För en tid sedan, efter en promenad, märkte hon att något inte stod rätt till i hemmet. Hon blev försiktig och rädd gick hon runt i lägenheten. Hon såg att garderobsdörren stod öppen, som om någon annan hade öppnat den. När hon granskade situationen noggrannare insåg hon att hennes pengar, guldringar och halsband saknades från sin ask. Förvirrad sjönk hon ner på soffan och tog sig för huvudet. Bara en minut senare kom känslorna och tårarna. Nej, det var inte över pengarna och guldet. Hon blev lurad igen. Så enkelt. Naiv godtrogenhet, sympati och till och med kärlek.
Hanna gick ut för att städa trapphuset. Idag var det hennes tur. På avsatsen stod en ung man lutad mot räcket.
– Här röker vi inte – sa hon strängt och ogillande. – Alla har balkonger eller så kan man gå ut, där finns en bänk och en askkopp. Förresten, vem är du?
– Vill du träffas? – mannen log. – Jag heter Mikael, och du?
– Ursäkta?! – sa Hanna argt.
Då öppnades dörren mittemot och grannen Emma tittade fram.
– Hej Hanna. Mikael, kom in, vi väntar på dig – Emma blinkade åt Hanna och drog in Mikael.
Hanna skakade på huvudet och började städa. Så fort hon hade tvättat golvet, vällde Emmas glada sällskap ut i korridoren med skratt och buller för att gå utanför.
”De festar igen. Förstår att de har ett bra liv”, tänkte Hanna.
En vecka senare knackade Emmas gäst Mikael på Hannas dörr för att fråga om en konservöppnare.
– Jag har ingen, men jag kan ge dig en korkskruv – sa hon ilsket.
– Nej, jag behöver verkligen ingen korkskruv. Vi klarar oss utan – svarade han med ett leende. – Och varför är du så arg? Ensam eller vad? Jag säger dig, låt oss träffas…
Hanna stängde dörren.
Alla grannar var vana vid Emmas ständigt växlande partners. Grannen var trettio, hade inget jobb och bjöd in människor av oklar sort till sig, något grannarna helst ville slippa beblanda sig med.
”Vårt lilla problem” – kallade de Emma privat. Och det verkade inte bekymra henne. Hon log alltid hjärtligt mot alla och hälsade dem varmt, ignorerade åldersgrannarnas klagomål och stängde dem sofistikerat med en enkel fras:
– Lär era barnbarn hur man lever rätt. Mig behöver ni inte lära, jag lär mig själv.
Alla teg, medvetna om vilka slags män Emma brukade umgås med.
Inför helgen knackade det åter på Hannas dörr. Hon öppnade men ingen stod där. Men hon fann en bukett blommor på trappmattan i glittrande transparent förpackning.
Hanna tog buketten, såg sig omkring och tog in blommorna till rummet.
”Vad innebär detta? Vem är det ifrån?” – tänkte hon. Ändå satte hon buketten i vatten och böjde sig över blommorna, andades in deras milda doft. Hon suckade. Det var länge sedan någon gav henne blommor. Eller snarare – aldrig. Direkt ringde det på dörren igen. Mikael stod i dörröppningen med en tårta.
Hej, Hanna – sa han, som om de var gamla vänner.
När hon kom tillbaka till hallen med buketten stod Mikael redan där.
– Hanna, jag kom för att be om ursäkt.
– För vad? För att röka på offentlig plats? Okej, och vad mer?
– Jag ville önska dig en trevlig helg.
– Fint, kan du gå nu. Jag förlåter dig för allt, direkt. Gå.
– Varför bestämmer du åt mig? Kastar ut mig? – Mikael frågade plötsligt allvarligt. – Jag var bara gäst hos Emma. Hon är inte min kvinna, jag vill att du ska veta.
– Verkligen? Men varför skulle det intressera mig?
