Inropningen har redan meddelats, och Viktor kliver ut på perrongen. Efter en veckas tjänsteresa är han på väg hem. Han går in i liggvagnen och hittar sin underkoje. Medan han gör sig hemmastadd hör han någon komma pustande genom vagnen. Han vänder sig om: en äldre kvinna med en rullväska som mer liknar en ryggsäck, i höstkappa och mönstrad sjal, står mitt emot honom och försöker hämta andan.
”Jaha”, tänker Viktor, ”här kommer tanten att tigga till sig min underkoje.”
– Titta hit, min vän, jag har visst underkojen, säger passageraren när hon återfått andan.
Det är mycket riktigt underkojen. Hon börjar stökigt packa upp sina saker. Viktor märker att kvinnan är drygt sjuttio. ”Tänk”, tänker han, ”att resa i den åldern, varför sitter hon inte hemma…”
Äntligen sätter sig kvinnan på sin brits, händerna knäppta i knät som en skolflicka. Passagerare kliver på, men ingen tar någon av överkojerna, och Viktor har redan resignerat med att han får åka med den äldre damen, som det inte går att prata med.
Tåget rullar i gång. Snart dyker en tågvärd upp med sängkläder. Kvinnan börjar genast bädda, breder omsorgsfullt ut och stoppar in lakanet. Sedan sätter hon sig igen och tar första ordet:
– Jag är inte van vid en sådan här säng. Hemma har jag en mjuk säng, men här får jag ligga på en hård brits. Jag har inte åkt tåg sedan jag var ung, och jag trodde aldrig att jag skulle göra det igen.
Viktor nickar och förblir tyst.
– Jag heter Ingrid Eklund … och vad heter du? säger hon.
– Viktor.
– Och i efternamn?
– Lindberg. Du kan kalla mig bara Viktor.
– Ja, du är ju ung, förnamn går bra … Ska du hälsa på någon?
– Varför skulle jag det? undrar Viktor. – Jag är på väg hem från en tjänsteresa.
– Jasså! Hem är bra. Men jag far hemifrån på mina gamla dagar. – Kvinnan tystnar tvärt och ser ut genom fönstret. Viktor tycker sig se tårar i hennes ögon, fast hon gråter inte. Han känner sig plötsligt skamsen över att han varit så otrevlig mot sin äldre medresenär.
– Är du också på väg hem, eller från hemmet? säger Viktor för att mildra sin kyla.
– Från hemmet, min vän, från hemmet. Det är därför jag känner mig olustig. Det är bara ett dygn med tåget, men jag är orolig när jag reser.
– Och vem ska du hälsa på?
– Jag ska till min dotter, säger Ingrid Eklund och tar upp en näsduk ur fickan för att torka en tår.
– Då borde du vara glad, inte gråta.
– Jag är glad. Jag har inte sett min dotter på fem år, jag trodde att jag aldrig skulle få se henne igen.
– Har ni förlorat kontakten?
– Vi har förlorat varandra, min vän, av fri vilja. Våra temperament gav oss ingen ro i ungdomen, stoltheten gjorde att vi inte kunde leva sams, och därför har vi inte setts på så många år. Ända sedan min dotter växte upp kunde vi inte komma överens. Jag uppfostrade henne utan far, det var mycket mellan oss, vi bråkade ofta. Hon gifte sig första gången för att trotsa mig, men det gick inte bra för henne. Jag var inte snäll mot henne, jag förebrådde henne … så bråkade vi hela livet. Hon ställde mitt barnbarn emot mig, gjorde allt tvärtemot mig … Och för fem år sedan sålde hon sin lägenhet och flyttade utan att säga vart. Jag gick till polisen och gjorde efterforskningar, för jag var orolig, hon hade ju flyttat med mitt barnbarn.
Sedan hörde hon av sig, skrev att hon mådde bra, att hon gift om sig, men att jag inte fick söka upp henne eller komma och hälsa på. Och med den bördan har jag levt alla dessa år. Under den tiden förstod jag att jag också hade fel … hon lyssnade inte på mig, hon var sårad, men hon är ändå min dotter …
Så, för ett år sedan, kom ett brev från Gunilla, så heter min dotter. Hon skrev var hon bor, att hon skilde sig för länge sedan, att hon själv har blivit mormor, och frågade hur jag mådde. Jag grät hela natten, sedan skrev jag att jag inte kan leva utan dem. Vi ringde varandra, pratade och insåg att vi båda hade skuld. Mitt barnbarn har fått barn, så jag har ett barnbarnsbarn. Gunilla hjälper henne med allt, hon jobbar också och kan inte komma lös … hon bjöd hit mig. Och jag då? Jag låste stugan, bad grannen hålla ett öga på den och såga i kaminen någon gång om det blir kallt. Sedan packade jag väskan och bestämde mig för att åka till min dotter. Vem vet hur mycket tid jag har kvar, jag vill se henne …
Viktor tiger. Han tänker på sin egen mor, som han sällan hälsar på. Modern bor på landet, och där bor också Viktors äldre syster. Han har alltid trott att systern ser efter modern. Men nu, efter passagerarens berättelse, knyter det sig i bröstet på honom, och en tung saknad lägger sig över honom, för han är en son, och modern saknar honom och vill se honom oftare.
Viktor pratar med Ingrid Eklund under hela resan – tiden går fort. Han hjälper henne av tåget och ser att en gladlynt kvinna kommer emot dem, oroligt blickande åt deras håll. Viktor kliver åt sidan. Två kära släktingar möter varandras blick, omfamnar varandra och kan länge inte släppa taget. Båda gråter. Mötet mellan de två kvinnorna är så rörande att Viktor inte tvivlar: allt kommer att bli bra för dem. Nu kommer det verkligen att bli bra.
Han går därifrån, han vill dämpa den upprördhet som vällde upp i honom … och mycket har blivit tydligt efter detta möte. Han tar upp sin mobil och ringer sin mor. Han vill bara säga: – Mamma, jag har kommit fram, jag är här. Vänta mig på besök i helgen.
