Efter ett par dejter bjöd den 45åriga kvinnan in mig till sig. När vi satt och åt middag ångrade jag mig på ståndet jag hade ju inte förberett mig på att hamna i någons lägenhet.
Jag styrde mot Ebba med en flaska rött vin i bakluckan och med ett så fånigt, nästan pojkigt, humör att jag nu blir röd i ansiktet bara av att tänka på det.
Jag är 48 år. Man tror att man då bör vara lite klokare, kunna läsa mellan raderna, känna av andras signaler och sluta bygga luftslott efter bara ett par möten. Men nej. Erik, som jag föredrog att kalla mig själv, visar sig fortfarande vara en romantiker på vissa ställen och en idiot på andra. Ibland krockar de två.
Vi hade träffats på en dejtingsajt för en månad sedan. Först sms:ade vi, sen möttes vi ett par gånger på ett fik i Södermalm. Hon gillade jag. Jag ljuger inte: hon log varmt, lyssnade noga och skämtade utan att ställa alla möjliga frågor som en polis med ficklampa: Har du egen lägenhet? Var är din ex? Betalar du underhållsstöd? Vad har du för planer på pensionen?
De första mötena var enkla. Vi gick runt, drack kaffe, pratade om filmer, jobb och hur dejting i vår ålder mest liknar en anställningsintervju med inslag av förhoppningar.
Hon skrattade. Jag skrattade. Det kändes som att vi förstod varandra.
Sedan sa hon helt enkelt:
Kom på lördag. Vi får sitta ner. Jag lagar nåt.
Jag hörde naturligtvis inte bara lagar nåt, utan hela scenariot med mysig tystnad, vin, låga ljus och kanske någon slags fortsättning. En man hör det han vill höra, särskilt när han redan tre gånger har föreställt sig hur allt blir lugnt, tyst och romantiskt på köksbordet. Jag strök till och strök till min skjorta med ett strykjärn nästan en bekännelse om seriösa avsikter.
Jag gick till Systembolaget och stod där som en sommelier från en liten teater i Dalarna, funderade länge och valde en flaska med medelpris, inte den billigaste men inte så dyr att jag skulle ångra mig när jag såg notan.
Jag anlände klockan sju. Ebba öppnade dörren nästan omedelbart, som om hon stod där och väntade på mig. Hon hade på sig en klänning, håret var kammat och sminkat. Allt var perfekt kanske för mycket för ett bara sitta ner.
Jag klev in och förstod direkt att lägenheten hade förberetts för mitt besök som om en besiktningsman, hennes mamma och bostadsrättsföreningens ordförande skulle ha kommit. Golvet glänste ja, faktiska glänste. Jag tog av mig skorna i en slags skuldmedvetenhet, rädd för att lämna märken av min manliga otillräcklighet på parketten. I hallen doftade det av renlighet, parfym och mat. Och maten var mycket, väldigt mycket.
Jag gick in i köket och blev mållös. På bordet låg en sallad. Sedan en annan sallad. En gryta med köttbullar. Smörgåsar med löjrom. Några pajer. Och en soppa. En riktig trerättersmiddag för en romantisk kväll.
Jag stirrade på allt och sa:
Ebba, väntar du på en hel armé?
Hon skrattade, men lite spänt.
Åh, kom igen. Jag ville bara bjuda dig på en ordentlig måltid. En man ska ju äta hemmamaten.
Något i mig kliade lite. Det var inte smärtsamt, bara en liten kittling av en klocka som sakta tickade. Men frasen hade redan en viss klang i sig.
Jag räckte över vinet.
Här, kom.
Hon tog flaskan, tittade på mig och svarade:
Tack. Jag har faktiskt också något.
Och öppnade ett skåp.
Där stod tre flaskor.
Tre.
Jag kände mig som någon som kommer till ett bröllop med en enda blomma, men där restaurangen redan är bokad för hundra gäster.
Oj, sade jag. Är det här en stor fest?
Varför inte? svarade hon. Vi måste ju väl kunna prata ordentligt.
Det där väl fastnade. Vi hade bara sett varandra några gånger. Ja, vi sms:at. Ja, det var trevligt. Men ordentligt prata lät som om jag hade undvikit ett viktigt familjemöte i en månad.
Vi satte oss. Hon började genast servera mig. Jag hann inte ens säga att jag först ville ha vin.
Smaka på salladen. Den här med kyckling. Och den här med svamp. Jag lägger på varmrätten nu. Vill du ha soppa?
Ebba, låt mig
Själv? Sitt bara ner. Jag gillar att skämma bort.
Hon serverade som om jag hade vandrat i skogen i tre dagar och nu var mitt liv beroende av den där sista köttbiten. Tallriken blev snabbt en minilivsmedelsbutik.
