Dottern förtvinade, modern blomstrade
Hösten var hård och rå i Långbro det året. Regnet piskade mot fönstren i vårdcentralen sedan tidig morgon, som om det ville in och få värme. Jag satt där, bläddrade bland journalerna, men i bröstet var det som om katten klöst. Allt var lugnt, ingen riktigt sjuk, men oron surrade runt mig som mygg före åskväder.
Plötsligt knarrade dörren. Tungt, kämpigt. På tröskeln stod Vera Svanström.
Ack, Vera Kvinnan är femtio plus, men ser ut som om hon skulle hamna i kista snart. Hennes grå sjal hade glidit av, och den slitna kappan hänger på de magra axlarna likt på en galge. Under ögonen är skuggorna nästan svarta. Och händerna röda, svullna efter otaliga baljor iskallt vatten, skakande, pillande på kappans knapp.
Louise, viskar hon, rösten raspig. Har du något droppar? Hjärtat är som en hammare i halsen. Och mamma… Mamma behöver hjärtdroppar igen. Hon hade spasm hela natten, ingen av oss har sovit.
Jag tittade över glasögonen på henne, och det blev kallt inombords. Hon såg ut som någon som inte skulle få leva länge. Som en uttorkad brunn.
Sätt dig, säger jag och plockar fram blodtrycksmätaren. Du sliter ut dig helt, Vera. Du är som ett tomt skal.
Jag hinner inte, Louise. Hon satte sig inte ens, stödde sig mot dörrkarmen. Mamma är ensam där hemma. Kan ju behöva vatten. Eller att blodtrycket rusar. Jag springer. Bara ge mig medicinen.
Jag stoppade flaskorna i hennes händer de stela, såriga fingrar och hon försvann ut,, kylig vind drog in och svepte runt mina ben. Jag såg henne ut genom fönstret, hur hon stapplade genom leran mot sitt hus och tänkte: Hur kunde livet ge henne detta, Gud? Hon har ingen mor där hemma, bara en kvarnsten runt halsen.
Hillevi Svanström var förr en stor, kraftfull kvinna. Hon var uppmärksam, högljudd. Satt hela sin tjänstetid på kommunhuset, älskade att bestämma. Men när hon blev pensionär, så blev hon liggande.
Benen bär inte! skriker hon, Hjärtat stannar!
Tio år har hon legat. Och Vera har kretsat runt som en slingrande humla.
Dagen efter stod jag inte ut längre jag tog på mig och gick hem till dem, låtsades hälsa på. Klev in i deras stuga skinande rent, trasmattorna gnisslar och doften… Inte sjukdom alls, utan pajer och stuvad kål.
På sängen sitter Hillevi, som en drottning på tronen. En hög kuddar bakom ryggen, ansiktet rosigt och puckelfritt, blick, livsglöd, skarp som kniv.
Jaha, Louise! Kom du hit ändå? hennes mörka röst vibrerar. Den där klumpen till dotter, hon nickar mot köket, duger inte till hjälp. Jag säger “Vera, det brinner i bröstet!”, så svarar hon “Mamma, jag måste mjölka kon först”. Kon är viktigare än sin egen mor!
Vera släpar samtidigt in en tung emaljhink, benen viker sig, ryggen bågnar. Hon brukar knä och börjar skura golvet tyst, bara hörbar hennes visslande andning.
Hillevi, säger jag bestämt. Du kunde väl visa lite empati för din dotter? Hon är ju genomskinlig nu.
Empati? Hillevi lyfter sig på kuddarna, nästan som om hon skulle explodera. Vem har visat mig empati? Jag har uppfostrat henne, vakat genom nätterna och nu måste jag be om ett glas vatten? Det här är mitt kors, Louise den här förbannade sjukdomen. Och hon, hon är dottern. Det är hennes plikt.
Ser jag på Hillevi så ser jag hälsa som skulle räcka till tre karlar. Hennes sjukdom är “en våldsamt kärlek till sig själv”. Hon suger livet ur Vera, som en spindel ur en fluga. Och hon tror, verkligen tror att hon är sjuk så mycket att de andra tror det också.
Och Vera lyfter aldrig huvudet, släpar bara trasan över golvet. Skrap-skrap. Skrap-skrap. Ljudet sitter kvar i öronen än desperationens ljud.
