Sista utryckningen
Redan från morgonen hade Emma en märklig känsla av att något skulle hända.
Något dåligt…
Hon ringde direkt till sin mamma, men Yvonne Gustavsdotter försäkrade henne om att allt var bra:
Blodtrycket är som en astronauts, huvudet värker inte. Varför undrar du, gumman?
Ingen särskild anledning, mamma svarade Emma. Jag måste rusa till jobbet, men du ringer om det är något.
Det lovar jag.
Efter samtalet borde känslan ha släppt, men oron låg kvardröjande kvar som en tung dimma.
Emma kunde inte riktigt sätta fingret på varför hon var orolig det fanns inga tydliga skäl.
Fast med hennes jobb kunde ju vad som helst hända. Det var dessutom måndag, veckans tyngsta dag, sägs det ju.
Hon drack upp sitt kaffe, sneglade på klockan halv sju snabbt drog hon på sig kläderna, packade ner en smörgås och gick ut i den svala morgonen.
*****
På ambulansstationen mötte Emma chauffören Niklas, hon skulle köra skiftet ihop med honom idag. Han vinkade glatt när han såg henne, men hon nickade bara trött.
Emma, vad sur du ser ut idag då? skrattade Niklas och tände en cigarett. Har det hänt nåt?
Nej, Niklas. Än så länge har inget hänt. Men jag har på känn att något kommer. svarade hon eftertänksamt.
Äsch, så du börjar dagen med sådana tankar! Eller har du inte sovit?
Emma svarade inte, utan lyfte blicken mot himlen. Molnen låg tunga, regnet hängde i luften.
Regn hade hon ogillat ända sedan barndomen…
Kanske är det bara vädret? tänkte hon, och kunde tillfälligt nästan skratta åt sin egen oro.
Men känslan smög sig snabbt tillbaka.
Lycka till på ert pass! ropade en yngre kollega förbi i korridoren.
Niklas hostade och viftade bort rök, höjde lekfullt näven mot henne och kollegan slog skamset ner blicken.
Oj, förlåt… Det tänkte jag inte på, sa hon generat.
Hon var nyanställd som ambulanssjuksköterska och hade inte hunnit lära sig, att man aldrig önskar någon lycka till innan skiftstart. Det betyder otur.
Nu händer det garanterat nåt, viskade Emma nästan ohörbart, och det ilade obehagligt längs ryggraden.
Skrock! muttrade Niklas, och kastade fimpen i plåttunnan.
*****
Varje gång det plingade till i plattan och dispatchern ropade nästa utryckning bet Emma sig nervöst i läppen:
Man, 35 år, klagar på svår huvudvärk. Sluddrar när han pratar, kan vara en stroke.
Det här behövde jag inte tänkte Emma. Visst, som ambulanspersonal måste man vara förberedd på allt. Men man blev lika illa berörd varje gång och döden låg alltid nära vid misstänkt stroke.
Som tur var sluddrade mannen för att han hade varit ute sent natten före och firat en väns födelsedag. Huvudvärken var mest baksmälla. Emma gav honom ett par Alvedon och rådde honom att sova ut.
Tror du en öl kan hjälpa? undrade mannen hoppfullt.
Nej, du, det gör bara saken värre. Vill du må bra och leva länge så gör du klokt i att hoppa över alkoholen helt.
Efteråt andades Emma ut, glad över att allt gått väl.
Kanske har Niklas rätt. Det är bara stress och trötthet som spökar
Hon hann knappt börja slappna av innan nästa körning kom och de blev skickade till kyrkogården.
Va? sa Niklas förvånat.
Kyrkogården, suckade Emma och spände fingrarna om plattan.
Just idag begravdes en känd skådespelare, född i deras stad (Emma hade dock aldrig hört talas om honom).
Fullt med folk, i alla åldrar. Stämningen var tung, några grät, andra mindes vänligt den döde.
Emma väntade hela tiden på att något skulle hända. Niklas rökte ofta.
Men ingen behövde faktiskt ambulans.
Efter det följde fler utryckningar men helt ordinära.
Tiden gick, nästan tolv timmar bara försvann, och passet gick mot sitt slut.
Bara en kvart kvar, sedan kunde de återvända till sin bas.
Emma drömde redan om att komma hem, ta en dusch och sova. Imorgon, tänkte hon, blir en bättre dag.
Hon ringde mamma för tionde gången, för säkerhets skull.
Allt bra här, svarade Yvonne. Jag ska äta middag och titta på TV sen.
Hur var det med mamma? undrade Niklas när Emma stoppade ner mobilen.
Bra.
Ser du! log Niklas. Inget hemskt har hänt idag, som jag sa. Släpp det där med oron nu.
Du, Niklas. Känslan är kvar Jag vet bara inte riktigt varför den gnager.
Skaffa ett husdjur! De är grymma på att minska stress.
