Grinden hos Erik hade inte gått att stänga sedan förra sommaren. Grepen hade lossnat när han knuffade den med axeln, för han bar på två hinkar. Sedan dess hängde luckan på bara ett gångjärn, och vinden smällde igen den om nätterna, som om någon kom och gick utan att våga sig in.
Erik hade vant sig. Han hade alltid varit snabb på att vänja sig. Vid att frun dött för tre år sedan. Vid att sonen ringde en gång i månaden, på söndagar, och samtalet höll sig inom fyra minuter. Vid att trädgården växte igen med ogräs, för ryggen tillät honom inte att böja sig, och att anlita hjälp vore att erkänna att han inte klarade sig själv.
Katten kom i september. Grå, med en vit fläck på bröstet och ett rivet öra. Den satte sig på trappan och stirrade på dörren. Jamade inte. Gnuggade sig inte mot benen. Bara satt där, som om den kommit i ett ärende och väntade på att bli insläppt.
Erik gick ut, såg på den och sa:
– Jag har knappt mat till mig själv.
Katten gick inte iväg.
Han gick in, tog en bit kokt torsk ur kylskåpet, lade den på en tidning och bar ut den på farstubron. Katten åt fisken, slickade sig om munnen och satte sig igen på samma ställe.
– Nå, sitt du, sa Erik.
I oktober bodde den i huset. Inte för att Erik hade bjudit in den, utan för att han en morgon öppnade dörren och fann katten sovande på dörrmattan i hallen. Hur den kommit in var oklart. Dörren hade varit stängd. Sedan märkte han att köksfönstret inte gick att stänga ordentligt, och förstod.
Han lagade inte fönstret.
Grannpojken Oskar gick förbi Eriks hus varje dag. Han var nio år, gick i tredje klass och tog genvägen genom gränden från skolan, för det var kortare. Grinden med det trasiga grepet låg precis på hans rutt. Oskar tittade alltid in på gården – inte av nyfikenhet, utan för att Erik hade ett gammalt äppelträd bakom boden, och på hösten låg det äpplen under det, gula, små och sura, men Oskar plockade ändå upp dem och åt.
Nu fanns inga äpplen. Men vanan att titta fanns kvar.
Den torsdagen gick Oskar från skolan och såg Erik stå på farstubron med en säckvävspåse i händerna. Påsen rörde sig.
Oskar stannade vid grinden. Påsen i Eriks händer ryckte, och något där inne krafsade, dovt, som naglar mot en bräda.
Erik såg inte pojken. Han gick nerför trappan, korsade gården till sin bil – en gammal Volvo som stod mot staketet, täckt av en skorpa av lera. Han öppnade bakdörren, lade påsen på sätet och gick tillbaka in i huset.
Oskar stod still. Hjärtat slog som om han sprungit, fast han stod på samma fläck. Han hade sett katten hos Erik. Den grå, med den vita fläcken. Den satt ibland i fönstret och tittade ut. Oskar hade en gång vinkat åt den, och katten hade lutat på huvudet, som om den inte förstod.
Påsen. Katten i påsen. Oskar visste vad det betydde. Mormor hade berättat att förr i tiden dränkte man kattungar i ån. Inte av ondska, utan för att det inte fanns någon som kunde föda dem. Mormor hade sagt det lugnt, som om hon pratade om vädret, och Oskar hade inte kunnat sova förrän midnatt den kvällen, för han föreställde sig en påse som sjönk ner i svart vatten.
Erik kom ut igen. Nu hade han en kartong i händerna. Han ställde den på baksätet bredvid påsen, satte sig bakom ratten och startade motorn. Volvon hostade, frustade och kröp ut från gården genom den öppna grinden.
Oskar tryckte sig mot staketet så att bilen inte skulle komma åt honom. Erik åkte förbi och vred inte på huvudet.
Pojken sprang hem.
Mamma Sanna stod i köket och skar lök. Ögonen var röda, men inte av gråt, utan av löken. Oskar stormade in i hallen, utan att ta av sig skorna, och ropade från dörröppningen:
– Mamma, Erik har stoppat katten i en påse och åkt iväg med den!
Sanna lade ifrån sig kniven.
– Vilken katt?
– Den grå med den vita fläcken! Den som bodde hos honom! Han stoppade den i en påse och in i bilen!
– Oskar, ta av dig skorna. Du får hela golvet…
– Mamma! Han har åkt för att dränka den! Eller släppa den i skogen!
Sanna torkade händerna på en handduk. Såg på sin son. Han stod i en öppen jacka, med skolväskan på ena axeln, och underläppen darrade. Han grät inte, men var på gränsen.
– Oskar, sätt dig. Vi vet inte vart han åkt. Kanske till veterinären.