Jag åt. Ärligt, maten var riktigt god. Men jag blev obekväm. Inte på grund av maten, utan för att det kändes som om ett osynligt avtal låg på bordet, och jag hade tydligen redan undertecknat det utan att minnas när.
Hon satte sig mittemot mig, hällde upp vin både åt sig själv och åt mig.
Äntligen sitter vi här, inte på ett café, utan som vuxna.
Ja, ditt hem är riktigt mysigt, svarade jag.
Och det var sant. Mysigt. Rent. Vackert. Så mysigt att det nästan kändes som om någon pumpat in extra luft i en ballong.
Ebba stirrade på mig med samma blick som en revisor granskar ett bokslut utan underskrift.
Erik, jag har tänkt på oss, började hon.
Jag nickade. Gaffeln blev plötsligt tung.
Om vad?
Om oss. Vi är ju inte barn längre. Vi är inte två tjugoåriga som kan springa runt i oändliga dejter.
Jag insåg att kvällen tog fel vändning. Jag hade räknat med lättsam pratstund, skämt och ett lite minnessväng om grannen med elverktygen. Istället hamnade jag i en föreläsning om min framtid.
Jag håller med om att vi inte är barn, svarade jag försiktigt. Men vi lär känna varandra ännu.
Hon rynkade pannan.
Det som stör mig är ännu. Hur länge ska vi bara lära känna varandra? I vår ålder borde man veta vad man vill.
Jag ville säga: Jag vill bara avsluta den här salladen, men sa inget. Sånt är väl bara uppfostran.
Jag vill ha ett normalt förhållande, fortsatte jag. Men jag tror det ska gå i sin egen takt.
Ebba lutade sig tillbaka i stolen.
Takt betyder vad? Ett år med cafébesök?
Varför ett år?
Hur annars? Män säger alltid i sin egen takt. Sedan blir det bara bekvämt för dem. De dyker upp, sitter, går. Och kvinnan sitter kvar och väntar.
Hon pratade snabbare. Jag såg att samtalet inte var improviserat, utan rehearderat, kanske framför spegeln medan hon torkade den bländande bänkskivan.
Erik, jag vill inte att du ska vänta på något oklart, sa jag. Men vi har bara känt varandra en månad.
En månad räcker för att avgöra om du är rätt person eller inte.
Jag tystnade. För henne var en månad nog, för mig inte.
Hon förde närmare en tallrik.
Ät nu, maten blir kall.
Jag tog gaffeln automatiskt och fortsatte äta kött med potatis samtidigt som hon beskrev min framtid. Känslan var som att bli matad inför en dom.
Jag tänkte, sa Ebba, att vi kunde slippa dra ut på det här. Du bor ensam, jag också. Våra lägenheter är bra. Mitt område har bättre kommunikation till jobbet. Det finns plats för oss.
Jag lyfte blicken.
Plats för vad?
Hon såg på mig som om jag var för dumm för att förstå.
För oss, Erik.
Jag hade knappt druckit av vinet. Jag höjde glaset en sekund.
Menar du att vi ska bo ihop?
Vad överraskar dig?
Allt.
Hon log snett.
Så har det blivit.
Det där så har det blivit var inte en förståelse, utan en förbittring som redan hade sin kappa på hallen.
Erik, vi har knappt lärt känna varandra.
Du har redan sagt det.
För mig är tiden viktig. Jag är inte en tjej. Jag är 45. Jag vill ha ett familjeliv. En man som finns där. Att vi äter tillsammans, löser problem ihop, hjälper varandra.
Orden var helt normala. Jag hade också drömt om värme och gemenskap när jag blir äldre. Men skillnaden mellan jag vill vara nära och du får en roll i mitt liv nästa vecka är enorm.
Jag försökte säga det mjukt:
Jag förstår dig. Men ett förhållande blir inte beslutat över middagen.
Hon slog ner glaset.
Och hur blir det gjort? Genom sms hela natten? Genom promenader? Genom era vi får se?
Jag förstod att era inte bara handlade om mig. Det var alla män som tidigare gjort henne besviken exmannen, flingorna från dejtingsajten, den som lovade men försvann. De satt alla osynliga runt bordet och åt hennes sallader. Och jag skulle svara.
Jag är inte dem, sa jag tyst.
Hur ska jag veta?
En ärlig men obekväm fråga.
Jag såg på henne. Hon var vacker, trött, samlad och väldigt spänd. Som om hon höll i den sista chansen att ordna sitt liv.
Jag kände medlidande. Men medlidande är en farlig grund för förhållanden. Det är som att bära en väska åt någon annan uppför trappan du kan inte bo i den själva.
Plötsligt reste hon sig.
