Två veckor före tjänsteresan grälade de, Moa och Björn Lindqvist. Rejält. Så rejält att katten Pelle för säkerhets skull hade gömt sig långt bort, utom räckhåll för heta känslor.
Moa bad om blommor.
– Björn, köp blommor till mig. Bara för att. Utan anledning.
– Och anledningen? – frågade han utan att titta upp från mobilen.
– Jag. Jag är anledningen.
Björn tänkte: ”Tja, varför inte? Det är rationellt.” Han gick till affären. Han kom tillbaka efter tjugo minuter med en stor påse. Moa log och tittade i påsen. Hon tog upp ett kålhuvud. Färskt, fast och vitkålshuvud.
– Det här är blommor? – frågade hon tyst.
– Det här är kål. Blommor kostar femhundra kronor och vissnar. Kål kostar åttio. Av den kan man göra sallad i tre dagar.
– Björn.
– Vad?
– Du är en idiot.
– Jag är din idiot.
Hon talade inte med honom på tre dagar. Han förstod inte vad han hade gjort för fel. Hon förklarade inte. Sedan åkte han i väg på tjänsteresa. Till Göteborg. Han sa:
– Jobb, inget personligt.
Moa tänkte: ”Inget personligt – det handlar om oss.”
Han var borta i två veckor. Hon blev kvar med två barn, en katt, oändlig tvätt, skola, dagis och samma stekta ägg till frukost. Och med WhatsApp.
Där skrev de till varandra.
Dag ett.
Han: ”Framme. Hotellrummet är dystert. I morgon är det förhandlingar.”
Hon: ”Duktigt. Katten slukade maten och skrek i en timme efter mer.”
Han: ”Vem är duktig? Jag eller katten?”
Hon: ”Katten.”
Dag två.
Han: ”Foto på frukosten. Foto på hotellet. Foto på kollegan Kalle som snarkar i rummet bredvid.”
Hon: ”Fint. Kranen läcker. Vattnet rinner. Jag ringde rörmokaren. Han kom inte.”
Han: ”Ring hyresvärden.”
Hon: ”Jag ringde. De sa att de skulle skicka någon inom tre dagar.”
Han: ”Vilka idioter.”
Hon: ”Idioterna är de som åkte till Göteborg.”
Dag tre.
Han: ”Hur är det med barnen?”
Hon: ”Sonen fick ett IG, dottern vägrar äta middag. Jag är trött.”
Han: ”Håll ut.”
Hon: ”Tack, jag håller inte ut. Jag faller.”
Dag fyra.
Han: ”I dag såg jag en stor gosekanin i köpcentret. Jag ville köpa den till dottern, men vågade inte ta med den på planet.”
Hon: ”Du har aldrig varit rädd för att ta med saker på planet. Du var rädd för att göra av med extra pengar.”
Han: ”Du har genomskådat mig.”
Hon: ”Jag genomskådade dig redan på första dejten, när du beställde te utan socker och sa att socker är onyttigt.”
Han: ”Och du beställde en bakelse och åt upp den själv, utan att bjuda mig.”
Hon: ”För att du sa att det var onyttigt.”
Dag fem.
Han: ”I dag somnade jag under förhandlingarna. Ärligt. Jag slöt bara ögonen och slocknade en sekund. När jag öppnade dem tittade alla på mig.”
Hon: ”Blir du avskedad?”
Han: ”Hoppas jag. Jag är trött.”
Hon: ”Jag är också trött.”
Han: ”Ska vi vara trötta tillsammans, men i olika städer?”
Hon: ”Ska vi vara trötta tillsammans, men hemma? När kommer du hem?”
Han: ”Jag saknar dig.”
Hon: ”Jag också.”
Han var tyst en minut. Sedan skrev han: ”Vet du, jag har just insett att det inte är hemmet jag saknar. Det är dig jag saknar. Sättet du dricker kaffe på morgonen och rynkar på näsan för att det är för varmt. Sättet du skäller på katten och sedan tycker synd om honom. Sättet du skrattar när sonen berättar sina skämt.”
Hon svarade inte. Hon läste meddelandet fem gånger. Sedan grät hon. För han hade aldrig skrivit sådana ord. På femton års äktenskap – inte en enda gång. Han är materialist, pragmatiker, en person som säger ”jag älskar dig” bara på födelsedagen, och då först efter att någon påmint honom. Och så plötsligt skriver han om kaffe, om katten, om skämt. Som om någon hackat hans telefon. Eller som om han fått ett uppvaknande.