– Man åker inte till veterinären med en påse! Man har en bur!
Och Sanna kunde inte svara. För sonen hade rätt. Man åker inte till veterinären med en påse.
– Okej, sa hon. Jag pratar med Erik när han kommer hem.
– Tills dess kan det vara för sent.
– Oskar.
– Tills dess kan det vara för sent, mamma?
Sanna tog av sig förklädet.
– Gör dig redo. Vi åker.
Hon visste inte varför hon gjorde det. Erik hade varit granne i tjugo år. Tyst, fåordig man som tidigare jobbat som mekaniker på en verkstad och nu var pensionär och lagade småsaker åt grannarna mot en symbolisk summa. Han drack inte. Han bråkade inte. Efter fruns död blev han bara tystare, som om ljudet hade skruvats ner några steg. Sanna brukade ge honom burkar med sylt till nyår, och varje gång sa han samma sak: “Men varför, Sanna, det behövdes inte.” Han tog emot dem. Och nästa gång sa han samma sak.
Han var inte typen som dränkte katter.
Men påsen hade rört sig. Oskar hade sett det.
Sanna backade ut bilen ur garaget. Oskar satte sig bredvid, spände fast sig och stirrade ut genom fönstret, som om katten kunde dyka upp någonstans på vägen. De visste inte vart de skulle åka – ingen visste vart Erik svängt. Mot ån? Mot skogen? Mot vägen?
– Mot ån, sa Oskar med övertygelse.
– Varför just ån?
– För mormor sa att man alltid åker till ån.
Sanna svängde mot ån. Inte för att hon trodde på mormors historier. Utan för att hon inte hade någon annan plan, och Oskar såg på henne med den blicken som barn har när de väntar sig att en vuxen ska kunna fixa allt.
Vägen till ån gick genom en åker, sedan genom en björkdunge, och sedan brant neråt, till en bro. Bron var gammal, av trä, och användes bara på sommaren. Numera åkte man oftast omvägen via Kärrby, en omväg på åtta kilometer, men med asfalt hela vägen.
Volvon syntes inte till vid bron.
– Han är inte här, sa Sanna.
Oskar svarade inte. Han såg på ån. Den hade inte frusit, för februari var mild, och vattnet flöt grumligt, gråbrunt, med mörka fläckar vid stränderna.
– Vi åker tillbaka, sa Sanna mjukt.
– Via Kärrby, bad Oskar.
De åkte via Kärrby.
De såg Volvon på hemvägen. Den stod vid vägkanten i utkanten av Kärrby, framför en lång envåningsbyggnad med en skylt: “Veterinärstation”. Skylten var gammal, bokstäverna urblekta, och “station” såg ut som ” tation”. Vid dörren satt ett anslag på ett A4-papper, men på håll gick det inte att läsa.
Sanna stannade.
– Oskar, vänta i bilen.
– Nej.
– Jag går med dig.
Hon argumenterade inte.
Inne luktade det klor och något sött, som på apotek. Bakom disken satt en kvinna i blå rock och skrev i en journal. I korridoren stod stolar tomma. Bakom en stängd dörr med skylten “Mottagning” hördes en röst. Sanna kände igen den direkt.
Erik.
Hon gick fram till dörren och stannade. Oskar stod bredvid, med fingrarna hårt om hennes arm.
Dörren var på glänt.
Erik satt på en pall framför ett metallbord. På bordet, på en ren duk, låg katten. Grå, med en vit fläck på bröstet. Levande. Veterinären, en ung man med glasögon, kände på magen. Katten låg lugnt, bara svansen ryckte.
– När märkte ni det? frågade veterinären.
– För tre dagar sedan. Hon slutade äta. Sen började hon gömma sig. Hon kröp in under en låda och vägrade komma ut. Jag fick ut henne med möda.
– Vad hade ni henne i?
– En påse. Jag har ingen bur. Jag skulle köpa en, men i vår affär finns det inte, och att åka in till stan… Jag gjorde hål i påsen så hon kunde andas. Och lade en filt under.
Veterinären nickade. Tryckte på kattens mage och höll kvar handen.
– Erik, er katt är inte sjuk. Hon är dräktig. Om en vecka, kanske tio dagar.
Erik tog av sig kepsen. Torkade sig i pannan. Satte på den igen.
– Kattungar?
– Tre eller fyra, känns det som. Hon är inte gammal, frisk, förlossningen borde gå bra.
– Jag trodde hon höll på att dö, sa Erik tyst. Hon åt inte. Hon gömde sig. Hon jamade om nätterna, svagt, som om hon klagade. Jag trodde det var slutet.
Veterinären log.
– Inte slutet. Tvärtom. Början.
Erik såg på katten. Den vred på huvudet och kisade mot honom, som om den sa: “Nå, förstår du nu?”