Allvarligt?
Ja visst! Jag har katten Måns hemma. Han möter mig varje kväll, spinner så där varmt Och all oro rinner av. Sover som en stock sen.
Och vem ska ta hand om ett djur när jag jobbar dygn? Du har ju fru och barn. Jag bor själv.
Emma hann inte säga mer plattan lyste upp, dispatchern ropade med trött stämma:
Emma, passet är faktiskt inte över. Du får ta en sista utryckning. Luthersgatan 23. Lägenhet Vänta…
Fyrtioåtta? gissade Emma.
Just det, sa dispatchern förvånat. Hur visste du det?
Där bor ju Erik Holmström. Har varit där rätt ofta. Hjärtbesvär, igen antar jag?
Hon hörde ett tungt andetag i luren något stämde inte…
Han är borta, Emma. Tydligen dog han i morse. Polisen är där, ni behöver komma. Du vet varför…
Ja, sa Emma tyst.
Hon lade plattan på knäna med darrande hand och såg på Niklas.
Han sa inget. Till slut:
Stackars Erik. Det du har berättat om honom Han verkade vara en fin man. Men du, Emma. Du har inget att känna skuld för. Han ville ju inte åka in, och gick inte till doktorn
Mm
Emma sjönk tillbaka mot sätet och slöt ögonen.
*****
Hon hade lärt känna Erik Holmström för en och en halv månad sedan. Han ringde själv ambulansen för svår bröstsmärta.
Dörren är olåst, så gå bara in, hade dispatchern sagt.
När Emma steg in i hallen möttes hon av en liten valp. Helt ny, inte större än hennes handflata.
Först försökte han morra, sedan skällde han högt tills Erik ropade på honom. Då sprang han viftande med svansen in i rummet.
Tog in honom från gatan. Nu försvarar han mig med hela sitt hjärta, log Erik och försökte resa sig.
Ligg du kvar, sa Emma. Jättefin valp, skulle gärna haft en själv.
Varför har du ingen själv?
Det finns skäl. Men vi tar det om dig istället. Vad har du för besvär?
Pensionären svarade. Hans problem hade börjat för ett år sedan när hans fru dog. Han hade gått på vårdcentralen, men fick ingen hjälp som fungerade.
Blir nästan sämre bara av att stå i kö där. Och värken är oförutsägbar.
Hur menar du?
Den kommer och går. Hjälper ibland med några droppar valeriana, ibland med nitro.
Men det är ingen behandling, log Emma. Vi tar ett EKG istället.
Hon såg direkt förändringarna på kardiogrammet och ville skicka honom till sjukhuset, men han vägrade.
Vem skulle då ta hand om Frasse? Ge mig hellre en tablett eller en spruta.
Erik, det hjälper bara för stunden. Du borde verkligen åka in.
Dina kollegor gör precis som du: skriver ut nåt snabbt och åker. Jag klarar mig. Kan skriva på vägran.
Hon lyckades aldrig övertala honom varken första eller andra gången.
Efter det var det alltid Emma som åkte på hans larm. Han ringde ambulansen ungefär en gång i veckan.
Förr gick det alltid över. Nu släpper det aldrig, känns det som.
Det är för att du aldrig får någon riktig behandling. Allt blir bara värre. Följ med nu?
Förlåt, Emma, men jag kan inte, han klappade valpen mjukt. Vem ska ta hand om Frasse? Han är ju så liten.
Men om nåt händer dig, vem tar hand om honom då?
Det gör det inte! Och om det ändå sker så hoppas jag någon godhjärtad människa tar in honom. Jag har redan ordnat med grannen, visat vart jag lagt undan pengar så hon kan köpa mat åt Frasse.
Pengar?
Ja, svarade Erik förvånat. Ingen tar in en hund man inte har råd att mata.
Han var verkligen en god man.
Och nu, på sista utryckningen var det verkligen sista gången.
Om jag ska vara ärlig, så håller jag inte med Niklas. Jag borde ha kunnat övertala honom att åka in. Jag borde…
Emma, vi är framme.
Va? kände först nu Niklas hand på axeln.
Vi är här.
Med tunga steg gick Emma in i trapphuset, upp till tredje våningen. I lägenheten fanns redan områdespolisen och grannen Vera Pettersdotter, som Emma också lärt känna under sina utryckningar.
Vid ett tillfälle hade Erik blivit dålig ute på gården, med valpen i famnen. Det var Vera som ringt ambulansen. Då hade de blivit bekanta.
Hej Emma.
Hej Vera, sa Emma tyst. Var det du som larmade polisen?
Vem annars. Valpen hade skällt hela morgonen, jag blev förvånad att Erik inte gick ut som vanligt. Men, man vet aldrig. Kanske han var trött. Sen for jag till landet och kom hem först nyss. Valpen skällde fortfarande. Då ringde jag polisen, de kom med fastighetsskötaren och öppnade dörren
Jag förstår, tack.
