— Hör du, granne, jag har inte sett er katt i trapphuset på ett tag. Hur mår han egentligen? Lever han?
Grannen, som hörde frågan om katten, blev plötsligt livlig och log brett:
— Han försvann för några dagar sedan. Och tack och lov för det!
— Tack och lov? — Niklas försökte låta så neutral som möjligt, fastän det kokade inom honom.
*****
De senaste två veckorna hade Niklas lagt märke till att hans grannar ofta slängde ut sin katt i trapphuset. Ja, de tog helt enkelt tag i nackskinnet och kastade ut honom.
Ibland gjorde kattherren det. Ibland matte.
Och ibland…
…flög stackars katten precis framför näsan på honom.
— Var försiktig! — sa Niklas till grannfrun. Men hon lyssnade inte ens.
Istället för att be om ursäkt stirrade hon ilsket på honom och slog igen dörren.
Eller rättare sagt – smällde igen den så hårt att rutorna skallrade i trapphuset och husets grund med största säkerhet fick en eller två mikrosprickor. Först trodde Niklas naivt att de udda grannarna bara släppte ut katten för att rasta eller vänja honom vid att gå själv.
Men efter ett tag förstod han att det var ett straff för något han hade gjort.
Alltså: ställde han till med något – ut med honom i trapphuset.
Ibland rädd, ibland djupt ledsen satt katten i timmar på avsatsen på fjärde våningen utanför den bruna konstläderdörren och väntade på att bli förlåten och insläppt.
Och hans ägare förlät honom förstås. Och tog in honom igen – men inte direkt.
Och om han började jama eller klia på dörren fick han genast ett slag med kvasten av matte.
Niklas hade själv sett hur det gick till.
Han var på väg uppför trappan (hissen i huset hade inte fungerat på ett halvår) och när han nådde fjärde våningen såg han den välbekanta katten. Han tänkte till och med hälsa, men…
…katten brydde sig inte om Niklas då.
Den jamade högt och rev med klorna på dörren.
Katten ville uppenbarligen in, men eftersom han inte släpptes in försökte han på detta enkla sätt påminna om sig själv.
Inifrån lägenheten hördes steg, sedan slogs dörren upp och matte i en urtvättad morgonrock, utan ett ord, slog katten med kvasten av alla krafter och stängde genast dörren.
Det gick så snabbt att Niklas inte hann säga något. Och han hade saker att säga…
…han ville skämma ut kvinnan som behandlade sitt husdjur så illa.
— Gick det hårt åt dig, kompis? — frågade Niklas när han kom fram till katten.
Katten såg på Niklas med sorgsna ögon, men blicken rymde också tacksamhet – för att någon äntligen brydde sig om honom.
Katten slängdes ut i trapphuset för minsta förseelse.
En dag hörde Niklas hur grannfrun skrek genom hela lägenheten: “Din usling! Tappade du vasen igen? Sven, kasta ut katten på en gång. Han ska lära sig att inte hoppa på borden!” – och en minut senare öppnades dörren lite på glänt och en hårig manshand stack ut, som höll katten hårt i nackskinnet.
Sedan släppte fingrarna greppet, katten föll ner på trappavsatsen och dörren stängdes omedelbart. Katten reste sig och satte sig med ansiktet mot dörren – för att vänta på förlåtelse och att få komma in.
Niklas skakade bara ogillande på huvudet. Han förstod sig inte på sådana uppfostringsmetoder.
Han klappade katten och gick hem.
Katten satt kvar på samma ställe med ett uttryck av världssorg på sin morrhåriga nuna.
Niklas var ingen överdrivet sentimental person, men denna bild satt som en tagg i honom.
“Man kan väl inte behandla en levande varelse så här?” funderade han. Efter ett tag sakta Niklas alltid ner när han gick förbi, och katten, som kände igen honom, började spinna lågt – välkomnande och lite inställsamt.
Ibland satte Niklas sig på huk bredvid honom, kliade honom bakom örat, och katten, med slutna ögon, sträckte fram huvudet mot fingrarna och tryckte sin fuktiga nos mot hans handflata.