Han sträckte fram handen och strök den mellan öronen. En gång. En gång till. Katten tryckte öronen bakåt och började spinna, och ljudet fortplantade sig över metallbordet som vibrationer.
Oskar bakom dörren slutade andas. Han hade hört allt. Sanna lade handen på hans axel och kände hur pojken sjönk ihop, som om den stång som hållit honom uppe den senaste timmen hade tagits ur honom.
Hon sköt upp dörren.
Erik vände sig om. Han såg Sanna. Han såg Oskar. Han blev förvånad.
– Sanna? Vad gör du här?
Sanna öppnade munnen och stängde den. För att säga “vi trodde du skulle dränka katten” var skamligt, dumt och omöjligt. Men Oskar hann före.
– Erik, jag såg när ni stoppade katten i en påse. Jag trodde ni skulle… ja.
Han avslutade inte meningen. Erik såg på pojken, och i hans ansikte hände något långsamt och komplicerat, som om han satte ihop en hel bild av enstaka ord.
– Du trodde jag skulle dränka henne?
Oskar nickade.
Erik teg. Sedan reste han sig, gick fram till pojken och satte sig på huk. Knäna knakade, och Erik grimaserade, men rätade inte på sig.
– Oskar. Jag skulle aldrig göra det. Hör du? Aldrig.
– Jag vet. Nu vet jag.
– Påsen, för att jag inte har någon bur. Hon gillar inte att bli fasthållen. Hon sliter sig. I en påse är det mörkt och tryggt. Jag lade en gammal tröja där, så att det skulle vara mjukt.
– Jag såg att påsen rörde sig. Och blev rädd.
Erik lade handen på pojkens axel. Handflatan var stor, tung, med gula valkar.
– Det var bra att du blev rädd, sa Erik allvarligt. Bra att du sprang. Om det hade varit på riktigt, så där, så hade du hunnit.
Katten på bordet slutade spinna och såg på dem, som om den förstod vad de pratade om. Veterinären skrev tyst i journalen.
Sanna vände sig mot fönstret. Utanför föll första snön, fin och torr, och lyktan vid veterinärstationens farstubro såg ut som en svag sol i ett vitt moln.
Kartongen som Erik ställt i bilen efter påsen stod på golvet vid bordet. Öppen. I den låg en gammal handduk, en skål med vatten täckt av en plastpåse så att det inte skulle skvätta, och en påse med kattmat. Sådan som bara såldes i en affär i byn, hos moster Greta, och kostade dyrt. Erik hade köpt den i förväg.
Hem åkte de i mörkret. Oskar satt på baksätet och teg. Han sov inte, bara teg, som en vuxen vars ord tagit slut men tankarna inte.
– Mamma, sa han strax innan de var hemma, får jag gå till Erik när kattungarna är födda?
– Det får du, om han inte har något emot det.
– Det har han inte.
Sanna frågade inte varifrån den självklarheten kom. För hon hade sett hur Erik såg på pojken inne på veterinärstationen, och i den blicken fanns något som hon inte lagt märke till hos grannen på länge. Inte tacksamhet. Något enklare och viktigare. Som om han för första gången på tre år hade blivit sedd inte över staketet, utan på nära håll.
Kattungarna föddes nio dagar senare. Fyra stycken. Tre grå och en vit, med ett mörkt märke på ryggen, som en bläckfläck.
Oskar kom samma kväll. Erik öppnade dörren och släppte in honom utan ett ord. Pojken satte sig på golvet bredvid kartongen, där katten låg med sina ungar, och satt så i en halvtimme utan att röra sig.
– Den där påminner om dig, sa Erik och pekade på den vita. Lika livlig.
– Den ligger ju bara.
– Vänta bara.
Grinden lagade Erik. Oskar hjälpte till, höll fast gångjärnet medan Erik skruvade i bultarna. Sanna hade köpt ett nytt grepe. Hon kom med det i en påse, tillsammans med en burk sylt. Erik sa: “Men varför, Sanna, det behövdes inte.” Men grepet satte han dit samma dag.
Nu stängde grinden ordentligt, och vinden slog inte i den om nätterna längre. Men Oskar gick ändå in genom den varje dag efter skolan. Öppnade, gick in, stängde efter sig. Grepet klickade till, jämnt och kort, som en punkt i slutet av en mening.
Den vita kattungen tog Oskar med sig när den blivit stor nog. Han döpte den till Vitnos. Erik hörde namnet, fnös och sa inget. Bara strök katten, som satt i fönstret och såg pojken bära iväg hennes son över gården.
Katten följde dem med blicken ända fram till grinden. Sedan vände den sig om och rullade ihop sig på fönsterbrädet.
