Från sin Astrids begravning begav sig Anders Ståhl direkt till sin hemby. I lägenheten, där han hade bott med sin hustru till hennes sista dag, kunde han inte längre stanna och det fanns ingen anledning heller – snart skulle den tillfalla Astrids son, och de hade inga egna barn…
Astrid, hans kära och kärleksfulla hustru, hade lämnat Anders som änkling för att avsluta sitt liv. Så han vandrade från motorvägen till byn där hans föräldrar hade bott och dött, en plats han inte hade besökt på många år. Hur var det med huset? Hade det förfallit helt eller rasat samman?
De sista dagarna i maj bjöd på unga löv som sken i det obekymrade solskenet och himlen korsades av outtröttliga svalors vingar… “Vilken tur att livet fortsätter även efter att vi går bort!” tänkte Anders.
Två stentar i hjärtat och en genomgången hjärtinfarkt gav ett visst hopp om att separationen från Astrid inte skulle bli långvarig.
Men vardagliga bestyr kunde inte ignoreras… När han passerade grannens hus stannade han till vid Egons bänk. “Jag borde gå och handla och köpa whisky för att sörja Astrid med Egon,” tänkte Anders.
– Du behöver inte bjuda mig, jag har redan druckit min ranson idag. – sade Egon som om han läste Anders tankar. – I morgon kan vi ta en återställare!
Anders förstod att han inte skulle få hjälp där och gick därför till sin kusin Våras hus för att hämta några verktyg för att fixa huset.
Han stannade över natten och på morgonen tog han och Våras son Erik tag i arbetet. På några dagar hade de gjort huset beboeligt igen. Men de hal vrakade fönsterkarmarna, som vårat varma påminde honom om att byta ut.
Det träverktyg som fadern lämnat efter sig kändes bra i händerna och värmde själen. Anders satte igång med att skapa nya karmar. “Kan jag, en före detta testpilot och överstelöjtnant i pension, inte klara av arbetet som varje man bör kunna göra?” tänkte han för sig själv.
Han klarade det. Och när de nya gula karmarna glänste på hans fönster började beställningarna rulla in. Både från lokalbefolkningen och de som kom från andra delar. Hans pension räckte gott och väl, men vetskapen om att människor uppskattade hans arbete gav honom en inre glädje. Han hämtade sin gamla, men välskötta Volvo från staden och arbetet flöt på.
En natt drömde han en dröm som lämnade honom med en känsla av sorg hela dagen. Han drömde att han stod i dörren till den lägenhet där han hade bott med Astrid, och hon sa strängt: “Ge dig iväg härifrån, jag släpper inte in dig! Du har ingen anledning att driva omkring här!”
Anders hade aldrig hört sådana ord från Astrid. Det som gjorde ännu mer ont var att lägenheten var full av folk och han hade ingen plats där! Visst, det var bara en dröm, men känslan av obehag dröjde sig kvar…
Senare den dagen, på återvägen från affären, stötte han nästan på en pojke i åttaårsåldern som satt på trappan. Han såg sliten och smutsig ut, med tårar i ansiktet. Han hette Gustav.
När Anders frågade honom varför han inte var hemma på den sena timmen, svarade pojken att hans mamma hade slagit honom och argt gått därifrån.
Anders såg att något verkligen inte stod rätt till… Gustavs skor var olika, och även om smutsen dolde det något så var hans byxor slitna och trasiga.
Han bjöd pojken på mat och mjölk från Våra och skickade sedan hem honom. På morgonen blev han inte förvånad när han fann att Gustav sov på hans trappa, insvept i en matta. Han lyfte honom och lade honom på en soffa medan pojken fortfarande sov.
När gästen till slut vaknade hjälpte Anders honom att tvätta sig – smutsen lossnade som i stora bitar. Gustav berättade att han hade kommit hem på natten, men i stället för sin mamma fann han bara fyllda män som grälade. Anders lämnade pojken för att äta frukost och gick för att tala med Våra om situationen.
– Jag vet varför du är här, – sa Våra. – Hans mamma är missbrukare. Efter att Gustavs pappa dog för två år sen har allt gått utför. Och det är inte bara hon här! Varken barnavårdsman eller skydd för barn fungerar här!
Förra året frös en annan familj här inne sina barn när de var fulla – de låste dem i en garderob och glömde. Gustav kommer inte att överleva vintern hos Elin – hon kommer att förgöra honom. Hon har helt tappat det!
Anders gick till Elin på andra sidan av byn. Vad han såg där överträffade hans värsta förväntningar: en smutsig, trasig och lila-blå figur som en gång varit en kvinna krävde en flaska vodka för att låta honom ta hand om och mata hennes son.
Med avsmak gick Anders hem. Vid trappan polerade Gustav den sista av Volvons däck. Bilen glänste i solen som om den vore ny.
På kvällen, när Gustav lade sig på en luftmadrass, frågade han om han kunde kalla Anders för pappa Anders.
– Pappa Anders, vi är ju familj nu, sa Gustav hoppfullt när han tittade på Anders.
– Naturligtvis är vi familj! – svarade Anders, som plötsligt kände sig som en pappa.
– Visst är det bra när det finns en kvinna i familjen!
– Försöker du gifta bort mig, lille vän? – frågade den nyblivne pappa.
– Nej, jag vill inte gifta bort dig! Jag berättar mer för dig senare!
Nästa dag, när han återvände från en beställning, såg Anders två arbetare utanför sitt hus. En liten bit land, knappt två kvadratmeter, var noggrant bearbetad. I den nygrävda jorden planterade Gustav och en smal flicka i gummistövlar lök.
– Det här är min vän, Linnea! – förklarade Gustav blygt. – Hon har stulit en burk lök för att plantera. Kvinnor ska ju plantera och odla saker eller föda barn, annars är de inga riktiga kvinnor! Och Linnea är bra – hon stjäl inte från sina egna!
Den tioåriga Linnea berättade att hennes mamma hade skickat henne från grannbyn till mormor, men mormor hade dött för ett år sen och hennes hus hade blivit igenbommat.
– Och hur…?
– Mamma glömde att mormor hade dött. Hon var full på begravningen och när hon kom hem, även då full, hade de kastat ut henne ur bilen vid huset. Jag tänkte att, okej, om mamma kastar ut mig, då får jag väl klara mig själv! Kan jag få bo i er familj? Jag kan allt – tvätta, laga mat och jobba i trädgården!
Linnea såg så bedrövlig och skyldig ut, som om hon hade tagit något från Anders…
“Så det var därför Astrid jagade bort mig!” förstod Anders. “Här på jorden har jag fortfarande arbete att göra.”
På kvällen hade han ett viktigt samtal med Våra.
– Visst, du kan försörja dessa hemlösa barn, men vad säger lagen?! De har ju fortfarande sina mammor! – varnade Våra.
– Det handlar inte om det! Jag skulle lösa det om jag kunde, men hur länge jag lever vet jag inte! Här, Våra, jag har gett dig mitt sparkonto – om något händer mig, hitta ett bra barnhem åt dem eller ta över.
Han lämnade henne ett kuvert inslaget i tidningspapper och sa: “Här finns tvåhundra tusen kronor.”
“Det var därför Astrid inte släppte in mig! Jag ska leva ett tag till, det betyder att mina uppgifter här på jorden inte är avslutade! – tänkte Anders när han gick mot sitt hus. – Ja, som Strindberg sa – våra dagar är räknade av andra än oss själva!”.
