Du ska få höra. Det här började med att Anders Ekström stod där alldeles utanför entrén när Lova Lindgren klev ut från kontoret på Södermalm. Som om han stått där hela dagen och väntat. Hon hann precis rätta till axelremmen på väskan. Kvällen var varm, hon hade sett fram emot te med citron och den där sköna tystnaden. Men i stället för tystnad fick hon en man med stenansikte.
— Hej, sa hon. — Vad för dig hit? Du brukar inte möta mig.
— Hör här, sa Anders utan att ens hälsa. — I morgon skriver du din uppsägning. Du slutar. Och åker till mina föräldrar på landet i Dalarna. Du ska ta hand om dem.
— Om vem? Lova lutade huvudet åt sidan, som om hon inte hört rätt.
— Mina föräldrar. De orkar inte längre, fattar du. De behöver någon i huset. Det är bestämt.
Hon stod tyst och iakttog honom som om det rullade en nyhetsremsa över pannan på honom. Bestämt. Inte ”kan vi prata om det”, inte ”jag skulle behöva din hjälp”. Bestämt, som en stämpel i ett dokument.
— Intressant, sa Lova långsamt. — Hade ingen tänkt att fråga mig?
— Vad finns det att fråga om? Anders ryckte på axeln. — Du är min fru. Det är en familjeangelägenhet. Här frågar man inte, här gör man.
— Familjeangelägenhet, upprepade hon. — Så min familj är i så fall en resväska och en tidtabell.
— Sluta vara märkvärdig, sa han och grimaserade som om han fått sur mjölk i munnen. — Du håller alltid på och vränger på orden. Jag sa det rakt ut. Du åker. Punkt slut.
Lova sköt väskan till rätta på axeln. Inuti kokade allt, men utåt höll hon en lugn, nästan vänlig ton. Tålamod är dyrt, och hon tänkte inte slösa bort det på trappan.
— Anders, låt oss inte göra det här på gatan, sa hon mjukt. — Kom hem först, så pratar vi i lugn och ro. Vi tar en kopp te. Har du ens ätit?
— Jag har inte tid att sitta och dricka te, sa han och kollade telefonen och klockan och någonting bortom henne. — Jag har saker att göra. Jag har sagt det viktigaste, du har hört det. Jag kommer hem mot kvällen.
— Och detaljerna? Hon log snett. — Adressen, till exempel. Jag har ju aldrig varit hos dina föräldrar.
— Senare, senare, sa han och viftade bort frågan, och så gick han därifrån utan att vända sig om, som om ärendet var avslutat för alltid.
Lova stod kvar och tittade efter honom. Det var inte ens ilska, mer förvåning. Hur kunde en människa som bott under samma tak med henne i flera år tro att hennes liv var en pryl man flyttar från en hylla till en annan?
— Jaha, sa hon högt för sig själv. — ”Du åker. Punkt slut.”
Hon suckade och gick in i affären. Bröd, ost, något till kvällen. Huvudet behövde enkla, tydliga sysslor, där man själv väljer limpa.
Det var bland grönsakerna hon sprang på Tindra Nyström. De satt i samma kontorslandskap, rygg mot rygg, och visste mer om varandras liv än de egentligen ville.
— Nej men se här! Tindra rullade fram en kundvagn proppfull som om hon förberedde sig för en belägring. — Lova, rädda mig, jag tänker lägga mig ner precis här bland zucchinin.
— Vad är det?
— Vad är det, sa Tindra frustrerat. — Hemma är det. Tvättmaskinen har läckt i tre dagar, ungen har snuva från dagis, och sambon sitter och undrar varför middagen inte lagar sig själv. Jag springer som en ekorre i ett hjul, fast hjulet är fyrkantigt.
— Jag förstår dig, sa Lova och log. — Jag har också nyheter. Färska, direkt från hetluften.
— Berätta.
— Anders mötte mig utanför kontoret. Sa att jag ska säga upp mig och åka till landet för att sköta om hans föräldrar.
Tindra stannade vagnen så tvärt att en burk ärtor nästan hoppade ur.
— Vänta. Sa han åt dig? Sa han verkligen åt dig?
