En kvinna vid namn Ingalill Andersson hade nått femtiosex års ålder när hon började märka hur åldrandet alltmer gjorde sig påmint. Det låg ingenting märkligt i det, tiden kommer till oss alla. Men Ingalill såg med fasa på sin spegelbild när rynkorna tycktes fördjupas för varje dag och kinderna blivit blekare, som om någon dagligen stulit lite av hennes ungdom och skönhet och istället målat på henne tidens allvar.
Så nyligen hon ändå varit så ståtlig! Och gamle herr Gustav Johansson, som alltid satt på bänken under lindarna i gården, i regn såväl som solsken, brukade alltid hälsa henne med ett vänligt leende: “Men, så strålande ni ser ut idag! Vilken vacker flicka ni är!”
Ingalill passerade Gustav, som artigt lyfte sin basker eller vintermössa mot henne och varje gång yttrade de där orden: “Vilken vacker flicka ni är!” Hon smålog och skyndade sig till sitt arbete, och under dagen fick hon höra många fler komplimanger. Sanningen att säga såg hon fortfarande mycket välvårdad och glad ut.
Så en dag slog det Ingalill att hon inte sett Gustav på länge. Hans plats på bänken var tom. Hon frågade de andra grannarna, och fick veta att Gustav hade fått flytta till ett äldreboende. Hans barn hade flyttat till Stockholm och Göteborg, och kunde inte hjälpa till längre, så de hade ordnat plats på ett vårdhem för den nu nittioårige herrn som behövde tillsyn och vård.
Tankarna på sitt eget åldrande försvann nu när hennes tankar fylldes av oro och värme inför Gustav. Hon fick fram adressen, köpte med sig lite fika och körde ut en söndagseftermiddag till äldreboendet i utkanten av staden. Hon fann honom där!
Gustav hade det bra. Han satt mjukt tillbakalutad i en fåtölj och åt mannagrynsgröt med smör. När han fick syn på Ingalill log han brett och utropade: “Men vilken glädje att se dig! Och du ser lika strålande ut som alltid! Vilken vacker flicka du är!”
De andra gamlingarna samlades kring henne och sa också snälla ord, öste lovord över henne. Ingalill reste hem med ett leende på läpparna, och när hon senare såg sig i spegeln var kinderna rosiga, ögonen glittrade, håret böljade och verkade mjukare, och rynkorna dolda under en ny lyster. Hon såg frisk och pigg ut ja, nästan yngre än sin egentliga ålder. Skönheten och ungdomen syntes återvända, på ett nästan osannolikt sätt.
Det var som ett litet under. Efter det fortsatte Ingalill att besöka äldreboendet varje söndag. Hon bidrog där hon kunde, ordnade danslektioner för de äldre. Inte för att bli yngre, utan för att det fyllde hennes hjärta med värme att få göra något gott för andra. Att få glädja någon. När hon blev bemött som en dotter eller ett barnbarn, blev samtalen så hjärtliga. Och någon viskade från hjärtat: “Så vacker du är idag!”
Andra människor är ofta vår spegelbild. Men det är inte den vanliga spegeln det är en magisk sorts spegel. Efter ett möte med vissa människor känner man sig förnyad, lättare i steget, ryggen rak, ett leende på läpparna och ögonen fulla av ljus. Medan andra kan få en att känna sig gammal och böjd, svag och sjuk.
Därför bör vi värdesätta de magiska speglarna goda, uppriktiga människor som säger det hjärtat känner. De äldre ska man ta vara på. Så länge de finns kvar, är vi själva fortfarande lite unga och kan ge något tillbaka. Så tänker Ingalill, som fann sin ungdom och skönhet åter. Och visst har hon rätt.
