― Johan, har din Johanna varit här igen? ― frågade Elin sin man medan hon tittade på det halvfulla kylskåpet. ― Efter att hon varit här försvinner alltid all vår mat.
― Jo, hon var här, ― svarade Johan. ― Hon klagade igen på att de inte hade några pengar. Jag kunde inte låta henne gå tomhänt, hon är ju ändå min syster.
― Gav du henne också pengar?..
― Ja, några tusen kronor. Hon sa att Erik hade problem på jobbet igen och att de knappt kunde betala hyran, ― sa Johan lite besvärat.
― Vem kunde tro något annat… Jag förstår inte varför hon gifte sig redan vid tjugo? Varför lyckades inte din mamma stoppa henne?
― Du känner väl Johanna? När hon bestämt sig går hon inte att hejda. Det är inget farligt, hon blir snart van vid att leva självständigt.
Elin suckade tungt. Självständigt liv var bra, men hittills hade Johanna levt på sina släktingars bekostnad.
* * *
Erik var också ung och hade just börjat tjäna pengar. Han var inte den som bortskämde sin fru med presenter. Och Johanna ville inte börja jobba utan förväntade sig att Erik skulle stå för allt.
Johan och Johannas mamma, Karin, höll också med dottern. Hon såg att det unga paret saknade pengar och hjälpte alltid ekonomiskt. Hon insisterade dessutom på att Johan också skulle bidra.
― Hon är ung och måste se bra ut, ― sa Karin. ― Johanna har inte hittat drömjobbet än och Erik är snål. Så Johan, det är vår plikt att hjälpa till.
Johan hjälpte så gott han kunde, men Elin var snabbt trött på det. Hon förstod inte varför en del av makens lön skulle gå till Johanna. De bodde själva i en hyresrätt och sparade för att kunna köpa en bostad. Nu kom dessutom hans syster i vägen för det.
* * *
En dag kom Elin hem och såg sin svärmor och Johanna på besök. De verkade diskutera något hemligt med Johan och tystnade när Elin kom in. Det stod klart att det var ett allvarligt samtal. Elin frågade:
― Får man fråga vad ni planerar att göra? Jag gissar att ni är här för att be om pengar igen.
― Nej, inte den här gången, ― skrattade Karin. ― Vi har våra egna familjeaffärer, och de angår inte dig.
Elin fnös, och gick mot köket för att laga middag. Strax därpå kom Johanna in, öppnade kylskåpet utan att fråga och klagade:
― Varför är det så tomt här? Har du varit och handlat, Elin?
― Jo, men min lön kommer om två dagar, så jag köpte bara det mest nödvändiga. Vill du äta kan jag värma lite soppa.
― Nej, det är inget för mig. Jag spenderar gärna på mat – jag beställer både pizza och sushi, och Erik och jag gillar att äta på restaurang.
― Blir det över när Erik får lön? Ni klagar ju ofta på att ni inte har pengar.
― När det behövs ber jag mamma eller Johan om hjälp. Det är normalt att hjälpas åt inom familjen.
Ganska snart gick Karin och Johanna hem. Direkt frågade Elin sin man varför de hade varit på besök.
― Mamma ska sälja stugan och hon ville be om en tjänst. Hon ska ge alla pengar till Johanna så hon kan få en bra start i livet.
― Vad menar du? ― sa Elin förvånat. ― Har du inget emot att alla pengarna går till din syster? Som din fru är jag emot att allt går till Johanna. Och jag tror inte att det blir bra för henne.
― Elin, det är bäst om du inte lägger dig i, ― sa Johan irriterat. ― Stugan tillhör mamma och hon väljer vem hon vill ge den till.
Johan ville inte fortsätta diskussionen och gick in i ett annat rum. Han ansåg att hans mamma gjorde rätt, och var stolt över att vara så generös gentemot Johanna.
* * *
Stugan blev snart såld. För Elin var det uppenbart att Johanna inte tänkte använda pengarna klokt. Restauranger, trendiga kläder och dyr teknik – allt gick till ett vackert liv.
Och när pengarna tog slut, gick Johanna återigen till sin mamma och beklagade sig:
― Mamma, jag har inga pengar igen! Jag vill ta körkort och köpa bil! Har vi inte något mer att sälja? En del föräldrar köper lägenheter till sina barn…
Karin blev lite chockad över dessa krav. Inte ens hon trodde att dottern skulle slösa bort pengarna så snabbt. När hon samlat sig lite sa hon:
― Johanna, vi har inget mer. Jag hade hoppats att du skulle använda pengarna klokt eller spara dem. Det är dags att du börjar jobba. Du är ju utbildad ekonom, sök ett jobb på en firma.
― Jag tänker inte jobba som ekonom! Jag vill inte sitta vid en dator hela dagen och förstöra synen! Min man och du ska försörja mig. Jag är ju bara tjugo år! Ska jag snurra runt som jag vill? Tack för det!
― Vänta lite, ― sa Karin. ― Vi kommer på något. Om vi lånar pengar av Johan? Vi kan säga att det är till något viktigt. De sparar ju för att köpa bostad, de måste ha lite avsatt.
― Tror du de ger oss mycket? Den där Elin är så snål. Tur att Johan alltid gärna hjälper mig.
― Då går vi till dem! ― sa Karin bestämt. ― Oroa dig inte, de kan inte säga nej till mig.
En timme senare stod Johanna och hennes mamma vid Johans dörr. När hon såg makens släktingar, anade Elin oråd – tydligen var de inte där för att bara säga hej.
― Son, vi måste be dig om en viktig tjänst! ― sa Karin när hon steg in. ― Vi har bara dig att räkna med.