— Precis. ”Du åker. Punkt slut.”
— Och du sa vadå?
— Jag sa ingenting. Lova ryckte på axlarna. — Jag stod bara och beundrade hur en människa kan stryka över mitt liv med en enda mening.
— Okej, stopp, sa Tindra och kisade. — Har hans föräldrar inga fler barn? Är det ingen annan?
— Jo. Han har en syster. Ylva Ekström.
— Systern. Tindra sa det med ett ansikte som om hon just fått hela gåtan löst. — Så hans föräldrar har en egen dotter. Men svärdottern ska sköta om dem. Har jag fattat ekvationen rätt?
— Helt rätt.
— Lova, han lägger en annan människas problem på dig som en kasse på en krok. Det är inte ens dina föräldrar. Det är hans. Och Ylvas. Men du ska vara den som ställer upp. Bekvämt.
— Bekvämt, instämde Lova. — Jag tänkte faktiskt också på det. Hur fint det är när kärleken till föräldrarna slutar precis där den egna bekvämligheten börjar.
— Du kan konsten att säga saker, sa Tindra. — Hörru, ska du verkligen åka?
— Tycker du att jag ser ut som en resväska utan handtag?
— Nej.
— Nej, just det, sa Lova och la en påse citroner i korgen. — Jag åker möjligen för att dricka te. Och kommer tillbaka.
Hemma i lägenheten på Kungsholmen var det tyst och skönt, precis tills telefonen ringde. Ylva dök upp på skärmen. Lova tittade på namnet en sekund, men svarade ändå. Nyfikenheten vann.
— Lilla Lova! Ylvas röst rann som honung, så det värkte i kinderna. — Åh, vad jag är glad! Anders har berättat allt! Du är en sådan pärla, verkligen guld värd!
— Hej, Ylva. På vilket sätt är jag guld värd?
— Nå, du åker till mamma och pappa och hjälper dem! Jag kan andas ut, du anar inte vad det betyder. Jag har ju barn, jobb, hem, jag slits mellan allt.
— Vänta nu, sa Lova snällt. — Har Anders sagt att jag tänker åka?
— Självklart! Han sa att det är bestämt, att du slutar i morgon och börjar packa. Du är så ansvarsfull, inte som vissa.
— Ylva, sa Lova nästan leende. — Jag vill inte göra dig ledsen en sådan här fin kväll. Men jag tänker inte åka någonstans.
Det blev tyst en stund.
— Hur… hur menar du? Rösten hos svägerskan torkade direkt. — Anders sa…
— Min man säger många saker. Han lovade till exempel att sätta upp en hylla förra året. Hyllan sitter inte där än. Så blir det även med det här.
— Men Lova, snälla! Ylva pratade snabbt. — Det är ju mina föräldrar! De behöver hjälp! Vem ska göra det om inte du?
— Ja, vem? sa Lova eftertänksamt. — En dotter, till exempel. Har du tänkt på det?
— Jag?! Jag har familj! Jag har barn! Jag har hela hemmet på mig!
— Jaså, så jag har varken familj, hem eller saker att göra. Jag är så praktisk, Ylva. En riktig present.
— Du vränger på allt!
— Jag bara lyssnar och upprepar, sa Lova lugnt. — Hursomhelst, jag ska inte uppehålla dig. Krama mamma och pappa från mig. På distans.
Hon lade på och andades ut. I låset vreds en nyckel — Anders var hemma. Han gick raka vägen in i köket, sjönk ner på en stol och drog till sig tallriken som Lova ställt fram åt sig själv.
— Finns det mat? muttrade han och petade redan med gaffeln.
— Du har tydligen redan fått.
Han åt snabbt och glupskt, tappade smulor, tittade inte ens på henne. Sedan sköt han tallriken ifrån sig, torkade sig om munnen med baksidan av handen och gick till sovrummet. Lova hörde hur garderobsdörrarna gnisslade.
— Anders? Hon tittade in. — Vad gör du?
— Hjälper till. Han drog vant fram hennes tröjor och staplade dem i en öppen resväska på sängen. — Du ska packa. Jag är en snäll man, jag packar åt dig. Uppskatta det.