– Hanna, jag vill dricka te med dig. Jag har köpt en tårta, snälla bjud in mig på te… Snälla. Jag stannar bara en halvtimme och går, jag lovar. Bara ge mig en halvtimme för att visa att jag inte är en skitstövel…
Hanna nickade och gick till köket för att sätta på tekannan. Något hade övertygat henne. Kanske hans uppriktighet, charm… Eller att hon varit ensam en längre tid. Det hade gått över ett år sedan hon gjort slut med mannen hon levt med i fem år. Hon hade gått upp i arbetet och ville isolera sig för att glömma det förflutna.
Mikael visade sig vara en trevlig samtalspartner. Han hade humor och kunde till och med få Hanna att skratta. Den utlovade halvtimmen gick snabbt, och de satt kvar vid det nu kalla teet och pratade om ditt och datt.
Slutligen började det skymma. Hanna följde Mikael till ytterdörren och han lovade att de skulle ta en promenad tillsammans nästa dag.
– Jaha – tänkte hon och stängde dörren efter den oväntade besökaren. – Alla träffas på gatan, i restauranger, och jag mötte honom hemma. Märkligt…
Känslan av konstiga tillfälligheter lämnade henne inte under de följande mötena med Mikael. De träffades flera gånger, strosade i parker och gator, satt på kaféer, gick på bio. Mikael dolde inte sina känslor för Hanna, och hon, minns deras första möte, kunde inte förstå vad en sådan man kunde göra i sällskap med Emma.
En dag, efter en promenad, märkte hon att något återigen inte stod rätt till i hemmet. Hon blev försiktig och gick rädd runt i lägenheten och såg att garderobsdörren var öppen liksom tidigare.
När hon undersökte saken närmare insåg hon att pengar, guldringar och halsband återigen saknades från hennes ask. Förvånad sjönk hon ner på soffan och tog sig för huvudet. Strax kom tårarna och känslorna över henne. Nej, inte över pengar och guld. Hon hade åter blivit lurad. Så enkelt. Naivitet, godtrogenhet, sympati och till och med kärlek…
Efter den första tårfloden reste hon sig upp, rätade på sig och gick till telefonen. Hon började slå larmnumret men stannade plötsligt…
Mikaels leende ansikte och vänliga ögon dök upp i hennes inre. Han hade aldrig förolämpat henne, varken med ord eller gester. Hon var övertygad, på något vis, om att det var hans verk. Han hade smidigt brutit sig in i hennes hem, inget hindrade honom från att kopiera eller byta nycklar… Han hade berättat ett helt falskt liv för henne och här stod hon nu: rånad.
Hanna insåg att hon själv hade brustit: man får inte vara så naiv. Men hon ville inte förlåta. Hon slog numret och poliserna kom för att ta fingeravtryck, granska lägenheten och skriva en rapport.
Hon berättade allt för dem, sanningsenligt. Om hennes bekantskap med Mikael och om grannens “vänner”. En utredning påbörjades. Hanna avslutade omedelbart kontakten med Mikael. Hon lade på telefonluren när hon hörde hans röst, öppnade inte dörren.
Men en dag lyckades Mikael övertala henne att lyssna. Han bedyrade att han var oskyldig och att det troligen var Emmas “gästers” verk.
Utredningen visade snart att så var fallet. En berusad Emma hade deltagit i en kupp med en annan väninna. Hon bekymrade sig varken om guld eller små summor pengar. Hon var bara arg över att Mikael hade uppmärksammat Hanna och hade därför velat straffa henne samt förstöra deras relation. Dessutom hade Mikael en gång i ungdomen en villkorlig dom. Avundsjuka fördunklade Emmas sinne.
Det blev en rättslig process. Emma och väninnan dömdes till straff. Grannarna kunde andas ut: åtminstone för en tid skulle det bli lugnare.
Hanna kunde inte lämna Mikael. Efter att omständigheterna klarnat började de träffas igen. Två månader senare gifte de sig. Snart flyttade de till en annan stad. Så lyder hela historien…