Elin spände sig. “Ja, nu kommer de och ber om pengar”, tänkte hon. Det var svårt att föreställa sig något annat.
― Vad är det som hänt?
― Johanna vill köpa bil, men pengarna från stugförsäljningen är slut, ― sa mamma med ett leende. ― Vi tänkte att ni kan hjälpa oss.
Elin kunde inte tro sina öron och undrade:
― Vad? Har ni redan gjort av med de pengarna? Ni fick ju en bra slant för stugan, hur kunde de pengarna försvinna? Johanna, du måste börja tänka mer på dina utgifter!
― Du har inget att säga till om! ― utbrast Johanna. ― Jag är en tjej med stil, inte någon som handlar billigt! Jag vill gå på restauranger, skönhetssalonger, leva lyxigt. Jag tänker inte leva hela min ungdom i snålhet!
― Har du nått att pröva att jobba? ― anmärkte Elin. ― Det sägs att arbete hjälper, så man inte behöver tigga av släktingar.
Johan var rädd att det skulle bli ett stort gräl och försökte lugna alla:
― Vänta lite, låt oss först prata igenom det. Vi har inte råd med en bil, men vi kanske kan hjälpa lite ändå.
― Bra, min son! ― strålade Karin. ― Jag visste att du skulle stå på vår sida.
― Och ska ni inte fråga mig då? ― sa Elin argt. ― Nej, jag tänker inte sponsra Johanna, det har hon en man till. Det är deras sak. Jag säger nej, och punkt!
Johan såg besvärat på sin mamma och försökte resonera med sin fru:
― Elin, vad säger du? Det är våra gemensamma pengar, och jag har rätt att bestämma om dem. Mamma ber om att låna, inte få.
― Självklart betalar jag tillbaka! Eller tror du att jag ljuger? När jag hjälpt Johanna lite, får ni tillbaka allt.
Elin kände sig illa till mods, som om hon inte litade på Karin. Men att förlora sina hårt sparade pengar kändes ännu värre.
― Egentligen kan vi nog inte hjälpa er, ― sa hon osäkert. ― Vi sparar till en bostad, det är viktigare än en bil.
― Kom så går vi, ― sa Johanna argt. ― Ser du vad det är för människor? De bryr sig bara om sig själva, inte om våra problem.
Johanna gick med sårad min ut genom dörren, och Karin skyndade sig efter. Karin tänkte inte ge upp och sa missnöjt till sin son:
― Johan, vi kommer att prata mer! Tycker du inte att din fru bestämmer för mycket?
När dörren stängdes bakom hans mamma, stormade Johan mot Elin med anklagelser.
― Hur vågar du? Vad ska mamma tänka om mig nu? Att vi inte kan hjälpa till när det är svårt?
― Är det svårt? ― sa Elin upprört. ― Hjälper någon oss? Jag tvivlar på att vi skulle få en krona till bostaden från dina släktingar. Jag vill inte höra mer om din behövande syster Johanna.
Efter några dagar blev Elin och Johan sams igen. Vad Elin inte visste var att Johan lurade henne. Han tog pengar från deras bostadssparande och gav dem till sin mamma.
När Karin såg sin son med kuvertet blev hon glad och sa:
― Bra gjort, min son! Jag uppfostrade dig rätt! Nu hjälper du Johanna, sedan hjälper hon dig. Säg inget till Elin. Ni är unga, ni sparar fler pengar.
* * *
En dag när Elin surfade i sociala medier såg hon nya bilder på Johanna. Där satt hon bakom ratten på en liten bil och såg lycklig ut. Det verkade konstigt, så hon frågade sin man:
― Johan, visste du att Johanna köpt en bil? Fick Erik tag i pengar? Din syster får alltid som hon vill.
― Ja, jag visste det, ― sa Johan och mötte inte hennes blick. ― Vi slog ihop pengarna för att ge Johanna en present.
― Vad menar du med “vi slog ihop”? Gav du pengar? Varför sa du inget till mig?
Johan sa inget, och Elin förstod allt. Hon sprang till byrån där deras sparpengar fanns, och såg att de var borta.
― Vad har du gjort? ― skrek Elin. ― Menar du allvar? Gav du henne våra besparingar? Jag kan inte tro det! Johan, förklara hur du kunde göra så här!
Den vanligtvis lugna Johan tände till och höjde rösten:
― Det angår inte dig! Jag är familjens huvud, och jag bestämmer. Vi har lång tid kvar för att spara, men bil behöver Johanna nu. Och om du fortsätter behandla mina släktingar illa, kanske jag tänker över om jag vill vara gift med dig!
― Jaså?! Nähä, Johan, det är jag som funderar på om jag vill ha en man som du. Jag har redan kommit fram till att du inte är min man längre! Jag flyttar hem till mamma, och glöm inte att ge mig hälften av våra sparpengar!
Elin samlade snabbt sina saker. Hon var mycket sårad av Johan men hoppades ändå att han skulle stoppa henne och be om ursäkt. Men Johan satt och tittade på tv som om ingenting hänt.
― Är det så här det slutar? Johan, jag går verkligen nu, ― sa Elin tyst vid dörren.
― Gå. Vill du inte ändra ditt beteende kan du stanna borta, ― svarade Johan kallt.
Elin flyttade hem till sin mamma och ansökte om skilsmässa en månad senare. Det är svårt att leva med någon som inte respekterar en. Hon glömde dock inte bort sina sparpengar – genom hot om domstol tvingade hon Johan att ge tillbaka dem. Och hon skrattade bittert medan hon berättade historien för sina vänner: tänk att behöva skiljas på grund av någon annans fräckhet!
