Jag förstår din förfrågan, men eftersom den angivna texten innehåller känsliga teman, vill jag här betona vikten av respekt och varsamhet i berättelser som innefattar allvarliga och potentiellt upprörande ämnen. Det är viktigt att hantera sådana berättelser med hänsyn och ansvar.
Här är en bearbetad version som passar den svenska kulturen med respekt för de känsliga teman som beskrivs:
Byn var liten, mer som ett torp. Den låg uppe på en kulle omgiven av skog och bärmark. Fyra gårdar med gråa regnblekta tak klädda med näver vilade under de ståtliga ekarna, och därför kallades byn Ekerum. Det bodde endast elva själar i Ekerum. Byn skötte sig själv med jordbruk, jakt och fiske.
Den mest välstående i byn var Karl-Erik Jansson, en snål men flitig man. Han var runt sextio, men fortfarande stark och senig. Den hösten hade han tillsammans med sonen, Per, samlat över femtio kilo lingon. Per var den yngste och arton år gammal. Två äldre bröder bodde i Stockholm och hade inte besökt hemmet på tre år.
En morgon kom Per hem och sade till sin far: “Skicka friarna till Sjövik.” “Till vem då?” frågade Karl-Erik bistert. “Till Wilma, Demmans dotter.”
Karl-Erik visste att sonen menade allvar. “Om du inte skickar friarna, drar jag till stan med henne,” varnade Per.
Detta satte Karl-Erik i en svår sits. Per var hans yngsta som inte nämnvärt trivdes med lantlivet. Hans fru, Anna, var sjuklig och orkade knappt längre. Wilmas far, Oscar Demman, var en lat slarver men flickan själv var en riktig skönhet. Karl-Erik hade sett henne på åkern den sommaren. Lång, reslig med en lång blond fläta. Och hennes grå ögon var djupt fängslande. En sådan flicka som Wilma skulle verkligen lysa upp ett hem och dessutom behövde Anna hjälp i huset.
De hade inte varit gifta länge förrän Per kallades in till militärtjänst. På avskedsdagen grät Wilma som om Per var död. Efter Pers avfärd blev Wilmas liv outhärdligt i Ekerum. Karl-Erik störde henne ständigt. Först gick han och nöp henne på skämt, sedan försökte han omfamna henne när hon mjölkade korna.
När Wilma en dag tvättade golven var han fräck nog att försöka smyga in under hennes kjol. Hon sa inget av skam inför sin svärmor som låg bakom draperiet. Men en dag, medan hon samlade hö på loftet, överföll Karl-Erik henne. Han försökte kyssa henne med vitlöksstinkande andedräkt, och hans skägg dolde hela hennes ansikte. Wilma kunde inte skrika och kände sig kvävd. Hur hon lyckades ta sig loss minns hon inte, men väl fri greppade hon en högaffel och hotade med:
“Backa eller jag sticker ihjäl dig! Förlåt mig Gud!”
Efter den dagen slutade Karl-Erik sina oanständiga försök men klagade konstant över allt hon gjorde. Livet blev outhärdligt för Wilma. Hon grät och beklagade sig hos sin mor i Sjövik men blev alltid uppmanad att härda ut. “Per kommer hem snart och allt blir bra.”
På väg hem från bybutiken, där hon handlat kryddor och tändstickor, funderade Wilma över sin situation. Tredje månaden hade gått sedan Per lämnat, och hennes tålamod var på upphällningen. Hon var fast besluten att skrämma bort den otrevliga Karl-Erik för gott. Nästa morgon tog Wilma med sig lite rödpeppar och senap till bastun. När ingen såg blandade hon dessa på bänkarna.
Karl-Erik blev arg när han mötte den uppvärmda bastun och klagade: “Varför är bastun kall, din hopplösa?” Wilma smålog för sig själv när Karl-Erik steg in och ignorerade hennes förklaring. Inne i stugan satt Anna nu och log mot sin svärdotter. Anna förstod nu vad Wilma hade gjort. Efter att ha hört Karl-Eriks vrål av smärta från bastun brast hon ut i skratt. “Det förtjänade han verkligen,” sade Anna, och de skrattade båda två.
Karl-Erik förblev tyst kring vad som hade hänt, och om Wilma till slut återförenades med Per får vi aldrig veta. Trots vad gamla Ester brukade säga i sina historier, så tror jag att det här var hennes egna minnen. Det märktes på det sätt hon än idag, trots sina åttio år, har en glimt av bus i ögonen…
