Jag mötte Erik för drygt ett år sedan, men det kändes egentligen mer som att vi redan kände varandra när vi träffades på den där dimmiga perrongen mitt i Stockholm. Han viskade om sin lojalitet till mig, om sin trohet som en vandrare sjunger för månen, och sa att hans känslor för mig var lika äkta som morgonens första ljus. På ett märkligt sätt var vi verkligen lika två sargade själar i den eviga skymningen mellan Götgatan och Gamla Stan.
Vi hade båda trasiga äktenskap bakom oss, ekon av brustna löften och kyliga vintermorgnar. Vi behövde tröst och förståelse vi trodde oss faktiskt ha funnit det hos den andre, som två älgar som funnit varandra i en snöbetäckt skog. Men drömmen var bedräglig; Erik var snarare som en mygga en sommarkväll han ville bara suga ut det lilla jag hade att ge.
Mina vänner, kloka som gamla tanter med stickade vantar, varnade mig: “Bjud inte hem honom han behöver ordentlig grund under fötterna först!” Men deras röster försvann som dimma över Mälaren, och jag lyssnade inte. Det förvånade mig inte ens särskilt att han, trettio år gammal, inte hade ett fast jobb. Han bodde nästan på gatan han kallade sig urban nomad. Bil? Nej, sådant brydde han sig inte om. Allt jag kunde tänka på var de romantiska ögonblicken vi skulle ha tillsammans, som Lucianattens dansande lågor i ett mörkt rum. Jag tänkte inte klart, logiskt jag kastade mig snarare huvudstupa in i känslorna, som en tonåring med sommarfjärilar i magen.
En natt blev extra surrealistisk han kom inte hem, och nästa morgon var min plånbok lika tom som en nysopad isbana. Det blev plötsligt så tydligt där i min morgontrötta tvivel: Jag hade vaknat ur drömmen.
Jag försökte ändå hjälpa honom. Fixade intervjuer, fyllde på hans matlåda, köpte nya kläder på Åhléns. Vi vandrade mellan kaféer på Söder, åt semlor i Vasaparken, gick bland butikshyllorna där han såg ut som att allt var nytt för honom. Mot andra var han artig, nästan blyg, pratade mjukt med både min moster Gunvor och väninnan Elin. Jag ville tro han skulle förändras, hitta hem i sig själv och hos mig.
Men han var som droppar på en kall fönsterruta i Mars han rann bara undan. Mitt tålamod var slut, det var lika uttömt som plånboken. Jag blev tvungen att säga åt honom att ge sig av. Han försökte ta med sig mobilen jag gett honom, men jag sa som en barsk faster: “Du tar bara med det du hade när du kom.”
Kände jag mig lurad? Såklart! Det sved, som när man glömmer vantarna hemma i januarivinden. Ångrar jag året där han smög sig in mellan mina dagar? Utan tvekan. Felet kostade mig mer än bara kronor och öre det sved inombords, på riktigt. Den här parasiten hade gått rakt igenom min godhet, men nu vet jag bättre.
Och till dig som vandrar över broarna en gryning låt mitt misstag bli din lärdom. Var vaksam, var försiktig. Pröva din älskades ärlighet som man prövar isens styrka innan man kliver ut. Om den visar sig svag, ta motgiftet: tvivlets iskalla hand. Håll huvudet kallt, och hjärtat öppet men inte för öppet. Svara med samma mynt… men bara till rätt person.