Katten var varm, levande och mycket förtroendefull, och det gjorde att Niklas mådde riktigt dåligt.
Han förstod verkligen inte varför en så snäll katt hade fått så hjärtlösa ägare. Varför i hela friden skaffar man ett djur om man inte älskar någon annan än sig själv? “Märkliga människor, minsann.”
Och en dag, när han återigen mötte katten i trapphuset, bestämde han sig bestämt: om dessa människor slängde ut djuret en gång till, skulle han göra något åt saken. Det fick vara nog med misshandeln av det stackars djuret.
Han visste inte exakt vad han skulle göra, men kände att han måste ingripa, annars skulle det aldrig ta slut.
Dagen då Niklas tålamod äntligen brast kom på en fredag, när han kom hem extra arg.
På jobbet hade han bråkat med kollegorna, i kollektivtrafiken hade folk knuffats och trampat honom på fötterna, och dessutom hade det regnat ett smått, irriterande regn från morgonen. Kort sagt, hans humör låg på noll. Kanske till och med under noll.
När han gick uppför trappan hörde han redan från tredje våningen ett välbekant, klagande “mjau”.
Katten satt som vanligt troget utanför sin dörr, men släpptes inte in.
Och i trapphuset var det förresten ganska svalt. Det var inte maj ute, som man säger. Niklas stannade på avsatsen och såg tankfullt på katten, som när han fick syn på honom, som vanligt började spinna och kom emot honom.
Och sedan – pang!
Alla dagens problem blev plötsligt som rena småsaker för Niklas. Katten hade problem.
Vilka? Jättestora! Den behandlades som en sak. Som en leksak. Vad kan vara värre?
Niklas lyssnade mot tystnaden bakom konstläderdörren. Ingen brydde sig om den här katten.
Och han fick en stark lust att lära sina grannar en läxa.
— Nu får det vara nog, — sa Niklas högt, själv förvånad över sin beslutsamhet. — Följ med mig.
Han böjde sig ner, lyfte upp katten i famnen.
Katten började genast spinna högre och gnuggade huvudet mot hans blöta kavaj, och lämnade håriga strimmor.
Sedan gick de upp till sjunde våningen, där Niklas bodde.
Han tog katten bara för ett par dagar.
“Låt ägarna bli rädda, låt dem leta, oroa sig. De ska fatta att man inte kan göra så här…” tänkte Niklas när han steg in i lägenheten. Katten acklimatiserade sig förvånansvärt snabbt. Den nosade i hörnen, hoppade upp i soffan, vred sig för att hitta en bra plats och rullade ihop sig till en boll på filten, med en tacksam blick på sin räddare.
Och medan katten vilade, trots det smått irriterande regnet och tröttheten, sprang Niklas till närmaste djuraffär och köpte den bästa kattmaten, “toalettartiklar” och även leksaker – för den händelse att den lurviga hyresgästen skulle bli uttråkad när han inte var hemma.
Nästa dag, på lördagen, gick Niklas flera gånger fram till ytterdörren, öppnade den och kikade ut i trapphuset.
Han blev mycket förvånad över att det var så tyst.
Ingen gick runt på våningarna, ingen ropade på katten (han visste förresten inte vad den hette), inga lappar sattes upp.
Allt tydde på att ingen letade efter den försvunna katten. Och det var konstigt. Mycket konstigt…
Niklas gick tillbaka in i lägenheten, tittade på katten och ryckte på axlarna.
Katten i sin tur sträckte lat på sig i soffan och tänkte inte ens på att be om att få gå ut.
— Hör du, vill du kanske tillbaka till trapphuset? — frågade Niklas på söndagen och pekade mot dörren. — Jag håller dig inte kvar. Gå om du måste.
Katten tittade på dörren, vände blicken mot Niklas och började demonstrativt tvätta sin tass.
Sedan reste den sig, kom fram och gnuggade sig mot hans ben.
Svaret var tydligare än ord. Niklas stängde dörren, log snett och tog upp katten i famnen.
De gick till köket och åt frukost, och sedan till vardagsrummet för att titta på TV. Det var ju ändå helg. Katten låg i hans knä och spann som en liten traktor, och för första gången på länge kändes lägenheten riktigt hemtrevlig.
