Telefonen tystnade. Märta stod mitt i köket och höll den mot bröstet med båda händerna. Moster Gun hade pratat i exakt fyra minuter – rösten torr, saklig, utan en enda tår.
Sven satt i soffan. Teven mumlade lågt i bakgrunden. Han vände sig inte ens om när Märta dök upp i dörröppningen.
– Sven. Moster Gun ringde. Mamma dog för en timme sedan.
Han nickade. Svepte fingret över telefonskärmen – bläddrade i något, spelade ingen roll vad.
– Mhm. Tråkigt.
– Jag måste åka. Nu på en gång. Två timmars bilväg. Ge mig bilnycklarna.
Sven lade ifrån sig telefonen. Inte för att han blev gripen – för att han hörde ordet ”bil”. Han såg upp på henne med ett uttryck av lätt förtret, som om hon bett honom flytta en garderob.
– Nej. Jag behöver bilen. Mamma bad mig skjutsa henne till moster Siv. Jag lovade redan förra veckan.
Märta rörde sig inte. Ljuset från köket föll på hennes rygg och ansiktet låg i skugga.
– Hörde du vad jag sa?
– Jag hörde. Men hon är ju död redan. Varför stressa? Sätt dig på bussen i morgon, du kommer fram. Men mamma – hon lever. Hon väntar. Jag lovade.
En sekund. Två. Tre.
– Menar du det här på allvar?
– Helt allvarligt. Jag sviker inte mamma.
Märta gick in i rummet. Ställde sig mitt framför teven – så att Sven inte kunde undvika henne. Han tvingades titta upp.
– Jag ber dig en enda gång. En. Tänk på vad du just sa. Och svara igen.
– Märta, gör inte en scen. Jag förklarade ju. Mamma väntar, jag lovade. Dina begravning händer inget med över natten.
– Min begravning, upprepade hon långsamt.
– Ja, begravningen. Du fattar. Åk i morgon. De fixar allt ändå, det finns moster, grannar.
Märta lutade sig lite närmare.
– Förstår du att det här är sista gången jag ber dig om något? Inte andra, inte tredje. Sista.
– Herregud, Märta. Du gör alltid en höna av en fjäder. En dag! Du kan vänta en dag. Inget rasar ihop. Mamma bad mig – jag åker. Punkt.
– Min mamma är död, Sven. Din åker på besök för att dricka kaffe.
– Snurra inte på det. Hon har längtat länge, Siv väntar. Jag lovade. Vill du att jag ska bryta mitt ord?
– Jag vill att du ska komma ihåg vem du lever med. Och vad den här dagen betyder för mig.
– Jag minus. Men ordning måste vara ordning. De levande är viktigare.
Märta rätade på sig. Såg på honom som om hon memorerade hans ansikte. Inte med hat. Med något slutgiltigt.
– Okej, sa hon.
Det där ”okej” lät helt neutralt. Utan sårad stolthet. Utan klagan. Utan darrande röst. Sven lade inte märke till det – han sträckte sig redan efter fjärrkontrollen.
*
Märta gick ut i hallen. Öppnade översta lådan i byrån – den som Sven inte öppnat en enda gång på sju år. Tog fram en tjock mapp med snöre: sitt pass, ägandebevis för lägenheten, registreringsbeviset för bilen, bankpapper. Allt – i hennes namn. Lade i väskan.
Tog av kroken båda bilnyckelknipporna. Tog på sig jackan. Skorna.
– Vart ska du? ropade Sven från rummet.
– Åker. Tar farväl av mamma.
– Med vad? Jag sa ju – jag behöver bilen!
Märta öppnade ytterdörren. Sven stod redan i hallen – barfota, med fjärrkontrollen i handen, med ett fånigt uttryck av kränkt husbonde.
– Bilen är registrerad på mig. Har alltid varit. Lägenheten också. När jag kommer hem blir det annat lås. Dina saker lägger jag vid dörren. Hämta dem själv eller jag slänger ut dem.
– Vad snackar du om?
– Jag snackar inte. Jag säger. Tydligt och en gång.
– Märta, stanna. Stanna! Du kan inte bara…
– Sven. Min mamma dog. Och du förklarade för mig att du behövde bilen mer – för att skjutsa din mamma till systern på kafferep. Det var allt jag behövde höra. Det finns inget mer mellan oss. Packa dina saker.
Dörren stängdes. Låset klickade. Nere slog porten igen. En minut senare såg han från fönstret hur hon satte sig bakom ratten – lugnt, utan brådska, utan att se sig om. Startade motorn. Körde ut från gården. Tittade inte ens upp.
Sven stod mitt i hallen. Ringde hennes nummer – långa signaler, inget svar. Skrev ett meddelande: ”Lämna tillbaka bilen. Har du blivit galen?” Läst. Tystnad. Ännu ett: ”Sluta fjanta dig. Mamma väntar, jag måste åka.” Läst. Tystnad.
Efter tjugo minuter ringde hans mamma.
– Sven, när kommer du och hämtar mig? Siv har redan dukat.
– Det har blivit lite problem, mamma. Märta tog bilen.
