Det fanns en flicka i klassen som hette Anna. Anna-Pytteliten. Hon var liten, lite obemärkt, och från en problematisk familj. Anna blev ständigt retad av sina klasskamrater och ibland utskälld av lärarna, även om lärarna faktiskt oftare tyckte synd om henne till skillnad från eleverna. Någon gång upptäckte en av tjejerna en lus i Annas hårspänne och det blev ett fasligt liv! Fast i efterhand kan det lika gärna ha varit någon smuts.
Anna blev kort sagt en outsider. Den sortens outsider alla viskade om på högstadiet. Hon var inte särskilt smart eller stark, och med föräldrar som drack, en svårt sjuk syster och gamla slitna glasögon eftersom de nya användes av den ständigt berusade pappan, var det inte konstigt att hon inte utmärkte sig. På balen hade hon en gammal, skrynklig klänning – ingen hjälpte henne och hon hade inte möjlighet att göra det bättre själv. Ingen fanns där för att hämta henne från skolan senare på kvällen heller.
Efter gymnasiet försvann hon. Hon dök aldrig upp på några återträffar och vi glömde henne snabbt – vi var ju ett år äldre och hade inga gemensamma minnen med henne. Men klasskamraterna mindes henne alltid. Ryktet sa att hon flyttat till fastlandet och blivit kvar där. Mamman bodde kvar i byn, fortfarande tyst och ensam med sin flaska, medan pappan var död. Var systern befann sig hade ingen en aning om. Hon syntes inte på sociala medier.
Så var det. Och nu om hur jag träffade henne igen.
“Visst, Anna, det var tufft för dig,” sa jag. “Ja, du vet inte hälften. Jag hade knappt mat att äta. Om mamma skickade lite potatis någon gång så var det en lycka. Jag började jobba direkt. Det var en tid när jag bara drack te i en månad och jag vågade aldrig be om hjälp. Det var precis när jag började jobba. Jag jobbade på nätterna och pluggade på dagarna. Första lönen gick till mat för hela månaden och ett par glasögon. Mina egna glasögon, kan du tänka dig! Nu har jag hundratals! Men te kan jag fortfarande inte dricka; lukten påminner mig om fattigdom.
“Här ser du – jag är fortfarande liten och omärkt. Och kläderna… Jag, Julia, bar samma två par trosor i två år. Det var allt jag hade råd med. Jag svimmade ibland av hunger under tentorna. Skrattar. Men så träffade jag en man vid en busshållplats. Han plockade upp mig, så som man skulle ta hand om en hemlös hund. Han tyckte synd om mig. Och jag, Julia, jag hade inget val. För första gången i mitt liv sov jag ut.
Nästa morgon gick jag därifrån. Jag lämnade en lapp, tackade honom. Jag hade det bra. Jag förstod verkligen att jag inte var någon för honom. Jag såg mig själv som ingenting. Men han hittade mig igen. Vi bråkade rejält – jag skrek åt honom att sluta tycka synd om mig, att jag varken var en hund eller en vilsen kattunge! Och nästa dag tog han mig till magistraten. Han sa att jag skulle kliva ut ur bilen som hans fru.
Anna skrattar ännu en gång.
Hennes två små flickor, ljushåriga och liknande sin mamma, spritter omkring mannen. Lättsamma och söta, de känns mer som fjädrar än barn. Anna borstar bort en liten fläck från sin eleganta kjol och kramar dem alla tre – gå och lek lite nu, mina kära, jag kommer snart tillbaka!
Nej, Anna har inte förvandlats till en svan. Hon har fortfarande sina markerade ögonbryn, nu konstfullt formade, sina fylliga läppar utan någon läppstift och samma askgråa hår, klippt på ett sätt som är både feminint och lekfullt och känns helt rätt för henne. Hennes smala bågar rundar av hennes stil.
“Vad heter de?”
Anna tvekar innan hon svarar:
“Karin och Lilla Johanna. Förlåt mig, Julia, du och Karin behandlade mig… bara så neutralt. Alltså, du förstår, eller hur? Jag hade aldrig ens vågat drömma om en familj, om barn… Jag tog tillbaka min syster från hemmet. Min mamma försökte alltid hjälpa henne, men hon kunde aldrig. Hon glömde mig till slut. Kände inte igen mig sista gången. Men han – hon kastar en blick efter mannen som gått iväg – han lärde mig att älska mig själv. Så många gånger gjorde jag scener! Skrek åt honom, varför skulle han vilja ha mig, ett smutshjärta? Jag kunde visserligen allt om hur man sköter ett hem, men jag var helt oerfaren. Svärmor tog in mig redan första natten. Hon läste för mig, lyssnade på musik, pratade med mig dag och natt. Och lärde mig jonglera under pauserna! Jag såg det för första gången och skrattade så jag grät, så oväntat var det! Med apelsiner.”
Annas ögon strålar så mycket att jag får gåshud. Åh Anna, Anna, jag är så glad för din skull! Just sådana livsbilder får mig att tro på kärleken. Bara som ett undantag…
