Birgitta satt vid fönstret. Hon borde verkligen tvätta det, men hon hade varken ork eller lust. Trädgården utanför hade blivit övervuxen med brännässlor och kardborrar, men inte heller det brydde sig Birgitta om. Den gångna vintern hade tagit hennes sista krafter. Även om hon velat, skulle hon inte kunna kämpa mot ogräset. Att ta sig runt i husen var nu tillräckligt ansträngande för henne. Hur skulle hon då orka med trädgården?
Vintern hade varit sträng och kall. Den gamla vedspisen rykte, kanske var skorstenen igensatt. Dessutom behövde hon vara sparsam med veden. Därför eldade Birgitta inte varje dag utan gick runt i huset i tjocka sockor och en sliten kappa.
Hon gick ännu mer sällan till affären. Hon behövde ju inte mycket. I februari blev hon sängliggande med en svår förkylning. Hon trodde det var slutet, att hon inte skulle klara det. Tur var att grannfrun Christina tittade in och kallade på läkare. Läkaren undersökte henne kort, skakade på huvudet och såg tankfull ut.
– Medicin hjälper inte alltid. Det är viljan att leva och kämpa mot sjukdomen som är viktig.
– Jag har levt mitt liv, svarade Birgitta och vände bort blicken.
Den där viljan att leva försvann för varje dag. Varför skulle hon leva? För vem? Men sjukdomen vek undan. Christina kom varje dag med varm soppa och nybryggt te.
– Du borde inte trassla runt så, Chrissie, tjatade Birgitta. – Du har ju så mycket att göra hemma själv.
– Det ordnar sig, det finns tid, svarade Christina medan hon kvickt tände i spisen. – Jag sade åt min man Olof att han hugger lite ved åt dig på lördag. Du behöver ju värmen.
Christina var lite över fyrtio; pigg, arbetsam och alltid med ett leende. En gång i tiden gick hon och Birgittas son Erik i skolan tillsammans. Erik flyttade till stan för att studera och blev kvar där. Han gifte sig med Anna, som var en stadsflicka med fint sätt.
När de kom på besök hjälpte de varken till med att hämta vatten i brunnen eller med att rensa trädgården, men Birgitta blev inte arg. Hennes enda önskan var att Erik skulle vara lycklig. Småningom fick de en son, Jakob, en så rar liten pojke. När han blev lite äldre, kom han varje sommar till byn. Det var perfekt för ett barn att vara på landsbygden – frisk luft och massor av plats att leka. Han växte upp med Christinas söner.
Med tiden kom Eriks familj alltmer sällan. Några gånger om året kanske, under sommaren och julen. Anna brukade under somrarna tugga på en dillkvist och säga:
– Birgitta, varför plantera så mycket grönsaker? Vid din ålder?
– Bara ni kommer i augusti så ni kan hämta skörden. Då har ni grönsaker hela vintern, försvarade sig Birgitta.
– Mamma, Anna har rätt, fyllde Erik i. – Ska vi inte handla istället?
– Det där i affärerna, det är väl bara en massa kemikalier! svarade Birgitta. – Här är allt vårt och naturligt.
I slutet av augusti brukade Birgitta göra inläggningar av gurka och koka saft på plommon. Hon tänkte att när de öppnar burkarna på vintern skulle de minnas henne. Och när första snön föll, började hon sticka sockor och vantar. Till Anna stickade hon mindre i rosa eller gult med snöflingemönster, till Erik och Jakob grå och blå. Hon överlämnade dem under vinterns lovdagar.
– Vad ska vi med så mycket stickat? undrade Anna. – Vi har ju redan ett helt lager hemma.
– Men ni är ju varma, svarade Birgitta blygsamt leende. Hon visste att hennes gåvor sällan användes. Anna var en modemänniska och Erik körde mest bil. Men ändå stickade hon omsorgsfullt maska för maska.
Flera gånger bad Erik henne flytta till stan.
– Vi köper en liten lägenhet till dig. Med uppvärmning och rinnande vatten.
– Nej, min son, jag vill inte. Detta är mitt hem, min barndom och ungdom, och minnet av din far. Här är mitt liv. Det är bättre om ni kommer oftare och hälsar på.
– Oftare… men jobbet då?
– Men ni har ju semester, föreslog Birgitta hoppfullt.
– Semester på landet? förundrades Anna. – Med ett års arbete för semester på landet? Knappast.
Birgitta nickade bara som svar. Hon ville vara närmare Erik, men hon vågade inte flytta. Hela hennes liv hade passerat här. En gång reste hon och Eriks pappa på bioresa till staden. De var unga och ville se hur det var att bo i en storstad. Sedan dess hade det aldrig funnits tid. Stadens jäkt och damm kändes långt borta. Här på landet hade de haft det bra och varit lyckliga.
Birgittas make dog för tjugo år sedan. Erik gick fortfarande i skolan.
