Som det visade sig, hade vi hyrt lägenhet av min svärmor hela tiden.
I två år trodde jag att vi hyrde av en helt annan person, men det visade sig att det var min svärmor som ägde lägenheten. Jag blev helt förbluffad.
Vi gifte oss för två år sedan. Eftersom jag kommer från landet hade jag ingen egen bostad. Min man hade inte heller någon, och svärmor bodde med sin partner i en tvårumslägenhet och bad sin vuxna son att flytta ut.
Efter bröllopet bestämde vi oss för att bo tillsammans, så jag flyttade in i den nya lägenheten med min man. Renoveringen gjorde mig lite osäker, jag ville inte göra något i någon annans lägenhet. Jag drömde om ett bolån och att ha något eget.
Vi lyckades dock inte lägga undan pengar till en kontantinsats. Våra löner var medelmåttiga – de räckte knappt till levnadskostnaderna. Jag föreslog att vi skulle köpa en etta, men min man ville inte. Han hade delvis rätt. Vi hade olika livsstilar och skulle inte ha kommit överens i en etta. Ju fler bråk, desto snabbare en skilsmässa. Sådana planer hade vi inte för framtiden.
Min man ville inte ens höra om att hyra en annan lägenhet. Han sa att han hade bra kontakt med hyresvärden, så det var inte värt risken. Vi kunde överhuvudtaget inte komma på hur vi skulle spara mer pengar, och vi ville inte arbeta sju dagar i veckan. Om vi nu har svårt att betala hyran, hur ska vi då kunna spara till ett eget boende?
Svärmor lade sig inte i vårt förhållande. Vi kom bra överens med henne – jag kan inte säga något negativt. Hon hade sitt eget liv och hobbyer, så hon hade inte ens tid att hälsa på oss. Vi träffades bara under semestrar, vilket passade oss alla.
Vi bodde i den här lägenheten i två år. Min man skötte alla betalningar och andra ärenden eftersom han hade kontakt med hyresvärden. Och sedan upptäckte jag av en slump att vi hyrde lägenheten av min svärmor.
Vi var bjudna till svärmor för att fira årsdag. Där började en konversation mellan henne och min man om nära släktingar. De pratade om något bröllop.
– Din kusin är inte gift än…
– Nej, de bråkar om efternamnet, hon vill inte byta. Brudgummen tycker att det är respektlöst, sa min man.
– Jag bytte inte heller efternamn i mitt första äktenskap. Jag jobbade på en musikskola och mitt efternamn var känt, varför göra det krångligt? Det var först i andra äktenskapet jag slutade vara Svensson.
Då gick det upp för mig – jag hade sett det efternamnet på hyresräkningarna. Jag sa inget, för en skandal skulle ha förstört firandet.
Hemma frågade jag min man rakt ut. Han förnekade det inte. Han sa att vi betalade hyra till hans mamma. Hon ville inte ge honom lägenheten gratis.
Jag var chockad, men min man såg inget fel i det. Han kände sig skyldig att hjälpa sin mamma, så alla hade det bra.
– Vi måste ändå hyra en lägenhet, och här kan vi göra renoveringar och bo i många år, ingen kommer att kasta ut oss, sa min man glatt.
Han verkar ha rätt, men jag gillar inte hela denna situation. Hur kan man kräva pengar av sin egen son? För länge sedan skulle vi ha sparat till ett bolån, och svärmor skulle ha hyrt ut till främlingar. Men vinsten är viktigare…
Min man försökte lugna mig.
– Tänk på att vi inte behöver betala något bolån. Jag är enda sonen, jag får lägenheten.
– Ja, du får den.
– Nå, vad menar du? Vi kommer ju inte att skiljas.
Jag vet inte vad jag ska göra. Den här situationen ger mig ingen ro. Jag känner mig inte hemma i lägenheten, trots att jag också betalar för den. Hur ska vi leva?
