Barnet föddes precis vid midnatt, exakt det ögonblicket då digitalklockan i förlossningssalen blinkade till med sitt gröna sken och slog om från 23:59 till 00:00. Läkaren och barnmorskan utbytte en snabb blick, och jourhavande neonatolog skyndade sig att ta det orörliga, blåslagna lilla livet och la honom genast på skötbordet medan han grep efter sugapparaten. Bebisen andades inte. Jag, som låg där nydrabbat av den allt uppslukande smärtan, vred bara lätt på huvudet och betraktade läkarens rörelser med likgiltighet.
Tänk om han är död? Han skriker ju inte… snurrade tankarna i mitt omtöcknade huvud.
Till slut kom det, först bara en svag, nästan ohörbar gny, men ljudet växte sig starkare och förvandlades snart till ett rungande barnskrik som genljöd genom de tysta korridorerna på BB denna ödsliga natt. Läkaren, barnmorskan och neonatologen stod tysta runt den lille och granskade honom noga och bekymrat.
Han var märklig, min son… Hans ryggrad kurvade sig under skulderbladen på ett så ovanligt sätt att det bildades två nästan perfekta, symmetriska bulor, som sträckte sig ner mot mitten av bröstkorgen.
Hur är det ens möjligt? upprepade en förbluffad neonatolog. Jag har aldrig sett något liknande… Det kan bara inte vara sant. Helt omöjligt
När läkaren på morgonen försökte förklara min nyfödde sons tillstånd, rynkade jag äcklat på mina vackra läppar.
Så han är till och med ful… Nä, fy fan
Nej, inte en chans Ta honom, gör vad ni vill, men jag behöver inte en sådan där Jag ville ju inte ens ha ett friskt barn, men nu… Ge mig papper så skriver jag under att jag avstår honom Och så, när tiden var inne, gick jag ut från BB lätt, oberörd och fri från alla band medan min son blev kvar, ovetandes om att den han stod närmast i världen redan svikit honom
På barnhemmet fick han namnet Vidar. Ja, just så, och inget annat. Sköterskorna klädde honom i för stora skjortor, för att hans särskilda drag inte skulle synas så tydligt för alla.
Men även om hans kropp varit helt perfekt, hade Vidar ändå varit annorlunda än de andra barnen de som skrek, grälade, slogs och alltid trätte om något. I hans klarblå ögon, inramade av långa, svarta ögonfransar, fanns en sorts vuxen allvarlighet som inte hörde hemma hos ett litet barn.
Ofta satt han och tittade ut genom fönstret, lyssnade inåt, försökte envist och medvetet förstå eller fånga något han ännu inte kunde nå.
Det hände en dag när barnen gick på led, två och två, stapplande på sina små ostadiga ben, på väg till någon aktivitet. Det var då Vidar hörde DET. Musik strömmade ut genom dörren till föreståndarens kontor, som stod lite på glänt. Det var ingen vanlig barnvisa, inget de brukade marschera till under leken, med ivriga men klumpiga små rörelser Den liknade vinden den mjuka, varma vinden som lyfter en över marken och bär, vaggar och tröstar
Det fanns inga ord i den där musiken, men det fanns en själ, en levande själ som omslöt Vidar och berättade hemligheter, sådana som ingen annan skulle förstå eller ens behövde veta, utom han, Vidar själv
Så han stannade mitt i korridoren, rev upp hela barnkedjan och började svaja till musiken, utan att bry sig om de andra barnen som snubblade på honom eller sköterskornas förgäves försök att få honom på plats.
Då förstod han. Det som han så ofta försökt lyssna efter i kamraternas rop, i vinden utanför, i surret från röret på toan det, det var ju hans Musik
Sigrid och Håkan hade besökt varenda barnhem i Stockholmstrakten. Sigrid föddes med medfödda problem som gjorde att hon inte kunde få egna barn, så de hade bestämt sig för att adoptera ett. Men hur de än granskade de dokument och gått sina föräldrautbildningar, stod de alltid inför samma fråga: Hur vet man vem som är den rätta? Eget barn väljer man ju inte, man älskar det som det är, men här
Hand i hand gick de mot grinden till barnhemmet i Södertälje. Barnen lekte som vanligt, små töser körde dockvagnar, pojkar ropade och jagade varandra, det vanliga stojiga myllret fyllt av skratt och glada rop. Men bara en liten pojke stod tyst bredvid sandlådan i sin för stora jacka och lyssnade andäktigt på en gråsparv i trädet. Just då ringde Sigrids mobil
Mozarts toner ljöd Sigrid älskade klassisk musik. Och pojken han ryckte till, ögonen lyste upp, som om någon tänt en strålkastare inombords, och han började svaja rytmiskt från sida till sida, helt i takt med musiken, medan Sigrid och Håkan stod som förstenade, glömde både samtal och omvärld.
Då såg de HONOM. Sin son. Det var hans själ som lyste där, de kände det båda så tydligt.
Jag vet att han är sjuk, att han har funktionshinder Ja, jag är medveten om det, och jag tar ansvaret Rehabilitering? Givetvis
Sigrid fick förklara för föreståndaren, gång på gång, när hon föreslog andra, friskare barn:
Barn väljer man inte Jag tar just honom, vad det än kräver av mig
Mamma? Vidar gick ifrån pianot och lutade sitt huvud mot Sigrids hand Varför är jag så här? Varför är jag inte som alla andra?
Sigrid strök kärleksfullt över hans skeva rygg Förstår du, min älskling, alla är vi olika På utsidan och på insidan. Du, jag och pappa, vi är alla speciella.
Och din rygg du vet ju att jag sagt att det är där du har dina vingar, som en ängel, bara att de inte slagit ut än Men det kommer de göra, någon dag kommer de slå ut, jag lovar
Så omfamnar hon honom, kysser honom på det ljumma huvudet, sätter sig bredvid honom vid pianot, och de spelar tillsammans. Och Vidar spelar så som en vuxen, professionell pianist inte alltid kan på känsla och inifrån.
Och där, bakom hans rygg, slår faktiskt osynliga vingar ut, synliga bara för mamma, pappa och Vidars skyddsängel som står bakom och ler och musiken strömmar, brett som en vårflod och vaggar, bär med sig en lycklig Vidar på sina mjuka vågorNär sista tonen klingat ut sitter de kvar, hand i hand, med ögonen slutna. Ljust slår in genom köksfönstret som om världen, bara denna morgon, håller andan tillsammans med dem. Sigrids ögon är fuktiga, men leende. Vidar andas djupt, nästan lättad, som om ett tungt eko inom honom tillfälligt slocknat.
Utanför flaxar en flock fåglar förbi. Vidar reser sig, ställer sig på tå vid fönstret, axlarna tycks lyfta sig högre än de gjort förut, och skuggan av hans snedkrokiga rygg faller som två öppna vingar mot det solfläckiga golvet. Han vinkar försiktigt genom glaset, och just då sprider fåglarna sig upp över taken och försvinner, som om de förstått hans längtan.
Sigrid kommer fram, lägger sina händer varsamt över hans skuldror och viskar:
Tillsammans kan vi allt, Vidar.
Medan musiken klingar kvar i hans hjärta, och världen öppnar upp mot honom vinglös, men ändå buren ler han mot henne.
Och i det ögonblicket vet han, djupare än någonsin förr, att ingen människa är fel. Ingen lämnas ensam, inte när någon lyssnar noggrant nog efter den tystaste tonen och älskar den precis som den är.