Emma gick in i sovrummet, såg på Erik en lång stund, kämpade för att inte bryta ihop. Fyllde i sina papper. Och så
mindes hon något och började titta sig runt, gick ut i köket, badrummet, till och med balkongen.
Letar du efter nåt särskilt? undrade polisen.
Valpen borde vara här. Har ni sett honom?
En liten mörk typ, ja. Han sprang runt här, morrade på oss, skrattade polisen men Vera tog med honom, verkar det som.
Tack och lov! andades Emma ut.
Hon hade verkligen fasat för att Frasse skulle slängas ut på gatan. Erik hade älskat honom så mycket
Emma tackade och gick, men bestämde sig för en snabb sväng förbi Vera, som gått hem under samtalet med polisen.
Emma? blev Vera överraskad. Något mer?
Ville bara tacka för att du tagit hand om Frasse. Hur mår han, är han orolig?
Vem?
Frasse Valpen?
Jaha, valpen Nej, jag tog bara ut honom på gården. Hade så ont i huvudet efter allt skällande. Tänkte det var bättre att han var ute än inne i kaoset här.
Vänta Släppte du ut honom bara?
Ja, jag släppte ut honom. Finns ingen poäng att ha honom kvar här nu. Erik är borta.
Men han sa du skulle ta hand om honom. Och pengarna han lagt undan?
Vera såg förvirrad ut, blev nästan rädd. Sedan tvär:
Jag vet inte vad du pratar om, Emma. Sådana avtal har vi aldrig haft.
Men han
Ursäkta, men jag måste verkligen gå nu. Valpen ja, världen är inte så illa. Någon plockar kanske upp honom.
*****
Emma rusade nedför trapporna. Nu hade det börjat regna på riktigt.
Små regndroppar, men de blev snabbt större och tyngre.
Emma! Vad står du där ute i regnet för? ropade Niklas. Kom in i bilen så du inte blir dyngsur.
Emma öppnade bildörren, ställde av medicinlådan och… stängde igen dörren.
Emma, vad gör du? Niklas såg frågande ut.
Du, åk du till stationen. Skiftet är slut. Men jag måste hitta valpen.
Vilken valp? Kan du berätta vad det här handlar om?
Emma förklarade stressat. Niklas tände en cigarett och lyssnade.
Frasse kan inte ha sprungit så långt. Jag hittar honom nog om jag letar… Du åker bara, okej?
Niklas stampade ut fimpen och såg på henne:
Nej du. Du får inte leta ensam. Det börjar bli mörkt nu. Vi letar tillsammans.
Men du måste ju lämna bilen!
Vi säger inget till någon. Lugna dig, det ordnar sig.
De letade i tio minuter runt hela gården. Snart dök även polisen upp igen och frågade om han kunde hjälpa till. Emma tackade ja, innerst inne lite förvånad.
Här är han! hörde hon plötsligt Niklas ropa. Hon sprang dit.
Under bänken, mittemot Eriks gamla lägenhet, satt Frasse och morrade mot Niklas.
Titta på den här! Jag hittar honom och ändå skäller han bara, skämtade Niklas.
Emma andades ut. Hon satte sig på huk:
Frasse, min vän! Kände du igen mig?
Valpen kröp ut, såg ledset på henne och pep lågt.
Jag vet, lillvän. Erik är borta nu
Niklas vände sig om och torkade tårarna aldrig förr hade han gråtit inför andra, men nu gick det inte att hålla emot. Polismannen såg upp mot himlen. Män gråter inte, brukar man säga.
Jag kan inte vara din Erik men jag ska försöka, mitt hjärta. Vill du följa med mig?
Och det ville han.
För Frasse kände: Emma är god. Hon skulle honom aldrig göra illa.
Och dessutom han hatade ju regn…
*****
Första tiden var Emma orolig att hon inte skulle klara det, men mamma Yvonne ställde upp när Emma jobbade dygn. Hon matade och gick ut med Frasse. Och på lediga dagar promenerade de alla tre i parken Emma, mamma, och hennes lilla hund.
Emma ångrade sig aldrig. Nu fylldes livet med mening, och hon förstod faktiskt Erik bättre även om hon som läkare fått kämpa med hans ovilja.
Några månader senare utökades familjen med en till.
Just polisen hon lärt känna hos Erik, blev till slut också en viktig person för Emma. Redan första gången blev han förtjust i henne, men då var det inte rätt läge för flört.
När Jonas dök upp med blommor hemma hos henne, möttes han vid dörren av Frasse. Valpen nosade, granskade honom och efter några sekunder gav han vaktande skall: mannen var godkänd.
Emma var trygg. Och egentligen, var det hon längtat efter ett hem, ett liv fyllt av värme och lycka.