— Uppskatta, ekade Lova och lutade sig mot dörrposten. — Jag har inte sagt att jag åker.
— Varför säga det? Han vände inte ens på huvudet, utan fortsatte pressa ihop tröjor. — Saken är avgjord. Jag har redan sagt det till alla. Till mamma. Till Ylva. Nu är det för sent att backa ur och göra människor besvikna.
— Människor, sa hon tyst. — Men att göra mig besviken, det är helt okej.
— Sluta, sa han och vände sig äntligen om, med hennes favoritsjal i handen. — Du gör alltid en stor scen. Vad är problemet? Du bor där ett tag, hjälper till. Det är inte svårt för dig, men för andra betyder det allt.
— Du vet vad, sa Lova och lade armarna i kors. — Ju fler saker du lägger i den där väskan, desto roligare blir det.
— Ser du, sa han och log stort, och tolkade det som han ville. — Det blir roligt. Jag sa ju att du skulle förstå till slut.
Det ringde på dörren. Där stod Lars Holm, Anders kompis, en lugn typ med en tung och uppmärksam blick. Han klev över tröskeln, såg den öppna resväskan och rynkade pannan.
— Ska ni åka någonstans? frågade han. — På semester?
— Inte gissat rätt, sa Anders och gick ut i hallen och klappade kompisen på axeln. — Lova åker till mina föräldrar. På landet i Dalarna. För att ta hand om dem.
Lars tittade på Lova. Hon stod stilla, med ett svagt leende.
— Stämmer det? frågade han henne.
— Det är Anders plan, sa Lova. — I den planen är jag, som du ser, bara resväskan. Jag har inte sagt ja. Varken med ord, nick eller en blinkning.
Lars vände sig långsamt mot Anders.
— Anders, kom. Vi måste prata.
De gick ut i köket. Lova stod kvar i dörröppningen; det var inte ens så att hon tjuvlyssnade, hon var mest nyfiken.
— Vad håller du på med? sa Lars dämpat. — Det är dina föräldrar. Och din systers. Varför ska din fru dra hela lasset?
— Vem annars? Anders ryckte på händerna. — Ylva har fullt upp, hon har barn. Jag jobbar. Lova är den enda lediga människan.
— Ledig, sa Lars och skakade på huvudet. — Hon är inte ledig, hon är utan försvar. Jag har hållit ihop en familj sedan jag var barn, så jag vet vad omsorg är. Omsorg beordrar man inte. Omsorg tar man på sig.
— Jaha, nu börjar du, sa Anders och grimaserade. — Jäkla helgon. Du fick ditt liv, jag fick mitt. Jag säger att hon åker, då åker hon.
— Det är dina föräldrar, Anders. Lars röst var stadig. — Ditt blod. Vill du hjälpa, sätt dig ner och hjälp själv. Eller dela med din syster. Men lägg det inte på någon som kom in i familjen utifrån.
— Hon är min fru! Anders höjde rösten. — En fru är inte utifrån! Hon är familj! Man ställer upp för sin familj!
— Man ställer upp, upprepade Lova från hallen. — Anders, jag är inte en häst som man spänner framför vagnen. Och inte en dammsugare som står i garderoben tills någon får för sig att dammsuga.
— Håll tyst! fräste han. — Vi löser det här utan dig.
Lars betraktade honom.
— Du är en idiot, Anders, sa han bara. — Och du verkar inte bli bättre. Han nickade åt Lova och gick.
När dörren stängts gick Lova in i sovrummet och ringde upp Ylva. Hon blev plötsligt genuint nyfiken på att komma till botten med det hela.
— Ylva, hej igen. Jag har en fråga. Eftersom alla är så måna om föräldrarna, vad är du själv beredd att göra för dem?
— Jag? Ylva blev på sin vakt igen. — Jag skickar pengar. Regelbundet. Det är också omtanke, och inte lite, ska du veta.
— Underbart, sa Lova livligt. — Och hur mycket?
— Tre tusen kronor, sa Ylva stolt. — Varje månad. Det är inte vem som helst som klarar det.
Lova kunde inte hålla sig, hon brast ut i skratt — högt och ärligt.
