**Dagboksanteckning**
Majken hade alltid varit ensam. Oturen följde henne i kärleken. Hon väntade till trettio års ålder innan hon bestämde sig för att söka efter en man.
Att Daniel var gift visste hon inte från början, men när han märkte att hon blivit kär, dolde han det inte längre. Trots det anklagade Majken aldrig honom. Istället skyllde hon på sig själv – för förbindelsen, för svagheten. Hon kände sig misslyckad, som om hon inte förtjänade någon bättre. Ändå var hon inte ful – inte en skönhet, men söt, lite rund om kinderna, vilket kanske gjorde henne äldre än hon var. Förhållandet med Daniel ledde ingenstans. Att vara hans älskarinna ville hon inte, men att lämna honom vågade hon inte. Rädslan för ensamheten höll henne kvar.
En dag dök hennes kusin Ola upp. Han var i stan på affärsresa och stannade till för en snabb middag. De pratade som förr, skrattade och delade livshistorier. Majken berättade om sin situation och grät lite.
Då knackade grannen på – hon ville visa upp nya köp. Majken gick dit i tjugo minuter. Under tiden ringde det på dörren. Ola öppnade, trodde det var Majken, men där stod Daniel. Han blev stel när han såg en stor karl i träningsoverall och en smörgås i handen.
*”Är Majken hemma?”* fick Daniel ur sig.
*”Hon är i badrummet,”* ljög Ola genast.
*”Förlåt, men vem är du?”* undrade Daniel osäkert.
*”Jag är hennes man. Sambo, så länge… Men du, vem frågar?”* Ola tog ett steg fram och grep Daniel i jackan. *”Är du den där gifte sprätten hon berättat om? Hör nu – om jag ser dig här igen, flyger du ner för trappan, är det förstått?”*
Daniel slet sig loss och rusade därifrån.
När Majken kom hem berättade Ola allt.
*”Vad har du gjort? Vem bad dig blanda dig in?”* Hon satte sig på soffan och gömde ansiktet i händerna.
*”Nej, han kommer inte tillbaka, och det är bra. Sluta lipa. Jag känner en schyst kille – änka i vår by. Kvinnorna jagar honom, men han har inte velat ha någon än. När jag är klar med jobbet hämtar jag dig. Ni ska träffas.”*
*”Va? Nej, Ola, jag kan inte. En främling… Skämmigt.”*
*”Skämmigt är att ligga med en gift man, inte att träffa en fri. Ingen tvingar dig i säng med honom. Vi åker, punkt. Det är min Lottas födelsedag snart.”*
Ett par dagar senare var de i byn. Olas fru, Lotta, dukade i trädgården. Grannar och vänner kom, bland dem Olas kompis – änkan Markus. Majken kände redan de flesta, men Markus var ny.
Efter trevligt häng åkte Majken hem. Hon noterade hur tyst Markus var. *”Han måste sörja sin fru. Så känsliga män är sällsynta,”* tänkte hon.
En vecka senare ringde det på dörren. Majken öppnade – där stod Markus med en påse.
*”Ursäkta att jag dyker upp… Jag var i stan och handlade. Tänkte jag kunde hälsa på,”* sa han generat.
Majken bjöd in honom. Förvåningen satt kvar, men hon serverade te och började ana att hans besök inte var slump.
*”Fick du allt du behövde?”* frågade hon.
*”Ja, men det här är till dig.”* Han räckte fram en liten bukett tulpaner.
Hon tog emot dem, och ögonen lyste. De drack te och småpratade. När kopparna var tomma reste sig Markus. I hallen drog han långsamt på sig jackan, tvekade – vände sig sedan om.
*”Om jag går nu utan att säga det här ångrar jag mig. Majken, jag har bara tänkt på dig hela veckan. Jag fick adressen av Ola…”*
Hon rodnade och tittade ner.
*”Vi känner ju knappt varandra…”*
*”Det ordnar sig. Är jag motbjudande? Får jag säga du? Jag är ingen prins. Och jag har en dotter, åtta år…”* Hans händer darrade.
*”En dotter är underbart. Jag har alltid velat ha en,”* sa Majken drömmande.
Uppmuntrat tog Markus hennes händer och kysste henne. När de släppte var det tårar i hennes ögon.
*”Tycker du illa om mig?”* undrade han.
*”Tvärtom. Det känns… rätt. Jag stjäl inte någon annans.”*
Efter det träffades de varje helg. Två månader senare gifte de sig och flyttade till byn. Majken fick jobb på förskolan. Ett år senare föddes deras dotter. Nu växte två flickor upp i huset – båda älskade. Kärleken räckte till alla. Markus och Majken blev bara lyckligare för varje år, som en fin vinbrandy som mognar med tiden.
Ola blinkade åt henne under en middag:
*”Nå, Majken, vad säger du om mannen jag hittade? Du blommar ju! Lita på din kusin nästa gång också.”*
**Lektionen:** Kärlek hittar en när man minst anar det. Och ibland är det familjen som ser vad man själv är blind för.