En månad förflöt. Vintern stod redan på tröskeln, första snön föll, vass och elak.
En kväll satt jag och drack te och mumsade på småkakor, då slår det plötsligt på fönstret så glaset skallrar.
Jag öppnar det är grannpojken, Petter. Hans ögon är stora som femkronor.
Louise! Skynda! Vera har fallit! Vid brunnen! Hon reser sig inte!
Minns inte hur jag sprang, mina gamla ben sköt mig framåt själv. Kom fram Vera ligger på den stelfrusna marken, hinkarna ligger omkullvälta, vattnet fryser till is. Ansiktet lika vitt som snö, läpparna blå.
Vi bar henne in med hjälp av några män.
Hillevi skriker från sovrummet:
Vad är det för oväsen? Vera! Var är du? Min värmedyna är kall!
Jag böjer mig över Vera, letar puls tunn tråd, slår knappt. Vi ringde ambulans och de förde henne till länssjukhuset. Hjärtinfarkt. Stor.
Hillevi blev ensam kvar.
Jag gick in till henne, hon rörde på ögonfransarna.
Var är Vera? Vem ska ta ut mitt papegoja? Vem ska koka gröt?
Vera är på sjukhus, säger jag hårt, kunde inte hålla igen. Du har drivit henne så långt, Hillevi. Hon dör nu.
Du ljuger! skrek hon. Hon gör det med flit! Vill fly från mig! Lämnar sin hjälplösa mor! Egoist!
Och det blev så motbjudande, mina vänner. Jag kunde nästan spotta, men Hippokrates eden tillåter inte. Jag gav henne vatten, en tablett och gick. Tänkte: Hur ska du klara dig nu…?
Men ödet är klurigt. Nästa dag kom landsvägsbussen. Och ut steg Nadia Hillevis barnbarn, Veras dotter.
Nadia var inte populär i Långbro. Hon hade flyttat till Stockholm direkt efter gymnasiet för ett decennium sedan, aldrig kommit tillbaka. Folk sa hon är stolt, vänder sin näsa mot byborna. Vera grät tyst över henne, skrev brev, aldrig fick hon svar.
Och nu är hon här. Skinnjacka, kort modern frisyr, blicken rak, hård. Hon är inte lik varken mor eller mormor.
Hon kom först till mig.
Hur mår mamma? sa hon torrt.
Mamma är dålig, sa jag. Intensivvård. Läkarna säger fysiskt utmattad. All kraft slut.
Nadia pressade ihop läpparna, käken spelade.
Förstår. Jag går till mormor.
Vad som hände där inne visste hela byn. En dag när jag går förbi deras hus hör jag skrik. Hillevi har gått igång. Tror de dödar henne. Jag rusar in.
Målning som en tavla. Hillevi sitter på sängen, röd som en krabba, fäktande armar. Nadia står framför, lugn som en skärgårdsklippa, håller en skål soppa.
Jag tänker inte äta detta! vrålar mormor. Det är osalt och kallt! Vera gav mig alltid varm mat! Var är min dotter!?
Din dotter är på sjukhus för att du drev henne dit, säger Nadia med stadig stämma. Jag är inte Vera. Jag tänker inte salta. Vill du inte ha, så låt bli. Blir du hungrig, äter du.
Ställer skålen på nattduken och går.
Vatten! ropar Hillevi efter henne. Hämta vatten, djävul! Jag dör!
Nadia stannade i dörren, vände sig:
Där står karaffen. Där är glaset. Har du händer? Framåt.
Jag trodde Hillevi skulle få slag. Hon har ju aldrig tagit ett glas själv på tio år!
Louise! såg hon mig. Du får vara vittne! Hon svälter mig! Det är misshandel!
Nadia såg på mig med sina grå ögon och där fanns sådan smärta att jag själv fick tårar i ögonen. Det var inte grymhet, kära ni. Det var kirurgi. Hon skar, för att släppa ut varet.
Två veckor “dresserade” Nadia mormor. Hårt.
Jag bär inte ut papegoja. Där står rullstolstoaletten. Kan du sitta, kan du skifta.
Bädda rent? Gör själv. Du har händer.
Skriker du, stänger jag dörren och går till trädgården.