Sedan kom måndagen. Ingen hade letat efter katten.
Och Niklas bestämde att han inte skulle lämna tillbaka honom till ägarna.
Det enda som gnagde honom var att grannarna kunde anklaga honom för stöld.
I själva verket hade han stulit någon annans egendom. Visst, levande och med goda avsikter och i rent uppfostringssyfte, men stulit.
Niklas spelade mentalt upp olika scenarier: grannarna skulle ringa polisen, han skulle anklagas för stöld av annans egendom, han skulle behöva förklara och försvara sig. Hans motiv skulle kanske inte förstås.
Den tanken borrade sig i hans huvud och lät honom inte slappna av. Hela dagen på jobbet var Niklas som på nålar och kollade ständigt telefonen – hade någon ringt? Men den dagen kom inga missade samtal.
När Niklas på kvällen kom hem – såg han grannen som gick ut med soporna.
I den svarta påsen syntes ingenting, men konturerna påminde starkt om en kattlåda.
Niklas vinkade åt grannen att stanna, gick närmare och frågade i förbigående:
— Hör du, granne, jag har inte sett er katt i trapphuset på ett tag. Hur mår han egentligen? Lever han?
Grannen, som hörde frågan om katten, blev plötsligt livlig och log brett:
— Han försvann för några dagar sedan. Och tack och lov för det!
— Tack och lov? — Niklas försökte låta så neutral som möjligt.
— Jo, frun ville ta honom till sommarstugan och lämna honom där. Trött, sa hon, på hår överallt, jamande på nätterna och omkullvälta vaser. Där ute får han fånga möss istället. Någon nytta ska han väl ha. Men jag har verkligen ingen lust att åka till stugan. För det första är det långt. För det andra tvingar hon mig ändå att göra något där. Men nu när katten själv stack behöver jag inte åka någonstans. Igår drack jag två liter öl för att fira. Det är ju en fest.
— Tycker du inte synd om katten? Tänk om något hänt honom?
— Varför skulle jag tycka synd om honom? Det är ju inte en människa. Hör du, varför frågar du om honom egentligen? — grannen kisade misstänksamt och såg på Niklas.
— Äh, bara undrade… — svarade Niklas tankspritt, och utan att säga hejdå skyndade han mot trapphuset.
Inombords kokade Niklas av ilska.
“Till sommarstugan, minsann… I slutet av oktober. Lämna katten där för en säker död. Och inte ett spår av ånger. De är till och med glada att han ‘själv stack’ och befriade dem från besväret att åka och smutsa ner händerna.”
Han föreställde sig för ett ögonblick denna snälla och förtroendefulla katt, sittande på trappan till den tomma stugan (eller kanske under staketet) och väntande på att de skulle komma tillbaka.
Väntande lika troget och hängivet som han gjort utanför dörren i trapphuset. För hans grannar var katten en sak – ibland rolig, ibland besvärlig, och om den besvärade för ofta bar man ut den över tröskeln.
Först i trapphuset några timmar, sedan till sommarstugan för alltid.
När Niklas kom upp till sjunde våningen och klev in i lägenheten, och såg att katten troget och hängivet väntade på honom vid dörren, blev det genast varmare i hjärtat.
Och plötsligt förstod han att han gjort helt rätt…
Rätt i att han stulit katten från så hjärtlösa människor, som planerade att i slutet av hösten åka till sommarstugan och lämna honom där.
Niklas log, tog upp katten i famnen, och de gick till köket för att laga middag.
Och efter middagen låg de i soffan och tittade på TV.
Eller rättare sagt – Niklas tittade, och katten var bara nära. Först vände den sig på ena sidan, sedan på den andra. Nu rörde katten på sig igen, men den här gången rullade den över på rygg och visade förtroendefullt sin mage – sin mest sårbara punkt. Den gjorde det utan att tveka. För den var inte längre rädd.
För ett riktigt hem är inte bara ett tak över huvudet eller en skål med kattmat.
Ett riktigt hem är en plats där man inte behöver förtjäna rätten att få finnas.
Och där man blir älskad. Alldeles gratis. För att man är den man är.
