Barndomsvännen steg in genom ett snedställt portvalv, hennes hår silvervitt som rimfrost över Vänern. Hon hade aldrig haft barn. Hon hade valt det själv, valt att vandra längs livets stränder utan följeslagare i miniatyr.
Vi möttes idag, två sextioåriga kvinnor i de mjuka skuggorna av vårt gamla svenska småsamhälle. När vi var unga, direkt efter examen, packade hon sitt lillaliv i en sliten koffert och sa adjö till Trollhättan. Vår brevväxling blev med tiden viskningar, sedan tystnad.
Jag har via gamla bekanta hört rykten om henne ständigt på resande fot, bytte partners lika obekymrat som sommarnätter skiftar väder. Vid femtio hade hon redan passerat tre äkta män, alla hade hamnat i drömtygets förlorade hörn. Men aldrig några barn. Jag undrade ofta varför, för i Sverige är det så vanligt att åtminstone skaffa ett barn, någon att prata med när kvällen är lång. Har det kraschat med kärleken så finns alltid ett barn, och till sist kanske barnbarn att sticka raggsockor åt.
Nu satt hon där, under björkens lätta grenverk, för att sälja de sista prylarna och tömma sin lilla hyreslägenhet. Vinden doftade av nybakat bröd och grönt gräs.
Vi pratade om livet vi levt, sittandes på de gamla trästolarna. Jag berättade om mitt; barn, barnbarn, ständiga bekymmer och syltkok.
När kaffet kallnat böjde jag mig fram:
Malin, varför har ditt liv blivit så här? Varför inga barn? Ville du aldrig ha någon som kunde räcka dig ett glas vatten på ålderns höst?
Hon skrattade, ett fniss fyllt av björkblom och midsommarljus.
Ett glas vatten? Tror du verkligen dina barn kommer släpa vatten åt dig? I Sverige bor barna långt bort, jobbar, sköter sitt. Bättre att spara ihop till en schysst pension och betala en rutinerad undersköterska än att vara till last för någon unge.
Jag födde inget barn för att jag inte ville. Aldrig har jag önskat bli någon annans eviga barnflicka, aldrig axla rollen som den ständiga vårdaren. Jag ville ha världen för mig själv, resa genom städer, tjäna mina egna kronor, se norrskenet över Luleå och vandra i Stockholms regn. Männen försvann för att inte heller de fattade vad frihet var.
Nu lever jag för mina egna nöjen. Jag behöver varken sticka raggsockor åt barnbarn eller spara min pension för vuxna barn som inte orkat flytta hemifrån.
Jag ångrar ingenting. I själva verket känner jag mest medlidande med de som har fem ungar och nu sitter ensamma vid köksbordet, medan barnen glömt eller dragit till Oslo eller Berlin. De problemen har aldrig funnits här.
Jag hörde hennes ord och det blev plötsligt logiskt, så där märkligt självklart som i en dröm där gräset är blått och katterna talar. Varför föda, varför oroa sig, om man bara vill annat? Varför hoppas på hjälp när man är gammal, när det är livet som bör fylla ens glas?