Byborna mumlade. “Hon tar livet av gamla damen,” viskade tanterna vid brunnen. Jag sa inget. För jag såg: Hillevi började leva!
Först var hon ilsken nog att explodera. Sedan tog hon själv sked för hungrans skull. När Nadia konsekvent inte gav vatten, såg jag med egna ögon hur gammal damen reste sig! Reste sig, stönande, med stöd av sänggaveln och gick till bordet.
En månad senare, eller lite mer, blev Vera utskriven.
Nadia tog med henne hem i taxi. Vera var fortfarande svag och blek, men inte längre genomskinlig. Hon håller dotterns arm, vågar knappt kliva in. Rädd att det ska börja genast: “Var har du varit, latmask, min häl kliar”.
De går in. Tystnad.
Moderns rum är tomt. Sängen uppbäddad.
Vera tog sig för hjärtat:
Hon är död?
Nej, flinar Nadia. Hon är i köket.
De går till köket. Där sitter Hillevi Svanström vid bordet, med glasögon, skalande potatis. Själv!
När hon fick syn på Vera la hon ner kniven.
En tyst paus, så man hörde väggklockan ticka. Tick-tack. Tick-tack.
Vera pressade sig mot dörrposten, tårarna rann.
Mamma du har rest dig
Hillevi tittade på henne, sedan på barnbarnet. Hennes blick var märklig, inte ond, snarare förvirrad, som om hon vaknat för första gången på många år.
Man räcker inte till, muttrade hon, utan den gamla giftigheten. Med den där kvinnan i uniform.
Sedan blev det tyst, och hon sa lugnt:
Sätt dig, Vera. Potatisen kallnar.
Jag betraktar dem, unga och gamla, och tänker: Tänk, så mycket kraft vi lägger på att manipulera varandra, på att spela sjuka och olyckliga. Livet är ju inte ett utkast ibland måste man rycka bort kudden från någons huvud för att rädda dem.
Vintern gick. Snön smälte, tog med sig den gamla unket livet.
Maj kom. Vet ni hur Långbros maj är? Det är när luften är så söt av hägg att man kan äta den med sked. När kvällarna är djupblå och näktergalarna sjunger så det vänder ut och in på själen.
Jag gick en kväll förbi Svanströms hus.
Nytt målade grindar. I rabatten brann röda tulpaner Veras stolthet.
I trädgården står ett dukat bord. Samovar glänser i solnedgången.
Tre sitter där.
Hillevi i rullstol (hon kan ännu inte gå långt), men håller koppen själv, doppar pepparkaka. Fin sjal på axlarna, med glitter.
Nadia sitter bredvid, skrattar, laptopen i knät hon jobbar distans nu, från huset.
Och Vera Vera går bland äppelträden. Hon går, inte springer böjd, utan går. Långsamt. Rör vid en gren, sniffar på vit blom. Ansiktet är lugnt och fridfullt, rynkorna finns kvar förstås, men ögonen ögonen lever.
Får syn på mig, vinkar:
Louise! Kom och drick te! Vi har öppnat ditt favoritkrusbärssylt!
Jag går in, grinden gnisslar så där välbekant, hemtrevligt. Jag slår mig ner med dem. Teet är varmt, starkt, med rökig smak.
Vet du, Louise, säger plötsligt Hillevi, blickar långt mot solnedgången.
Jag trodde att kärlek var att bli uppassad, få allt serverat. Men det är ju så… Kärlek är när någon inte låter dig ge upp, tvingar dig att leva, även när du tror att du inte orkar.
Vera gick fram och omfamnade henne. Nadia lade handen över mormors.
Vi satt så, i välsignad tystnad, endast syrsan stämde fiolen bakom murstocken och en ko råmade i fjärran flocken kommer hem. Så gott det är, Gud. Så rofyllt. Och hoppet finns att allt ska bli bra nu.
Jag ser nu på min vårdcentral, våra dammiga bygator, husen med snickarglädje, och tänker: Det finns ingen bättre plats än hembygd, när husen hyser vänskap och ro. Här helar luften, här ger jorden styrka om man bara rensar bort det onda ur sitt hjärta, som ogräs.
Min lärdom? Ibland måste man våga släppa taget för att någon ska kunna resa sig själv. Och där, mitt i det svenskaste maj, finns livet.