– Tog? Det är ju er bil!
– Formellt… den är registrerad på henne.
– Och? Du är mannen! Säg åt henne att lämna tillbaka den!
– Hon svarar inte. Jag ringer dig sen.
Han satte sig i soffan. Gick runt i lägenheten. Allt såg likadant ut – möbler, gardiner, hyllor. Men Märta hade tagit ur det här hemmet dokument, nycklar och sig själv. Tre saker som allting hängde på.
Telefonen ringde. Märta. Han grep luren.
– Märta! Äntligen. Hör nu, lägg av…
– Håll käften, sa hon. Tyst och kort, som ett knäpp. – Jag säger en gång. Lägenheten tillhör mig. Mormor lämnade den, papper på mitt namn, det vet du mycket väl. Bilen köpte jag före äktenskapet. Pengarna på kortet är mina – du har inte sparat en enda krona på sju år. I fickan på din jacka ligger två tusenlappar – det räcker till taxi för din mamma. Exakt, men det räcker.
– Märta, vänta…
– Låset byter jag i dag, grannfrun Inga släpper in låssmeden. Dina saker packar jag. De står vid dörren. Två dagar. Sedan åker de på soptippen.
– Du har ingen rätt…
– Jo. Varenda papper. Varenda namnteckning. Allt är mitt. Och du har på sju år inte ens bemödat dig med att skriva över en vattenkokare på dig.
– Det är lågt!
– Lågt är att säga åt sin fru att hon inte behöver åka och begrava sin mamma. För att du måste ha bilen för att skjutsa din på kaffe. Det är lågt. Jag tar bara det som är mitt.
Tystnad i luren i fyra sekunder.
– Märta, jag gick för långt. Men dumt, jag sa nåt dumt. Vi kan prata som vanliga människor när du kommer hem.
– Till dig kommer jag inte. Vi är klara. Ring inte mer.
Signal.
Sven satt med telefonen i handen. Ringde igen – abonnenten inte tillgänglig. Ännu en gång – samma sak. Hon hade blockerat hans nummer.
Han stack handen i jackfickan. Två skrynkliga sedlar. Ettusen och ettusen. Hon hade räknat ut det också – precis så att det räckte till taxi till moster Siv och tillbaka. Inte en krona mer.
Kortet tomt – han kollade. Inga andra konton – noll. Han hade aldrig intresserat sig. Det han fick av Märta räckte. Lägenheten – hennes. Bilen – hennes. Pengarna – hennes. Han hade bott i någon annans hem i sju år och aldrig tänkt på det.
Mamman väntade vid porten. En liten gestalt i grön kappa, med en påse med hembakta kakor till systern. Taxin stannade, hon satte sig, såg sig om i kupén.
– Taxi? På allvar? Vart tog bilen vägen?
– Märta har den.
– Hämta den då!
– Hon har åkt. För gott.
Mamman teg. Stirrade på framsätets nackskydd.
– Vad menar du – för gott?
– Precis det. Hon gick. Sa att jag skulle hämta mina saker inom två dagar. Hon byter lås i kväll.
– Varför?
– För att jag sa åt henne att inte åka på begravningen. Sa att jag behövde bilen mer.
Mamman vände sig mot honom. I blicken – inte ånger. Förvirring. Hon förstod inte hur en begäran om skjuts till systern kunde leda till katastrof.
– Det var väl dumt sagt, Sven.
– Jag trodde inte att hon skulle…
– Du skulle ha tänkt! När en kvinna förlorar sin mamma och du säger ”vänta” – var hade du huvudet?
– Du bad mig skjutsa!
– Jag bad dig skjutsa. Jag bad dig inte hindra din fru från att gå på begravning! Det kom du på själv!
Taxin åkte genom stan. Taxametern tickade. Sven såg på siffrorna – de växte och bet av hans sista pengar. När bilen stannade utanför moster Sivs hus stod det åttahundra kronor på mätaren. Tillbaka – lika mycket. Resten – till mat. Kanske. En dag.
Mamman klev ur. Vände sig om. Påsen med kakor skrynklades i händerna.
– Och vart tar du vägen nu?
– Till dig. Om jag får.
– Jag har ett rum och ett kök, Sven. En turistsäng i förrådet.
– Då blir det turistsäng.
Hon skakade på huvudet. Gick in genom porten. Dörren stängdes bakom henne.
Sven blev stående på trottoaren. I fickan – tolvhundra kronor i småmynt och skrynkliga sedlar. På kortet – tomt. Bakom sig – en stad där han inte längre ägde en enda kvadratmeter.
Han tog upp telefonen. Ringde Märtas nummer. Långa signaler. Sedan – en mekanisk röst: ”Abonnenten är inte tillgänglig.”
Han stoppade undan telefonen. Såg på sina händer – tomma. Precis som allt annat.
Och Märta stod samtidigt i sin mammas vardagsrum. Moster Gun till höger, grannarna bakom. Hon gjorde det hon var tvungen att göra. Tog farväl. För för henne förtjänade de döda minst lika mycket respekt som de levande. Och definitivt mer än en man som på sju år aldrig förstått vem han levt bredvid.
