Alltså, lyssna. Det här måste du bara höra. Ylva satt och drog fingret över skärmen för att kolla saldot. Beloppet i appen gjorde att hon blundade och långsamt räknade till tio.
– Björn, sa hon till mannen som stod och vred sig framför spegeln i hallen.
Björn höll på att rätta till kragen på en ny skjorta.
– Vad är det, Ylva? sa han.
– Ska du betala taxin till restaurangen med ditt kort?
Björn slutade pilla på skjortan och tittade skamset på henne.
– Ylva, börja inte nu. Jag har typ inga pengar kvar. Jag måste betala parkeringen i veckan. Kan inte du boka?
Ylva låste skärmen.
Björn fyllde fyrtio den dagen. En respektabel ålder. För ett halvår sedan var de överens om att de skulle fira enkelt hemma, bara de tre – de och sonen.
De hade bolån på en tvåa som de köpt för två år sedan. Månadsbetalningen åt upp nästan hela Björns lön. Ylva stod för räkningar, mat, sonens aktiviteter och kläder. Hon jobbade som senior projektledare och tjänade okej, men det blev inget över.
För en månad sedan la sig svärmor Gunborg i.
Hon förklarade att fyrtioårsdagen för hennes ende son var en världshändelse. Man kunde inte sitta i köket som tiggare. Man var tvungen att bjuda in släkt, hyra festvåning och visa alla att Björn lyckats i livet.
När Björn försökte protestera att de inte hade råd, svarade Gunborg bara:
– Ylva tjänar ju bra. Ni blir inte fattiga för ett sådant tillfälle.
Och Ylva gav med sig. Hon hittade själv ett mysigt ställe med bra mat, satte ihop menyn och betalade handpenningen.
– Vi beställer taxi, sa Ylva och drog på sig kappan.
På restaurangen sprang servitörer runt. Ett bord för femton gäster dignade av snittar. Ylva hade medvetet valt en ledig, sandfärgad klänning så att hon skulle känna sig bekväm efter en hel dag på jobbet och allt fixande.
Gästerna började droppa in vid sex. Gunborg kom sist, tillsammans med Björns syster Inga-Britt. Svärmor gick mot bordet som om det vore en kungamottagning på slottet.
– Med födelsedagsbarnet! ropade Gunborg och överlämnade en papperspåse.
Björn kikade ner i påsen och log stort.
– Åh, mamma, tack! Den där parfymen!
Ylva hann se namnet. Den flaskan kostade en tredjedel av deras månadsbetalning på bolånet.
– För min älskade son är ingenting för dyrt, sa Gunborg stolt och räckte sin nya pälsfodrade kappa till en servitör.
Sedan sänkte hon blicken mot Ylva. Leendet slocknade.
– Ylva, grattis, sa hon torrt.
– God kväll, Gunborg, svarade Ylva lugnt.
Gunborg lät blicken glida över lokalen.
– Nå, vad ska jag säga, sa hon och satte sig längst fram vid bordet. Mörkt är det. Och dukarna är så enkla. Björn, jag sa ju till dig om Operakällaren i city. De har sådana ljuskronor!
– Mamma, Operakällaren har vi inte råd med, sa Björn tyst.
– Äh, sluta spela fattig! sa Inga-Britt och rättade till håret. Ylva tjänar ju som en direktör. Ni kunde väl för en gångs skull ordna ett riktigt kalas åt Björn.
Ylva kände hur irritationen kröp upp i halsen, men hon höll tillbaka. Inte nu, inte bland gästerna.
– Var så god, Gunborg, sa Ylva och sköt fram fiskfatet. Maten är jättebra här.
Gunborg petade misstänksamt på en bit lax.
– Vad är det här för blek lax? Köpte de den billig på torget?
– Det är svagsaltad öring från kockens eget kök, förklarade Ylva snällt.