Dag sex.
Hon: ”Var du full i går?”
Han: ”Nej. Spiknykter.”
Hon: ”Varför sådana ord då?”
Han: ”För att jag saknar dig. Det är som alkohol – hjärnan stängs av, tungan lossnar.”
Hon: ”Jämförde du kärlek med alkohol?”
Han: ”Jag jämförde kärlek med ärlighet. Ibland måste man vara lite full för att vara ärlig. Eller väldigt ensam.”
Hon: ”Är du ensam? Du har ju kollegor där.”
Han: ”Kollegor är inte du. De vet inte att jag är rädd för mörkret och sover med nattlampa. Du vet. Och du har aldrig skrattat.”
Hon: ”Jo, jag skrattade. En gång. När du sa att du var rädd för mörkret för att Pelle kunde vara där.”
Han: ”Pelle är ett odjur. Han bajsar i tofflorna. Det är skrämmande.”
Hon: ”Du är en idiot.”
Han: ”Jag är din idiot.”
Dag sju.
Hon vaknade av ett meddelande. Han hade skrivit klockan fyra på morgonen: ”Jag sover inte. Tänker på dig. Föreställer mig hur vi möts på flygplatsen. Du har på dig den där blå klänningen som jag älskar. Jag har blommor med mig. Vi kramas, och jag säger: Förlåt att jag är som jag är. Du frågar: Som vad? Jag säger: Tystlåten. Du säger: Jag är van vid det. Jag säger: Det är dåligt. Du säger: Det är livet.”
Hon svarade inte. Hon tog bara på sig den blå klänningen. Fast det bara var morgonen dag sju, och mötet var planerat om en vecka.
Dag åtta.
Han: ”I dag var jag på djurparken. Ensam. Jag tittade på aporna. De påminner om våra kollegor: de grimaserar, kastar mat och spelar chefer.”
Hon: ”Gick du ensam till djurparken? Vid fyrtio?”
Han: ”Vadå? Jag har rätt till min barndom. Du tillåter mig ju.”
Hon: ”Jag tillåter. Men ta kort.”
Han skickade ett kort. Apan grimaserade. Det gjorde han också. Hon skrattade högt. Barnen kom springande: ”Mamma, vad är det?” Hon: ”Pappa dummar sig.” Barnen: ”Han dummar sig alltid när vi inte är med.” Hon: ”Ja. Synd att vi inte märker det.”
Dag nio.
Han: ”Jag kom att tänka på en sak. Minns du när vi träffades? Du tappade plånboken i tunnelbanan, och jag tog upp den. Du sa: ’Ni är mycket uppmärksam.’ Jag sa: ’Och ni är mycket vacker.’ Sedan gick vi och drack kaffe.”
Hon: ”Jag minns fortfarande att du beställde te utan socker.”
Han: ”Och du en bakelse.”
Hon: ”Jag minns den fortfarande. Den var god. Med körsbär.”
Han: ”Och jag minns hur du såg på mig. Som om jag inte bara var en man i tunnelbanan, utan ett helt liv.”
Hon: ”Du var ett helt liv. Det är du fortfarande. Det är bara det att jag ibland glömmer det.”
Han: ”Jag glömmer också. Men just nu glömmer jag inte.”
Dag tio.
Han skrev inte ett ord. Från morgon till kväll var det tyst. Hon ringde – han svarade inte. Hon skrev – han svarade inte. Hon fick panik. Hon föreställde sig det värsta: han hade ramlat, blivit sjuk, blivit påkörd. Katten följde efter henne runt i lägenheten och krävde mat. Barnen bad om att få titta på barnprogram. Hon tänkte på honom.
Klockan elva på kvällen kom ett meddelande: ”Förlåt. Mobilen dog. Jag glömde laddaren på hotellet. Hela dagen letade jag efter en ny. Hittade en hos Kalle. Han gav mig den, men jag fick lova att inte somna på förhandlingarna igen. Hur mår du?”
Hon: ”Jag var orolig. Jag trodde att du var död.”
Han: ”Jag lever. Saknar dig. Snart är jag hemma.”
Hon: ”Om tre dagar.”
Han: ”Om tre dagar. Kommer du och möter mig?”
Hon: ”I den blå klänningen.”
Han: ”Jag med blommor.”
Hon: ”Då är vi överens.”
Dag elva.