— Tre tusen, sa hon genom skrattet. — Ylva, menar du allvar? Tre tusen i månaden för att jag ska lämna allt jag har och flytta in i ett främmande hus. Vilken utväxling. Kungligt generöst.
— Vad är det som är så himla roligt? fräste Ylva.
— Just det, sa Lova när hon hämtat sig. — Mina år ligger inte heller på gatan. Tack, Ylva, du har hjälpt mig jättemycket. Nu vet jag exakt vad er omtanke kostar. Tre tusen kronor.
Hon la på. Anders stod i dörren och såg mycket nöjd ut.
— Där ser du, sa han och pekade på resväskan. — Allt fick plats. Stor väska, praktisk. Jag är duktig.
— Du är duktig, instämde Lova. Och plötsligt försvann hon ut i förrådet, kom tillbaka med två stora bagar och började målmedvetet packa ner resten av sina saker.
— Varför så mycket? undrade Anders. — Tänker du flytta för gott?
— Såklart, sa hon utan att vända sig om. — Ska man åka, ska man åka ordentligt.
Då blev han varm i bröstet: hon hade alltså gett med sig. Hans fru skulle åka. Han visste det — bestämdhet vinner alltid. Han stod och såg henne fylla väskorna och klappade sig mentalt på huvudet.
På morgonen vaknade Anders på prima humör. Han sträckte på sig, gick runt i lägenheten som en herre på täppan och tittade med jämna mellanrum på de packade väskorna vid dörren.
— Glöm inte, sa han och smuttade på kaffet. — Mamma väntar på dig. Hon har bäddat en egen säng åt dig. Snällt. Ring henne och tacka henne.
— Jag ringer, sa Lova och gjorde det faktiskt.
— Hej, sa hon med neutral röst. — Det är Lova. Tack för att ni bäddade åt mig. Jätteomtänksamt.
— Men gumman, vad glad jag blir, sa svärmor. — Jag har städat rummet, gjort plats. Kom du bara. Hjälpen behövs verkligen. Golv, trädgård, allt möjligt.
— Jag förstår, sa Lova. — Tack än en gång för sängen.
— När kommer du?
— Tack för sängen, upprepade Lova med ett leende och sa hej då.
Svärmor var nöjd — hon hade fått tack, alltså kommer hon. Anders, som hört samtalet, strålade.
— Ser du så bra allt blir, sa han. — Alla är nöjda. Jag sa ju det.
— Alla, instämde Lova. — Helt otroligt, faktiskt.
Hon ringde efter en taxi. Anders, generös som aldrig förr, bar själv ner resväskan och bagarna. Han stånkade, men han bar — med minen av en man som gör en god gärning. Lastade allt i bagageutrymmet, slog igen locket.
— Jaha, sa han och torkade händerna. — Lycka till. Ring när du kommer fram.
Lova satte sig i bilen, vinkade åt honom och körde iväg. Anders stod kvar utanför porten och såg efter taxin, stolt över sig själv till bristningsgränsen.
Och först när bilen försvann runt hörnet kände han det. Adressen. Han hade inte gett henne adressen. Lova hade aldrig varit hos hans föräldrar — mamma brukade alltid komma in till stan.
— Fan också, mumlade han och ryckte upp telefonen.
Han ringde Lova. Det signalerade, signalerade, sedan tryckte någon bort. Han ringde igen. Avstängd. Han skickade snabbt ett sms med adressen och lade till: ”Tappa inte bort dig, ring när du är framme.” Skickade. Stod kvar en stund och lugnade sig: hon läser sms, hon kommer fram, allt är under kontroll. Frugan åkte ju. Hon satte sig själv i taxin. Själv.
Dagen gick med en massa sysslor. Mot kvällen hade Anders till och med glömt oron — allt gick ju enligt planen. Och då ringde mamma.
— Anders, sa hon med förvirrad röst. — Var är Lova? Ingen har kommit. Jag har väntat hela dagen, bäddat, bakat paj. Det är ingen här.
— Hur då ingen? Anders blev iskall. — Hon åkte i morse. Med taxi. Jag bar själv väskorna.
— Det är ingen här, min son. Ingen taxi, ingen Lova. Hon kanske har gått vilse?