Hon vande sig aldrig vid ensamheten men bad aldrig Erik återvända. Hon förstod att framtiden på landet var begränsad. Så hon levde, förväntansfull över nästa besök av sin son och hans familj. Men nu skulle ingen komma. Förra sommaren, när de körde för att hälsa på, hamnade de i en fruktansvärd olycka. Head-to-head med en lastbil. Alla tre dog.
Sedan dess hade Birgitta förlorat sin livsvilja. Nu, sittande vid sitt dammiga fönster, mindes hon lilla Erik, och Jakob som liknade sin mor men till sitt sätt var lik sin far. Minnet fick tårarna att rinna över hennes rynkiga kind.
– Hur är hälsan, faster Berit!? Christinas livliga röst återställde Birgitta till verkligheten. Christina stod vid det låga staketet framför fönstret.
– Inte illa, Chrissie. Själv då?
– Pyser, snart bakar jag piroger med lök. Kom över på te ikväll, sade Christina och skyndade hem.
Några timmar senare satt Birgitta fortfarande vid fönstret. Hon hade dragit för det eftersom det blev kväll, luften svalare och myggorna fulla av liv. Grinden hos grannen flög upp och ut kom Christinas tolvåriga son, Claes. Christina följde efter med en tallrik omsorgsfullt täckt med en handduk. Bakom henne kom lilla Tilda, tre år gammal, som höll storasystern Karins hand.
Christina och hennes man Olof hade en stor familj, fyra äldre söner och två yngre döttrar. Och just nu väntade Christina barn igen. Olof, en robust och nykter man, hade vuxit upp med nio syskon och drömde alltid om en stor familj. Christina delade gärna den drömmen.
– Claes, se till att hämta vatten! kommenderade Christina, när hon steg in i Birgittas hus. – Nu, faster Berit, han ordnar det snart. Pirogerna hinner inte kallna.
– Chrissie, du bryr dig för mycket om mig, den gamla tanten.
– Vi är inte främlingar, vi har ju bott grannar i så många år. Har du tagit dina tabletter idag? frågade Christina, medan hon rotade fram koppar ur skåpet.
– Ja, det har jag. Birgitta suckade. – Men varför skulle jag det? Det hade varit bäst om Gud tog mig snart.
– Så ska du inte säga! Om du tror på Gud, vet du att man inte ska säga sånt. Det är nog nåt du har kvar att göra här på jorden. Så han låter dig stanna.
– Jag har inga ärenden.
– Vad är det här, farmor?! undrade Karin och pekade på en halvstickad vante med alla stickorna fortfarande kvar. Medan de vuxna talade, letade flickorna efter något intressant i rummet.
– Det är en vante jag börjat på, men inte avslutat, svarade Birgitta.
– Den är fin. Rosa. Och så mjuk. Kan jag få den om du gör klart den? log Karin.
– Jo då. – Birgitta blev rådvill men svarade. – Klart du kan få den.
– Sticka ett par åt Tilda också? små röda vantar, snälla.
– Lägg av! sa Christina skämtsamt åt sin dotter.
– Jag kanske kan lära mig sticka. – Filosoferade Karin. – Och sticka för Tilda. Och Claes. Och… ja, till alla! Farmor, kan du lära mig sticka?
– Kom kom, Karin. Kom redan imorgon så kan vi börja.
– Jag lovar, jag kommer! sa Karin bestämt.
Claes kom tillbaka med två hinkar vatten. Den elektriska vattenkokaren, som Erik en gång gett henne, kokade upp vattnet. De satte sig för att dricka te.
– Det blir nog en pojke denna gång också, sa Christina och klappade på sin runda mage. Skrattande tillade hon: – Den här gången kom han inte så lägligt, mot slutet av sommaren och precis i skördetid. Hur ska jag hinna? Men det löser sig nog.
Christina pratade och pratade. Äldsta sonen skulle på praktik upp i stan. Näst äldsta sonens betyg såg riktigt dåliga ut. Olof hade blivit befordrad till arbetsledare. Och mycket mer. Birgitta lyssnade halvt. Hon såg på Christina. På barnen som mumsade i sig piråger. Och hennes hjärta blev varmare, lättare.
Hon önskade att hon skulle vara frisk till morgonen för att lära Karin att sticka. Garn hade hon gott om. Till den lille som snart skulle födas kunde de bli ett antal dräkter stickade och många sockor, färggranna vantar åt hela barnaskaran. Och om det inte räckte så kunde hon alltid köpa mer.
När det blev augusti skulle hon vara återställd. För annars, vem skulle hjälpa Christina med konserverna och barnen? Varken Christinas eller Olofs föräldrar levde längre. För barn är det svårt utan mor- och farföräldrar. Mor- och farföräldrar behövs alltid. Birgittas torra läppar sprack upp i ett leende av dessa tankar. Lilla Tilda gnuggade sin näve över ögonen och gäspade.
– Och sagorna. Måste komma ihåg sagorna, sa Birgitta högt för sig själv.
– Vilka sagor? frågade Christina förbryllat.
– De med lyckliga slut. Med lyckliga slut, ja. Birgitta smekte Tildas huvud medan hon försiktigt somnade.
Nu kände hon igen att hon hade en plats i livet.