Han: ”Jag har köpt presenter. Till sonen ett byggset, till dottern en kanin, till dig en halsduk.”
Hon: ”Du kan inte välja halsdukar. Förra gången kom du med en rosa, och jag använder inte rosa.”
Han: ”Det är inte rosa. Det är dammig ros.”
Hon: ”Dammig ros är rosa.”
Han: ”Det är färgen på solnedgången över Göteborg.”
Hon: ”Är du poet?”
Han: ”Jag är bokhållare. Men för din skull kan jag bli poet.”
Hon: ”Nej, det behövs inte. Jag älskar dig som bokhållare. Du har tydlig handstil, och siffrorna stämmer.”
Dag tolv.
Han: ”I morgon flyger jag hem. Möt mig.”
Hon: ”Jag möter dig.”
Han: ”Är du nervös?”
Hon: ”Nej.”
Han: ”Jag är nervös. Som första gången.”
Hon: ”Första gången satte jag en bakelse i halsen, och du klappade mig på ryggen. Det var pinsamt.”
Han: ”För mig var det skönt. Jag rörde vid dig.”
Dag tretton. Mötet.
Hon stod på flygplatsen. I den blå klänningen. Med barnen. Katten fick förstås inte följa med – han skulle ha ställt till med en scen. Hon tittade på ankomsttavlan. Hans flyg var försenat med en timme. Hon drack kaffe, barnen satt med mobilerna. Hon tänkte: ”Varför skrev han om ben? Varför om kaffe? Varför om aporna? Han har aldrig varit sådan. Kanske har han verkligen blivit kär igen? Eller är det bara en tjänsteresa – en paus från vardagen, från barnen, från de brända stekta äggen? Kanske blir han tystlåten igen hemma, frågar om kålhuvudet och försvinner in i laptopen?”
Han kom ut från ankomsthallen. Med blommor. En enorm bukett. Hon hade aldrig sett en sådan bukett från honom – bara på bröllopet, och då var det hans svärmor som valde den.
Han gick fram, kramade henne, kysste henne. Sa:
– Förlåt att jag är som jag är.
– Som vad?
– Tystlåten.
– Jag är van vid det.
– Det är dåligt.
– Det är livet.
– Nej. Det är en vana. Jag ska förändras.
– Det behövs inte. Jag älskar dig ändå. Även med kålhuvudet.
– Kålhuvudet var ett misstag.
– Kålhuvudet är det förflutna. Blommorna är nuet.
De åkte hem. I taxin höll han hennes hand. Barnen somnade. Katten mötte dem i dörren, luktade på blommorna, nös och gick ut i köket.
Hon ställde blommorna i en vas. Han lade undan laptopen i skrivbordslådan. Sa:
– I dag jobbar jag inte. I dag är jag bara din.
– Och i morgon?
– I morgon är jag din med laptopen. Men i dag utan.
De beställde pizza, drack vin och såg en film. En dum film om kärlek. Hon skrattade, han höll om henne. Katten satt bredvid och krävde korv.
– Björn, sa hon. – Kommer du verkligen att förändras?
– Jag vet inte. Men jag ska försöka.
– Och om det inte funkar?
– Då skriver du ”idiot” till mig. Och jag skriver ”jag saknar dina ben”.
Hon skrattade.
– Du är en idiot.
– Jag är din idiot.
De drack upp vinet, åt upp pizzan. Nattade barnen. Katten somnade i fåtöljen. Moa såg på sin man.
– Vet du, jag längtade också. Inte efter dig – efter oss. Efter dem vi var i början. Glada, tokiga, utan bolån och utan kålhuvud.
– Kålhuvudet är en symbol för min dumhet. Jag ska aldrig mer köpa kål.
– Köp det. Men tillsammans med blommor.
– Då är vi överens.
De kramades och somnade i soffan. För katten hade redan tagit sängen.
På morgonen gick han till jobbet. Med laptopen. Han kysste henne och sa ”jag älskar dig”.
På kvällen glömde han inte blommorna. Han gick in i en blomsteraffär och frågade:
– Kan jag få något billigt, men som får min fru att le?
Expediten föreslog prästkragar. Han tog dem. Moa ställde dem i vasen. Katten luktade, nös och gick.
Och så var det varje dag.
Det var hela historien. Vanlig. Enkel. Stundtals absurd, rentav dum. Men vad spelar det för roll? Kärlek låter ofta dum. Men det betyder inte att den inte finns.
