I väntrummet på kvinnokliniken satt en äldre kvinna på en bänk. Bredvid henne satt en spenslig flicka på cirka 15 år i en kort kjol som blottade hennes magra knän. Mormor hade tagit med sitt barnbarn för att göra en abort.
Mormor suckade tungt hela tiden. Barnbarnet såg sig omkring med en skrämd blick. Bredvid henne stod en påse. En kvinna i trettioårsåldern närmade sig och satte sig bredvid.
– Ska ni till det här rummet?
– Ja… Men säg, gör det ont?
– Det känns obehagligt, men de bedövar där. Det viktigaste är att det går snabbt, högst fem minuter om det är tidigt i graviditeten. Så säger de, men det är första gången för mig här. Jag är också rädd, ärligt talat. Och jag förstår att barnet inte är skyldig till något…
– Herregud, vilken otur… Förstår ni, detta är mitt barnbarn, hon går i nian och pojken lurade och lämnade henne… Och hon är gravid. Han vill inte veta av något barn. Vad ska vi göra? Hon måste ju gå klart skolan… Hon har inga föräldrar, jag har uppfostrat henne själv… Åh, vilken sorg…
– Mormor, sluta nu, du får inte riva upp mitt hjärta, det är redan svårt nog… Flickan sa ju att det inte kommer göra ont, bara snabbt…
– Åh, mitt barnbarn, det är ju ett barn du har där, levande, och så ska du bara bort med det… Barnet har inte gjort något fel, precis som flickan sa. Vet du vad, res dig, låt oss gå, vi klarar det. Under kriget födde kvinnor också barn och vi klarade det. Och din Petter behöver du inte, han är inte mycket till pappa… Res dig upp, ta påsen, vi går hem. Vi har inget att göra här.
Flickan verkade ha väntat på det. Hon grep påsen och gick mot utgången, mormor följde efter. Kvinnan som satt på bänken log när hon såg dem gå, drömmande om något eget…
Tjugo år senare
– Mamma, jag älskar honom och det är på allvar, tro mig! Emil är en bra kille och har en ljus framtid!
– Men vilken framtid har ni om ni gifter er nu… Avsluta ert universitet så får vi se sen!
– Mamma, vi är redan 20 år gamla, vi är inte barn. Ett bröllop stör inte studierna, och vi ska inte slösa pengar, bara skriva på pappren. Vi ska äta middag på en restaurang med Emils föräldrar och hans mormor, sedan firar vi med våra vänner själva. Emil älskar sin mormor mycket, hon har uppfostrat honom.
– Åh, Maja, vad gör man inte för sin älskade dotter! Vi måste ju lära känna Emils föräldrar, vi blir ju svärföräldrar…
– Bjud in dem på besök, mamma…
– Hej, välkomna! Jag är Majas mamma, Kerstin. Var så god och slå er ner…
När Kerstin tittade på Emils mormor, tyckte hon sig känna igen henne från någonstans. Emils mamma, Anna, såg väldigt ung ut och verkade något äldre än sin son. Under samtalet kom det fram att hon fått honom vid 16 års ålder, med en klasskamrat som först inte ville veta av barnet, men senare tvingades gifta sig med Anna för att undvika fängelse. De var endast gifta på papper och levde aldrig tillsammans, och senare skilde de sig.
– Du vet, Kerstin, det är pinsamt att erkänna, men vi ville först göra oss av med lille Emil… Anna var ju bara en flicksnärta, vilken mamma skulle hon vara… Hon hade inga föräldrar, hennes mamma dog ung och hennes pappa försvann i fängelse. Jag uppfostrade henne ensam. Och så blev hon gravid… Var skulle vi föda, till vem?
När vi redan kommit till sjukhuset och väntade på vår tur för proceduren, kom en annan kvinna fram. Hon skulle också göra abort. Hon sa att barn inte är ansvariga för något, och det var som om jag fick en smäll i huvudet, kan man döda ett oskyldigt barn… Det var ett tecken från ovan att vi skulle stoppa och rädda Emil.
Den kvinnan var som sänd från Gud, verkar det som. Emmy och jag gick hem från sjukhuset. Hon gick i skolan till sista dagen, tog examen från nian, och vi behövde inte mer. Emil föddes, jag tog hand om honom, och Anna gick på yrkesutbildning, blev kock. Petter, Emils pappa, hjälpte aldrig och hans föräldrar inte heller.
Det har gått bra. Anna gifte sig sedan med en bra man och fick en dotter till. Nu bakar hon tårtor på beställning och tjänar ganska bra. Oroa dig inte, om Emil och Maja gifter sig, så har de någonstans att bo. Jag ger dem min lägenhet och flyttar till Anna istället. Det är vår historia.
Kerstin kunde inte tro sina öron. Det var de samma mormor och barnbarn som lämnade sjukhuset då. Tack vare dem bestämde hon sig för att behålla barnet, hennes älskade Maja…
Efter samtalet med mormor blev hon plötsligt lugn och insåg att hon borde föda, att allt skulle bli bra. Barnet var av en gift man, hennes första kärlek. Livet separerade dem och när de möttes igen, var han redan gift. Deras enda möte resulterade i att hon blev gravid.
Hon ville inte bryta upp hans familj, sade inget om barnet, tänkte att hon inte hade rätt att föda och förstöra sina och barnets liv.
Trots allt bestämde hon sig för abort och försökte övertyga sig själv att det var det bästa. Men mormoderns och barnbarnets ord förändrade hennes tankesätt på fem minuter. Om de klarade det, så skulle hon. Hon såg det som ett tecken från ovan.
Kerstin lämnade sjukhuset efter dem. Hennes graviditet och förlossning gick bra, och hennes enda dotter föddes, hennes mest älskade på jorden.
Nu hade ödet återfört dem. Men denna gång av en glädjefylld anledning. Barnen, som en gång inte var önskade, planerar nu att gifta sig. Är inte det ett tecken från ödet?
Människor får ofta tecken från ovan. Vissa hör dem, andra inte. Ibland räcker fem minuter för att förändra ett liv. Som beslutet att behålla ett barn som inte var särskilt önskat eller väntat. Och när de väl finns är en värld utan dem otänkbar och med skräck inser man att de inte skulle ha funnits…
Livet har sina gåtor, men om du känner att du tar ett felaktigt beslut, skynda dig inte, ibland kan fem minuter förändra mycket…
