Tyra somnade lugnt. För första gången på två dygn. Kissen gick runt i rummen, blinkade till sina ägare med gröna ögon och la sig bredvid Tyra, medan hon spann sin melodi som om hon alltid bott i det här huset.
Över byn tittade solen fram för första gången på tre dagar. Snöstormen hade lagt sig, men den bitande vinden drog ibland upp snön och formade toppar på drivorna längs staketen.
Här och där hördes ljudet av träskyfflar – byborna röjde gårdarna, områdena framför husen och byns enda väg, som kantades av invånarnas hem.
Det är oklart när plogmaskinen från centralorten skulle komma – den måste ju först ta sig igenom snödrivorna för att nå byn. Med dessa snöhinder är det ett seriöst, tidskrävande arbete.
Erik Svensson, en äldre man i sextioårsåldern, hade just avslutat snöröjningen. Han tog av sig vanten, borstade av isflingorna som fastnat i mustaschen och skägget. När stormen var över, började kylan sitt verk. Minus tjugo grader, minsann. Det skulle bli ännu kallare mot natten. Han ställde spaden vid trappan, tog en famn björkved och bar in den.
– Dörra, dörra, stäng den fort! – sa husfrun, Karin Johansson, tyst men bestämt.
Efter en sömnlös natt såg hon alltför sliten ut, med mörka ringar under ögonen.
– Hur är det med henne? – frågade Erik, – Har det blivit bättre?
Karin skakade sorgset på huvudet.
Igår blev barnbarnet, fyraåriga lilla Tyra, blomman av deras liv, sjuk. Deras dotter hade lämnat dem sitt barn för en månads tid under sin arbetsresa. Ingen annan kunde ta hand om henne. Och där blev hon sjuk.
Först hade Tyra en envis hosta, sedan steg febern. Mormor gav henne mjölk med honung och smör, lindbladste, men inget hjälpte. Natten spenderade Karin vid barnets säng, försökte få ner febern genom tvättningar. Tyra blev lite lättare och somnade, men hennes kropp var glödhet och hennes läppar spruckna. I sina feberdrömmar kallade hon på sin mamma.
– Vi får inget napp på centralen, – berättade Erik, – säger att linjen är nere. Och även om vi får tag på dem, vad hjälper det? Vägen är igensnöad, går inte att ta sig hit. Jag kunde åka skidor de fem kilometrarna, men skulle fältskärn gå hit? Själv är han gammal och krasslig…
Karin satt vid bordet, med huvudet sänkt lågt, händerna hårt knutna. Sedan lyfte hon ögonen, fyllda av förtvivlan, och sa:
– Vi måste göra något, Erik. Jag kan inte se Tyra lida. Skulle något hända – hur ska vi fortsätta leva?! – Hennes ögon brann av beslutsamhet. – Ge dig av, Erik. Gå till centralorten, de måste hjälpa. Gå, kryp, men få hit en läkare eftersom det är kritiskt…
…Fältskärn på centralortens medicinska punkt, en äldre man i sjuttioårsåldern, lyssnade noggrant på Erik Svensson. Han frågade utförligt om barnbarnets tillstånd och tänkte efter. Han gick till en glasskåp, tog ut några paket pulver och en flaska med droppar och gav Erik det och förklarade hur de skulle tas.
– Jag går till kommunen! – sade han bestämt. – Jag ska tvinga dem att röja vägen. Med Guds vilja är jag hos er till morgonen. Hoppas medicinen hjälper. Tills dess kan du bara be, jag har inget annat att erbjuda…
Be… Erik kunde inte be, även om han var döpt. I hemlighet hade hans mormor döpt honom i hans tidiga barndom. I denna kyrka, som ligger i utkanten av centralorten. Sedan dess hade han inte varit i kyrkan. Men nu i denna nöd, vem kunde han vända sig till?
Han lämnade skidorna vid entrén, tog av sig mössan och gick lite klumpigt över sig i kyrkan. Tjänsten var över för länge sedan, och det var ingen där, men man kunde höra en lågmäld bön från en avlägsen hörna.
I halvmörkret, vid ljusens sken, såg han byprästen och närmade sig honom. Obekvämt vankande från den ena foten till den andra, väntade han tills prästen lade märke till honom, vilket inte tog lång tid.
Efter att ha lyssnat på Erik, tog prästen honom i handen och ledde till en ikon av Jungfru Maria.
– Låt oss be. Känner du till bönen om barnets hälsa? Om inte, upprepa efter mig och försök komma ihåg. – Den mjuka rösten hos prästen nådde djupt in i själen och ingav hopp. Han tog ett ljus från präst och höll det. – Be uppriktigt, från hjärtat, ju mer ärlig en bön är, desto mer effektiv är den.
– Heliga Maria, rädda oss! – började prästen, och Erik upprepade efter honom.
De enkla, men rätta bönerna föll på plats. Erik bad ivrigt för Tyra och kände plötsligt att bönen skulle hjälpa!
– Ge henne hälsa, många år och välsignelse, amen, – avslutade prästen, gjorde korsets tecken och försvann bakom en dörr.
Eriks ögon var fyllda av tårar. Hans hjärta kändes lättat, och han blev säker på att allt skulle ordna sig. När han bad knäböjd där, kände han plötsligt hur en katt kom ovetandes och placerade sina främre tassar på hans knän och såg på honom med förtroende.
– Kissen, – log prästen, när han kom ut med en liten flaska vatten, – du är omöjlig att kalla på, men här kommer du självmant. På vintern låter jag dem värma sig i kyrkan, – han förklarade för Erik. – Jag matar dem också. De är ju Guds skapelser, och de har själar. Och Kissen, hon är speciell. Skygg och rädd för folk, men känner på sig ett gott hjärta, eftersom hon kommit till dig. Eller kanske förstod hon att du behövde hjälp och tröst…
Erik återvände hem efter mörkrets inbrott. Han skyndade över fälten, mumlade bönen han nu kunde på vägen. Ryggsäcken hade han vänt framtill, och i den, insvept i en varm yllescarf, satt katten och tittade ut ibland.
I jackfickan låg den lilla plastflaskan med det heliga vattnet. Halvvägs därifrån hörde han ljudet av maskiner på väg att röja snön.
När han ställde skidorna mot husväggen, tog han försiktigt av ryggsäcken med katten och slog bort snön från skorna innan han klev in.
Karin mötte honom i dörren med en tyst fråga i blicken.
– Allt kommer att bli bra, Karin! – sa han med en oväntad säkerhet. – Hur är det med Tyra? Här är en vän till henne. Men var är hon? – Ryggsäcken var tom.
Katten hade redan hoppat ur ryggsäcken och låg på sängen, bredvid Tyra. Hon spann och strök sig mot flickans hand, berättade något tyst för henne, lugnade henne. Tyra öppnade ögonen och log, klappade sin nya vän på huvudet.
– Farmor, – kallade Tyra, – jag är hungrig.
– Nu, lilla hjärtat, nu, Solstråle, – sa Karin. – Kycklingsoppa med nudlar, som du gillar.
…Tyra somnade lugnt. För första gången på två dygn. Kissen gick runt i rummen, blinkade till sina ägare med gröna ögon och la sig bredvid Tyra, medan hon spann sin melodi som om hon alltid bott i det här huset.
