Att återfinna den skyldige visade sig vara svårt. Barnen, ivriga att springa ner till ån, hade glömt att stänga papegojan i buren. Mormor, som kom hem från Konsum med sina varor, svängde upp fönstret med kraft. Resultatet blev att vår praktfulle amazonpapegoja, Fimma, försvann spårlöst när kvällen kom och vi märkte att han saknades. I tre dagar och tre nätter lade vi allt åt sidan och strosade runt i stugområdet i jakt på vår förlorade fågel. Men förgäves. Ingen hade sett Fimma någonstans. Barnen torkade tårarna med tröjärmen, mormor suckade tungt och utbrast sitt eviga åh, stackars oss, och jag och min man skyllde på både de unga och gamla.
Vår egen hund, airedaleterriern Micki, var dock omöjlig att släppa lös på någon under dessa dagar. Micki var djupt bedrövad. Hunden rörde sig bara till liv när det ringde på dörren. Hon kastade sig ut i hallen med sitt ståtliga skall, men stannade lika snabbt och slokade, då hon insåg att hennes röst ekade på egen hand. Sedan gick hon motvilligt tillbaka till sin matta. I fyra år hade hemmet välkomnat gäster med ett hundliknande sångnummer och Fimma kunde skälla som en riktig mästare, ibland bättre än Micki själv.
Faktum var att hundskallet var Fimmas första papegojhyss. Redan som liten, både till ålder och färg, satte han i system att skrämma katten Mysa. Han smög sig in på en ihoprullad Mysa och skällde plötsligt allt vad hans näbb höll, rakt i kattörat. Mysa for i höjden med ett ilsket mjau, och då kom Micki instormande med ylande skall, och huset fylldes av ett osannolikt oljud.
Mysa utstod Fimma, om än med ansträngning, men Micki älskade fågeln innerligt. Fimma satt ofta på hennes huvud bokstavligt och bildligt och predikade för henne. Lång stund i sträck kunde han, i mormors mästrande ton, utbrista:
Vem ska äta upp gröten, va?
Efter en dramatisk konstpaus tillade han strängt:
Vi har ju inga grisar här!
Hunden tog papegojans ord precis lika allvarligt som barnen när mormor talade det vill säga, inte alls. Blev Fimma för påstridig, nöp Micki honom lätt där bak med sin sträva tunga.
Fimmas försvinnande blev därmed en personlig tragedi för hela familjen, utom möjligtvis för Mysa. Efter någon vecka hade vi nästan hunnit vänja oss vid tanken på att vår kära pratkvarn var borta för alltid. Då började ett rykte cirkulera kring stugorna: i en flock kråkor som kalasade på sensommarens bär hade man sett en ny, stor och lysande grön fågel med röd näbb. Denna uppkäftiga nykomling inte bara kraxade högljutt utan kunde även skälla och ibland till och med vräka ur sig mindre välvalda ord med förbluffande människolik röst. Det sista fick oss nästan att tappa hoppet, men vi tröstade oss med att vår Fimma nog lagt sig till med både fula ord och dåliga vanor på vift, ungefär som Mysa plockade upp loppor. Så jakten började om med förnyad kraft.
Lyckan vände efter drygt en vecka. Lutad över en potatisrad hörde jag plötsligt det välbekanta:
Nå, vad händer då?
På ett körsbärsträd, bland några svarta kråkkompisar som kalasade bland bären, satt min lille gröne följeslagare.
Fimma, kom hit! Kom till mamma, pojken min, så får du goda frön
Fimma lutade huvudet på sned och funderade.
Vi har saknat dig allesammans, pappa, Tova, Nils och Micki. Kom nu, lilla vän
Så närmade jag mig försiktigt med handen, nästan ända fram till grenen, men…
He, era söndagsskolebarn! fräste Fimma, med den spydiga rösten man så ofta hörde på föreningens årsstämma, och försvann med sina fjäderbekanta från gården.
Fimmas fria liv fortsatte fram till frosten kom. Några gånger syntes han till vid huset, men övertyga honom att återvända var omöjligt. Våra övertalningar möttes med filosoferande kraxanden, och så flög han iväg igen.
När hösten drog in runt stugknutarna såg vi Fimma allt mer ensam. Ofta satt han moloken på ett plank eller i trädtopparna, men lät sig inte fångas. Då tog vi till sista utvägen: Micki. Vad hunden sa till sin bevingade vän vet jag inte, men in bar hon honom över tröskeln, stolt med den lilla gröna rymlingen ridande på ryggen. Sedan var ordningen återställd, och vårt hem fylldes åter av glädje och gemenskap ungefär som det brukar vara när sommaren långsamt ger vika för vintern i de svenska sommarstugorna.