— Jag fixar det, sa han och lade på.
Han började ringa frugan igen. En gång. Två gånger. Fem gånger. Signal, signal, sedan avstängt. Sms:en kom inte fram. Han stod mitt i rummet, och det gick sakta, tungt upp för honom: Lova hade inte åkt till hans mamma. Hennes väskor, resväskan, allt — det åkte någon annanstans, bara inte till henne.
— Jäklar, sa han. Inuti honom steg ett mörkt, kvavt raseri. — Hon lurade mig. Hon har lurat mig hela tiden.
Han gick rastlöst omkring, ringde om och om igen, spelade in röstmeddelanden där han först krävde, sedan skrek ut i tomheten. Inget svar. Han sov dåligt den natten.
På morgonen åkte han till hennes kontor. Han väntade. Lova kom ut — lugn, utvilad, som om det inte funnits något drama alls dagen innan.
— Var har du varit? for han ur sig rakt på trappan. — Var är grejerna? Mamma har väntat en hel dag! Vad har du ställt till med?
— God morgon, Anders, sa Lova oberört. — Jag har inte åkt någonstans. Och ärligt talat tänkte jag aldrig åka.
— Vadå aldrig? Han tappade andan. — Du satte dig ju i en taxi! Du packade!
— Du packade, rättade hon. — Med stor entusiasm, får jag säga. Och taxin åkte med mig och mina väskor till en annan stans. Där ingen ser mig som en möbel.
— Du… du gör narr av mig! Han sprutade ord och fick fläckar i ansiktet. — Jag försökte vara schysst! Och du!
— Schysst, det är när man frågar, Anders, sa hon. — Inte när man säger ”du åker, punkt slut.” Hon rättade till väskan. — Just det, förresten. Glöm inte att hyran ska vara betald på fredag. Jag bor inte där längre, så numera är det helt ditt ansvar. Logiskt, eller hur?
— Du kommer hem nu, och i dag åker du till mamma! skrek han, utan att lyssna. — Jag har sagt att du ska åka! Sluta bråka!
Lova såg på honom utan minsta leende. Rösten var lugn och kall.
— Anders, lyssna noga. Om du någon gång till säger åt mig vad jag ska göra — precis här, rakt i ansiktet — så öppnar jag datorn och skickar in en skilsmässoansökan. Det tar tre klick. Vill du testa?
Han tystnade. Öppnade munnen, men hittade inga ord.
— Jag hotar inte, sa hon stilla. — Jag bara berättar spelreglerna. Precis som du gillar. Bestämt.
Och så gick hon därifrån, med lätt och ledig gång, utan att se sig tillbaka. Hon sa inte när hon skulle komma tillbaka. Om hon skulle komma tillbaka.
Anders stod kvar. Ilskan rann av honom, och i stället kom en klibbig, obehaglig rädsla. Han förstod plötsligt att hon faktiskt åkt — med resväskan, med bagarna, som han själv packat med sina egna händer. Som om han burit ut hennes saker. Som om han kastat ut henne. Och han älskade henne. Han hade inte trott, inte kunnat föreställa sig, att hon var kapabel att bara ta och åka ifrån honom. Så stilla. Så bestämt.
Telefonen ringde. Ylva.
— Anders, hur är det med mamma och pappa? fräste systern. — När kommer Lova egentligen?
— Aldrig, sa han tvärt. — Hon kommer inte. Vill du hjälpa, så åk du.
— Hur vågar du prata med mig i den tonen? fräste hon.
— Du kan stoppa upp dina tre tusen i plånboken, sa han och hörde klicket. Ylva la på.
Han satte sig på kanten utanför porten. Han gick ingenstans. Han bestämde sig för att vänta tills kvällen. Vänta på Lova. Och prata med henne. Utan ”bestämt”. Utan ”du åker”. Bara prata. Om hon fortfarande ville lyssna på honom.
Han satt där och tänkte att den där bestämdheten, som han varit så stolt över, egentligen var ren envishet. Och att han tagit för vana att behandla människan vid sin sida som en sak man flyttar runt. Men saken reste sig och gick. På egna ben. Med hans egen resväska.