Nu häller jag upp lite soppa.
Erik, jag orkar inte mer.
Det är lugnt, lite till.
Nej, tack.
Hon insisterade ändå och ställde framför mig en skål med soppa.
Jag stirrade på den och tänkte: Erik, du kom för romantik men hamnade i en casting för framtida makar med en smakprovning av förpliktelser.
Det var faktiskt roligt på ett nervöst sätt.
Ebba såg förvånad ut.
Vad skrattar du åt?
Inget.
Är det roligt för dig?
Nej, bara situationen är konstig.
Konstig? Så jag är konstig för dig?
Jag var tvungen att svara försiktigt.
Nej, inte du. Bara att vi gick för snabbt in i allvar.
Hennes ansikte blev kallt.
Såklart. Du kom inte för allvarliga ämnen.
Jag höll tyst. Jag hade kommit för en trevlig kväll, inte för affärsmöten.
Så vad kom du för då, Erik? frågade hon.
Frågan hängde i luften.
Jag, en 48årig man med tidigare äktenskap, skilsmässa, bolån, renoveringar på egen hand, ryggont och några silverhår, kände mig som en skolkung som blivit fast på ett rökskåp med cigarettpaket.
Jag kom till dig, svarade jag.
Nej, du kom för att ha en trevlig kväll.
Jag svarade inte.
Hon nickade som om hon bevisat sig själv.
Så var det.
Erik, att ha en trevlig kväll med en kvinna jag gillar är inte ett brott.
Så vad händer sen?
Sen fortsätter vi att ses, träffas, ser om vi passar ihop.
Jag vill inte ha en man som testar mig.
Jag testar inte.
Du testar. Alla testar. Är jag rolig nog? Kostar jag för mycket? Tystnar jag när du behöver mig? Jag vill inte vara den där checklistan.
Hon talade nu inte bara till mig. Jag förstod det. Men inte bättre.
Jag sköt tallriken åt sidan.
Ebba, jag tror vi måste stanna här.
Hur menar du?
Rakt på sak. Jag känner att du vill ha mer klarhet än vad jag kan ge just nu.
En bekväm fras.
Den är inte bekväm, den är ärlig.
Ärlig? hon fnyste. Män kallar alltid ärligt för det som gynnar dem.
Det gjorde mig lite irriterad, men inte mycket. Jag hade faktiskt försökt vara sanningsenlig.
Jag har inte lovat att vi ska bo ihop.
Jag har inte sagt att jag lovat något.
Men du driver samtalet som om jag redan är skyldig till något.
Hon reste sig hastigt.
Ingen är skyldig någon! Såklart! skrek hon som en sång i en manlig poplåt.
Jag reste mig också, lugnt. Jag kunde inte sitta kvar längre.
Jag tror jag ska gå.
Hon frös till.
Allvarligt?
Ja.
Så du bara går?
Jag vill inte bråka.
Vem bråkar? Jag pratar med dig.
Du pressar mig.
Hon skrattade, men det lät hatiskt.
Pressar? Jag lagade middag, satte i ordning lägenheten, väntade på dig, ville ha ett normalt samtal. Och du kallar det press?
Jag tittade på bordet sallader, varmrätt, soppa, smörgåsar, tre flaskor vin, den skinande köket där även en trasa låg prydligt som en soldat på parad.
Ja, svarade jag. Så säger jag.
Det var den mest ärliga meningen jag yttrade hela kvällen.
Ebba blekte, sedan rodnade.
Så jag ansträngde mig förgäves.
Jag sa inte att du gjorde det förgäves.
Du menade det. Du var bara rädd. Du vill ha en kvinna utan krav, utan förväntningar, som ler och accepterar dig när det passar och inte vill ha någonting.
Nej.
Jo. Så är det.
Jag gick mot hallen. Hjärtat slog obehagligt. Inte av rädsla, utan av den där äckliga känslan att jag just blivit en dålig roll i någons berättelse utan att kunna ändra på det.
Hon följde mig.
Erik, förstår du hur det här ser ut?
Jag tog på mig skorna. Armarna lydde inte.
Jag förstår.
Du kommer, äter och går.
Det kittlade i magen.
Ebba, jag kom inte bara för att äta.
Naturligtvis. Du kom för något annat.
Jag lyfte blicken.
Hon sa det så att jag rodnade. Trots att jag är vuxen, borde intimitet inte kännas smutsigt. Men i hennes röst lät det som om jag försökte stjäla något viktigt och sedan smita ut genom fönstret.
Sluta så, sade jag.
Hur skulle jag? TackaOch när dörren slog igen bakom mig, insåg jag att den enda ingrediensen som saknades i mitt liv var modet att laga en egen soppa utan att vänta på någon annan.