Middagen var i full gång. Gästerna åt, drack och höll tal. De hyllade Björn – vilken duktig expert, vilken familjefar, vilken tur han haft i livet.
Gunborg pratade hela kvällen. Hon berättade historier från Björns barndom, skröt om påhittade framgångar på jobbet och nämnde inte Ylva med ett enda ord. För henne var Ylva ren servicepersonal, vars uppgift var att fylla på glasen och inte synas.
När varmrätten kom in var stämningen glödhet.
Ylva var trött. Hon reste sig för att be personalen ta in te, och när hon kom tillbaka hörde hon Gunborgs höga röst.
– Vilken klänning du har satt på dig, Ylva.
Gafflarna slutade klirra. Gästerna tittade ner i sina tallrikar och låtsades vara helt uppslukade av salladen.
Ylva stannade mitt i steget.
– Ursäkta? sa hon.
– I den där klänningen ser du ut som en gammal märr, ärligt talat! sa Gunborg och såg sig omkring.
Björn fick röda fläckar på halsen.
– Mamma, sluta, sa han tveksamt. Klänningen är okej.
– Björn, du är hemmablind, sa Gunborg och rättade till kragen på sin sidenblus. Jag vill ju bara väl. Gumman, du är trettioåtta, men klär dig som en pensionär på landet. Varken midja eller snitt. Rena smaklösheten!
Inga-Britt flinade och höll sig för munnen med en servett.
Ylva gick sakta fram till bordet. Hela kvällen hade svärmor demonstrativt rynkat på näsan. Antingen var snittarna för enkla, eller så var restaurangen för billig, eller så var sonens fru inte snygg nog.
– Jag gillar den, sa Ylva lugnt och mötte hennes blick. Den är bekväm.
– Bekväm! fnös Gunborg. En kvinna ska smycka sin man. Vara hans visitkort.
Hon rätade på sig.
– Se på mig. Jag är pensionär, men jag håller stilen. För man måste respektera sig själv, inte dra på sig den första bästa säcken från second hand.
Gästerna bytte besvärade blickar. Björns farbror stirrade ner i glaset och låtsades studera bubblorna i mineralvattnet.
– Ylva, sätt dig, bråka inte, viskade Björn och drog henne i ärmen.
Typiskt honom. Björn föredrog alltid att sitta tyst i skuggan medan kvinnorna redde ut konflikterna. Helst ville han att Ylva bara teg och stod ut.
Men i kväll tänkte Ylva inte vara tyst. Hon var trött på att dra hela bolånet, betala svärmors nycker och lyssna på förnedringar som hon själv fick stå för.
– Gunborg, sa Ylva och stödde händerna mot bordsranden. Var kommer blusen du har på dig ifrån?
– Vad har min blus med det att göra? sa Gunborg och tappade koncepterna.
– Allt, sa Ylva. Italiensk blus. Äkta silke. Och de där skinnskorna såg jag när du kom. Dessutom hänger din nya kappa med pälskrage i garderoben. Snygga grejer, eller hur?
– Ja, sa Gunborg försiktigt. Jag kan välja bra saker.
– Att välja kan du, sa Ylva. Men att betala?
Någon vid bordet hostade nervöst. Björn rodnade och började resa sig.
– Ylva, nu räcker det, väste han mellan tänderna.
– Nej, det räcker inte, Björn, sa Ylva och stoppade honom med en gest. Eftersom vi ändå pratar om utseende och självrespekt, kan vi vara ärliga.
Hon höjde rösten så att alla hörde.
– Den där italienska blusen, skorna och den fina kappan köpte du förra månaden, Gunborg. För tjugo tusen kronor som jag swishade till dig från min kvartalsbonus.
Gunborg blev lång i ansiktet.
– För att du, citat, “inte hade något att ta på dig till vårdcentralen, skämdes inför läkarna”, räknade Ylva upp.
Det starka läppstiftet såg plötsligt fånigt ut. Gunborg lät blicken söka stöd bland gästerna, men alla hade plötsligt blivit intresserade av den kallnade varmrätten.
