»Dina köttbullar skulle inte ens en hund äta«, skrattade hon och slängde maten. Nu äter hon i det soppkök som jag finansierar.
Tallriken med middagen flög i soporna. Det skarpa klirret av porslin mot plast fick mig att rycka till.
»Dina köttbullar skulle inte ens en hund äta«, flinade hon och pekade på hunden, som demonstrativt vände bort huvudet från den erbjudna biten.
Kajsa Ek torkade händerna på den dyra kökshandduk som jag hade köpt för att matcha de nya möblerna.
Hon var alltid besatt av detaljer när de gällde hennes image.
»Erik, jag har sagt det förut. Ingen husmanskost när jag väntar affärspartner. Det ser fattigt ut.«
Hon spottade ur sig ordet som om det lämnade en rutten eftersmak.
Jag betraktade hennes felfritt strukna skjorta, den dyra klockan som hon aldrig tog av sig ens hemma.
Och för första gången på åratal kände jag ingen ilska, inget behov av att försvara mig. Bara kyla. Genomträngande, isande kyla.
»De kommer om en timme«, fortsatte hon utan att lägga märke till mitt tillstånd. »Beställ oxfilé från Operakällaren. Och skaldjurssalladen. Och gör något åt dig själv. Ta på dig den blå kostymen.«
Hennes blick gled över mig.
»Och sätt upp håret. Det där fräscha utseendet gör dig billig.«
Jag nickade tyst. Bara en mekanisk rörelse.
Medan hon gav sin assistent instruktioner i telefon, samlade jag långsamt ihop skärvorna från tallriken.
Varje skärva var lika skarp som hennes ord. Jag försökte inte invända. Varför?
Alla mina försök att »bli bättre för henne« slutade med förödmjukelse.
Mina sommeliärkurser hånade hon som »en hobby för uttråkade hemmafruar«.
Mina inredningsförsök kallade hon »smaklösa«. Min mat, i vilken jag inte bara lagt ned möda utan också mitt sista hopp om värme, hamnade i soporna.
»Ja, och ta med dig ett riktigt vin«, sa hon i telefon. »Men inte det som Erik provade på sina kurser. Riktigt vin.«
Jag reste mig, slängde skärvorna och betraktade min spegelbild i den mörka ugnen. En utmattad man med släckt blick. En man som alltför länge hade försökt vara en bekväm möbel.
Jag gick in i sovrummet. Men inte för den blå kostymen. Jag öppnade garderoben och tog fram en resväska.
Hon ringde två timmar senare, när jag redan hade installerat mig på ett billigt hotell i utkanten av staden. Jag hade medvetet inte åkt till vänner, så att hon inte skulle hitta mig direkt.
»Var är du?« Hennes röst var lugn, men under lugnet låg ett hot. Som en kirurg som betraktar en tumör innan han skär bort den. »Gästerna är här, men värden saknas. Oartigt.«
»Jag kommer inte, Kajsa.«
»Vad menar du med att du inte kommer? Är du sur för köttbullarnas skull? Erik, bete dig inte som ett barn. Kom tillbaka.«
Hon bad inte. Hon befallde. Fast övertygad om att hennes ord var lag.
»Jag ansöker om skilsmässa.«
Tystnad i andra änden. I bakgrunden hörde jag svag musik och glasklirr. Hennes kväll fortsatte.
»Uppfattat«, sa hon till slut med isande hån. »Så du vill visa karaktär. Bra. Lek din självständighet. Vi får se hur länge du klarar dig. Tre dagar?«
Hon lade på. Hon trodde inte på det. För henne var jag bara ett föremål som tillfälligt hade svikit.
En vecka senare möttes vi på hennes kontor. Hon satt vid huvudändan av ett långt bord, bredvid henne en nyrakad advokat med ett pokerspelares ansikte. Jag kom ensam. Medvetet.
»Nå, har du lekt färdigt?« Kajsa log sitt överlägsna leende. »Jag är beredd att förlåta dig. Om du naturligtvis ber om ursäkt.«
Jag lade tyst skilsmässopappren på bordet.
Hennes leende försvann. Hon nickade åt sin advokat.
»Min klient«, började han med mjuk röst, »är beredd att möta dig halvvägs. Med tanke på ditt instabila känslomässiga tillstånd och avsaknad av inkomster.«
Han sköt fram en pärm till mig.
»Kajsa överlåter din bil till dig. Och hon är beredd att betala sex månaders underhållsbidrag. En mer än generös summa. Så att du kan hyra en blygsam lägenhet och hitta arbete.«
Jag öppnade pärmen. Summan var förödmjukande. Inte ens smulor från hennes bord, bara damm under det.
»Lägenheten förblir naturligtvis Kajsas«, fortsatte advokaten. »Den köptes före äktenskapet.«
Företaget var hennes. Det fanns inga gemensamma tillgångar. »Du har ju inte arbetat.«
»Jag har skött hushållet«, sa jag tyst men fast. »Jag har skapat ett hem som hon kunde komma tillbaka till. Jag har organiserat hennes middagar, som hjälpte henne att göra affärer.«
Kajsa fnös.
»Hem? Middagar? Erik Lindqvist, gör dig inte löjlig. Vilken hemmafru som helst hade kunnat göra det bättre och billigare. Du var bara en vacker accessoar. Som förresten har tappat en hel del på sistone.«
Hon ville såra. Och det lyckades hon med. Men inte som hon tänkt sig. I stället för tårar kokade ilskan inom mig.
»Jag skriver inte under det.« Jag sköt undan pärmen.
»Du förstår inte«, avbröt Kajsa och lutade sig fram. Hennes ögon smalnade. »Det är inte ett erbjudande.«
Det var ett ultimatum. Antingen accepterar du det och går tyst, eller så får du ingenting. »Jag har de bästa advokaterna. De kommer att bevisa att du bara har levt på mig. Som en snyltare.«
Hon njöt av ordet.
»Utan mig är du ingenting. En nolla. Du kan inte ens steka köttbullar ordentligt. Hur ska du kunna stå emot mig i domstol?«
Jag såg på henne. Och för första gången på åratal betraktade jag henne inte som make, utan som en främling.
Och jag såg ingen stark kvinna, utan en rädd, självupptagen flicka som paniskt fruktade att förlora kontrollen.
»Vi ses i domstolen, Kajsa. Och ja, jag kommer inte att komma ensam.«
Jag reste mig och gick, kände hennes brännande, hatiska blick i ryggen.
Dörren stängdes bakom mig och skar av det förflutna. Jag visste att hon inte skulle acceptera det. Hon skulle försöka förstöra mig. Men för första gången i livet var jag redo.
Rättegången var snabb och förödmjukande. Kajsas advokater framställde mig som en infantil snyltare som ville hämnas efter ett gräl om en »misslyckad middag«.
Min advokat, en äldre, lugn kvinna, argumenterade inte. Hon lade bara fram bevis: kvitton, kontoutdrag, verifikationer.
Kvittona på ingredienserna till de »olämpliga« middagarna, räkningarna för kemtvätt av hennes kostymer inför viktiga möten. Biljetterna till evenemang där hon knöt kontakter, betalda av mig.
Det var petigt, tråkigt arbete. Inte för att bevisa min insats i företaget, utan bara en sak: Jag var ingen snyltare. Jag.
