Du är inte min man, Olof
Den gamla kvinnan satt bredvid sin mans säng och torkade hans feberheta panna med en fuktig trasa.
Olof, jag har hela livet tänkt berätta sanningen för dig, men aldrig vågat. Jag lurade dig, Olof du är inte min man!
Den gamle mannen öppnade förvånat ögonen och såg på sin hustru.
Avbryt mig inte nu, tänk om vi skiljs för alltid och jag hinner inte få det ur mig. Kommer du ihåg när du råkade hamna i vår by efter kriget? Jag blev först helt ställd, men sen kastade jag mig om halsen på dig. Du var så lik min man! Jag hade fått dödsbud om honom, men så kom du, levande, och jag tänkte att det måste blivit fel med papperna att min man kommit hem. Jag rusade fram till dig, men insåg direkt att jag misstagit mig. Rodnade och bad om ursäkt. Men jag lät dig sova över i ladan.
Och så på morgonen ville du laga ladans dörr, och då föll en bjälke ner på dig! Jag trodde jag skulle behöva begrava dig också, men så såg jag att du andades då fanns det hopp. Jag kallade på doktorn, och han sa: Det är en stark karl, han klarar sig, men minnet är lite borta nu. Då bestämde jag mig för att säga att du var min man. Du såg rejäl ut, och efter kriget hade jag inte klarat mig ensam med två barn. Jag sa det, och du trodde mig. Sedan plågade samvetet mig, men vi blev vana vid varandra och jag ville inte ändra något. Det är först nu jag erkänner att jag beslöt allt åt dig. Kanske hade ditt liv blivit annorlunda annars
Olof såg tyst på sin hustru och plötsligt skrattade han högt.
Du är tokig, gamla kvinna! Varför skulle jag vilja ha ett annat liv? Jag har älskat dig hela livet. Det är sant att jag råkade hamna i din by, men när jag såg dig blev jag genast förälskad, och visste inte hur jag skulle närma mig dig. Jag tänkte hjälpa till lite på gården, så kanske du skulle gilla mig och låta mig stanna, och så föll bjälken på mig allt blev svart. Vaknade upp, doktorn var där och du pysslade om mig. Jag bad honom att ljuga om minnet lite för din skull, så jag kunde få stanna. Och när du trodde att jag var din man blev jag glad, då behövde jag inte hitta på något själv.
Du är då en luring, log den gamla kvinnan. Varför sa du inget tidigare? Vi hade kunnat skratta åt det tillsammans.
Jag ville, men tiden fanns aldrig. Först fick vi upp de äldsta barnen, och sen fick vi tre till, skrattade Olof och klappade sig över mustaschen. Hela livet har vi burit på våra hemligheter, fast de inte ens var några riktiga hemligheter.
Men nu vet vi allt ändå, så vi slapp roa skyddsänglarna med våra historier, sa hon. Men Olof, lämna mig inte nu. Jag klarar mig inte utan dig.
Sluta gråta nu, allt kommer bli bra, lugnade Olof. Gå och sov. Morgonen är klokare än kvällen.
De lade sig, men hon sov oroligt. Tankarna kring det värsta snurrade i hennes grå huvud och lät henne inte vila ordentligt. Hon vaknade gryningstid. Mannens säng var tom. Hjärtat knep till av oro. Hon kikade ut på gården och där satt Olof på trappan och rökte. Hon drog ett lättnadens andetag. På denna natt gick döden förbi dem och de fick fortsätta livet tillsammans, gnissla lite till, men aldrig utan varandras sällskap.
Vissa hemligheter väger tungt, men ibland är kärleken starkare än sanningen och livet blir vackrare just för att vi vågar dela allt.
