De kom aldrig tillbaka, varken på kvällen eller nästa morgon. Inte ens efter en vecka, när det bara var en skugga kvar av Rasmus… Först kämpade han emot, förstås. Gnällde lite när repet skavde mot hans hals. Men han höll ut. Och när det blev outhärdligt… Förstod han äntligen…
Rasmus hade lämnats i skogen utanför stan. De hade tagit honom djupt in i skogen, bundit honom vid ett träd med en meter långt rep, och sedan gått utan att se sig om…
Han förstod inte först, hann inte ens bli rädd. Han tänkte att det kanske var en lek. Han skällde några gånger in i den prasslande skogen, viftade slött på svansen och förberedde sig på att vänta. Troget, som bara hundar kan.
Men de kom aldrig tillbaka, varken på kvällen eller nästa morgon. Inte ens efter en vecka, när det bara var en skugga kvar av Rasmus.
Först kämpade han emot, såklart. Gnällde när det hårda repet skavde hans hals tills det blev sår. Han försökte bita i den hårda barken, åt lite gräs… Han var så törstig. Men han höll ut. För om husse sa att han skulle stanna, hur skulle han kunna göra något annat?
Och när det blev alldeles för svårt, när revbenen nästan skar genom skinnet… Förstod han till sist. Han ville yla, men tungan var så torr att den klibbade fast mot gommen. Han kunde inte öppna munnen ens om han ville. Och krafterna var slut. Bara att andas var svårt…
Var det slutet? Ensamt, ofruktbart, smärtsamt. Och en tanke plågade hans medvetande – varför? Hur kunde de överge honom? Lämna honom att dö långsamt…? För han dog…
Han hade tappat räkningen på tiden. Igår, idag, imorgon… Det kvittade när varje dag var likadan som den förra. Repet som skavde hans hals och efterlämnade fula sår, verkade inte göra ont längre. Han kände det inte ens.
Men hans tänder, nedslitna av hård bark, värkte fortfarande. Likaså tassarna, som han hade skrapat blodiga när han gick runt i den lilla cirkeln runt trädet han var bunden vid.
Hans lilla lerfläck, som en gång var täckt av gräs, hade blivit hans personliga helvete. Han kunde inte lämna den, kunde inte bryta sig loss. Han kunde inte sträcka ut tassen och nå utanför den cirkel han ritat. Fängelset. Ett fängelse fyllt av fågelsång.
Snart skulle allt vara över. Han visste. Kände det på sig. Med en uppgiven beslutsamhet slöt han sin tårfyllda ögon. Föll in i medvetslöshet, med en sista viftning av svansen, och…
– Kom igen, min vän, kom igen! Vakna! Jag ser att du andas, du andas! Resten är struntprat! Andas, min vän! Erik! Erik, håll så… Kom igen, kom igen… Lite till! Ja!
Rasmus ryckte till. De första dropparna vatten landade på hans torra tunga. De rann nerför hans strupe och kastade sig som en lavin ner i den tomma magen, och fick den att dra ihop sig av smärta igen.
– Duktig pojke! Så duktig du är! Lite till! Där ja! – en ny klunk vatten, och med stor möda lyckades Rasmus tvinga upp sina ögonlock.
Två. Två människor stod på knä bredvid honom. En ung man och en kvinna. Kvinnan väntade barn. Hennes runda mage såg ut att spänna knapparna på hennes tröja. Unga, ivriga, precis som…
Nej. Rasmus vill inte minnas. Inte den dumma rädslan i hans förra ägares ögon. Inte husses misstänksamma blick och de viskande orden i mörkret: “Tänk om han biter oss?”…
Det gör fortfarande ont. Och han bara lyssnade. Lyssnade på deras vänliga, tröstande röster, höll sig fast vid dem som vid en livlina.
Kanske hade livet ändå något att erbjuda. Varför annars kämpade han så hårt för det…
*****
– Thor! Kom hit, pojken! – Lena, hans nya matte, vinkade ivrigt.
Och han rusade mot henne från andra sidan parken, med pinnen han tuggat på, nästan av på mitten, i munnen. Vid hennes fötter, på det gröna gräset som doftade av sommar och blommor, kröp lilla Mia omkring.
– Tho! – kvittrade hon glatt, medan hon slöt sina knubbiga armar kring den stora hundens hals.
Och skrattande gav hon honom ännu en blöt kyss med smak av vaniljglass på hans redan fuktiga nos. Han stod ut med det, såklart.
Fast varför ljuga för sig själv – han älskade det! Älskade sin nya familj: den livliga, känslosamma, men snälla och uppriktiga Lena och den trygge, klippstabile, men alltid rättvisa Erik.
Thor mindes hur Erik bar honom från skogen. Hur han försiktigt lade honom på baksätet av bilen, med hans trötta huvud vilande i knät på sin fru…
Han älskade lilla Mia, som nyligen lärt sig att gå, medan hon höll sig i hans svarta päls.
Han älskade huset, där han hade sin egen plats, som doftade av honom och den ständigt sovande Mia.
Han älskade livet. Hans nya liv, som började efter mardrömmen i skogen, och som han aldrig vågat hoppas på, förrän Erik och det som då bara var en gravid Lena fann honom under en paus vid vägkanten.
– Mia, Thor är en hund, inte en ponny – skrattade Erik, när han såg deras dotter nästan klättrat upp på den liggande hunden vid Lenas fötter.
Och med ett skratt av ömsesidig förståelse, tog Erik upp deras fnittrande dotter-piruett, för att efter några minuter hela familjen, inklusive den glatt hoppande Thor, skulle lämna parken.
Och han märkte knappt hur hunden rusade iväg och korsade det återstående avståndet till parkens utgång på bara sekunder. Och där…
På vägkanten – ett barn. En flicka. Mias jämngamla. Rosa rosett, mjuk ryggsäck-elefant, blanka sandaler och… det ökande gnisslet av en bromsande bil!
Mammans panikslagna skrik… En far som springer, sträcker ut armarna, men inser att han inte hinner… Förstenade åskådare… Och den svarta, nästan svarta, skuggan av en hund som dök upp bredvid flickan sekunderna innan katastrofen.
Nacken. Ett ryck. Drog undan. Hann i tid! Och människor gråter. Kramar barnet, känner efter att allt är okej. Orden flödar, som regndroppar från en trasig himmel… Många… Meningslösa…
Och insikten. Tumlande, smärtsam:
– Rasmus! – skrek de nästan samtidigt, lyfte sina blickar från flickan som grät men levande och oskadd,- Rasmus…
Men han vände sig inte om. Stod där, tryckte sin lutande panna mot Eriks ben. Darrade. Kände hur Lena och Mia kramade honom från varsin sida… och andades. Levde. Älskad. Deras. Thor.
Och han tittade inte på de andra, de som stod några meter bort, även om han aldrig glömt. Varför skulle han? Han var nu lojal mot Erik och Lena och lilla Mia, som kysste honom på hans fuktiga nos. Lojal till den viftande svansens spets!
Överflödig i den andra familjen. Oönskad. Förrådd.