– Jag bad min son om pengar! fräste Gunborg.
– Men det var inte din son som gav dem, skar Ylva av. För Björns lön räcker precis till bolånet, bensinen och jobbluncherna.
Inga-Britt försökte lägga sig i.
– Ylva, varför räknar du andras pengar? Har du inga som helst?
– Jag räknar mina egna pengar, Inga-Britt, sa Ylva. Och den här banketten, där ni sitter och klagar på restaurangen och mitt utseende, är betald till sista kronan ur min plånbok.
Det blev en tryckt tystnad, bruten bara av porslinsskrammel från andra bord.
– Och den där dyra parfymen som du gav Björn i present, tillade Ylva och mötte Gunborgs blick. Den köpte du för pengarna jag gav dig till tandläkaren förra veckan.
Gunborg blev eldröd i ansiktet.
– Hur vågar du… mumlade hon.
– Så här är det, sa Ylva och rätade på sig. Om jag vill gå i en potatissäck, så gör jag det. För den säcken har jag betalat själv med mina egna pengar.
Hon drog åt sig glaset med juice.
– När du har lärt dig att klä dig för din egen pensionärsbudget, då kan vi prata om min stil. Smaklig måltid!
Ylva satte sig lugnt.
Gunborg gapade. Hon hade väntat sig att Björn skulle försvara sin mamma och skrika på sin hustru. Men Björn satt bara med böjt huvud och petade på en bit ugnsbakad potatis med gaffeln.
Det fanns inget att göra. Gunborg kramade ihop tygservetten, slängde den på bordet och reste sig tvärt.
– Min fot kommer aldrig mer att sättas i ert hem! pressade hon fram och marscherade mot utgången.
Inga-Britt gav Ylva en mördande blick, reste sig och sprang efter.
Resten av kvällen var tryckt. Gästerna åt snabbt upp varmrätten, drack te, sa stela hej då och gick hem.
Ylva och Björn åkte hem under tystnad.
En vecka gick. Livet fortsatte. Gunborg ringde demonstrativt inte. Björn gick några dagar med en sårad min och försökte lägga skulden på Ylva för att hon varit för hård, men han hittade inga argument.
På lördagsmorgonen stod Ylva och kokade kaffe när det plingade till i Björns telefon. Björn satt vid köksbordet, tittade på skärmen och tvekade.
– Ylva, sa han med inställsam röst. Mamma skriver. Hennes kylskåp har gått sönder. Reparatören sa att det blir dyrt.
Ylva tog en klunk kaffe.
– Vilken otur, sa hon lugnt.
– Vi borde hjälpa henne, sa Björn och kliade sig i nacken. Kan du swisha fem tusen? Jag betalar tillbaka på nästa lön.
– Nej, Björn, det gör jag inte, sa Ylva och ställde ner muggen.
– Hur menar du? Hon kommer att få slänga maten!
– Precis som jag sa, sa Ylva och såg på honom. Din mamma har gjort väldigt klart att jag är en vandrande smaklöshet som inte respekterar mig själv. Så jag tänker följa hennes kloka råd.
Hon gick fram till spisen och stängde av plattan.
– I går bokade jag tid på salongen för klippning och färgning. I helgen åker jag till köpcentret och köper nya klänningar. Jag ska hålla stilen!
Björn blinkade förvirrat.
– Men kylskåpet då?
– Kylskåpet, min älskling, är numera ditt problem, sa Ylva och log. Ta ett extrajobb, be om förskott. Ni är ju familj, blod är tjockare än vatten. Jag är säker på att du klarar det.
Hon tog muggen och gick in i rummet, och lämnade Björn ensam med sina tankar och Gunborgs trasiga kylskåp. Som man bäddar får man ligga.
Vad skulle du ha gjort? Skriv i kommentarerna och tryck på gilla!
