Gunilla Persson klev in i min lägenhet som om det vore Drottningholms slott, och hon själv var drottning Kristina på ett oväntat inspektionsbesök i en avkrok. Hennes besök följde alltid en storslagen ritual: en kunglig nickning i dörröppningen, en ogillande blick på tofflorna och en djup suck som skulle visa hur mycket hon led av att nedlåta sig till vanliga dödligas umgänge.
Den kvällen firade vi min man Olles fyrtiofemårsdag. Jag, som fortfarande naivt trodde på kulinarisk diplomati, hade stått vid spisen två kvällar efter passen på hjärtintensiven. På bordet, dukat med en knastervit linneduk, låg en honungsglacerad fläskkarré som saftade sig, gyllene potatisgratäng och sallader garnerade med en manisk noggrannhet som avslöjade en lätt perversionssida hos värdinnan.
Förutom svärmor hade svägerskan Kajsa materialiserats – en kvinna med ett evigt missnöjt ansikte och en fantastisk förmåga att klaga på penningbrist samtidigt som hon slukade laxsmörgåsar med en industriell hastighet. Olle satt vid bordets huvudände, log och befann sig i den lyckliga manliga illusionen att ”alla är samlade, allt är gott, alltså älskar alla varandra”.
– Och jag säger dig, Olle, att hälsan måste man vårda i unga år, predikade Gunilla medan hon tog för sig av den tredje portionen sill. – Jag rengör mina blodkärl uteslutande med bikarbonat och avkok på granbar. En professor på nätet skriver att all er officiella medicin bara är en konspiration från apoteken för att suga pengar ur oss.
Hon gav mig en menande blick. Jag, som arbetar som sjuksköterska, brukade låta sådana uttalanden rinna av mig, men tröttheten tog över den kvällen.
– Gunilla, sa jag lugnt medan jag fyllde på makens glas med lingondricka. – Åderförkalkning är en komplicerad rubbning av lipidomsättningen. Kolesterolplack växer ihop med bindväv och förkalkas inuti blodkärlsväggen. Bikarbonat löser upp stelnat fett i en gjutjärnspanna, men i blodomloppet fungerar det inte. Annars skulle vi behandla hjärtinfarkter på intensiven med diskmedel.
Svärmor stelnade med gaffeln vid munnen. Hennes ansiktsfärg övergick snabbt till övermogen rödbeta.
– Tror du du är klokast, va?! skriade hon, djupt förorättad i sina bästa känslor. – Du är bara en som tömmer bäcken åt sjuka, och du vågar säga emot kloka människor! Köpt dig ett diplom och sitter där och är mallig, din ohyfsade varelse!
Gunilla svällde och frustade som en överhettad kaffebryggare där man glömt lägga i malet.
Olle försökte som vanligt släta över:
– Mamma, sluta nu, Eva skojade bara. Låt oss hellre dricka för hälsan.
Denna fredsmäklande impuls uppfattades av svärmor som en svaghet. När hon märkte att sonen inte rusade till hennes försvar med lans i högsta hugg, bytte hon taktik för att slå där det gjorde ont – som hon trodde.
Samtalet gled över till någon avlägsen släkting som nyligen skilt sig. Kajsa njöt av att mala detaljerna om bodelningen, medan Gunilla lyssnade med sorgligt hopknipna läppar.
– Så är det, lille Olle, sa svärmor plötsligt med hög röst så att varje ord skulle eka i rummets tystnad. – Kvinnor nuförtiden är bara själviska och opålitliga. Du är en stilig och god kille. Men kom ihåg: fruar kommer och går. En dag en, nästa dag en annan. Men en mors kärlek till sin son – den är evig.
Kajsa nickade instämmande medan hon tuggade på en köttbit. Olle svalde nervöst, kastade en blick på mig och levererade sin klassiska, inövade replik:
– Eva, du vet ju att mamma inte menar illa. Det är bara ett sätt att prata.
Jag orkade inte bråka. Jag anser att det är lönlöst att argumentera med människor vars intelligens fastnat på en nivå av landsortsteatermanipulation. Jag log bara svagt, reste mig långsamt från stolen och gick fram till bordet.
Försiktigt, utan en enda hastig rörelse, tog jag det stora fatet med fläskkarrén. Därefter salladsskålen med caesarsalladen.
– Eva, vart bär du iväg med köttet? frågade svägerskan uppriktigt förvånad, med gaffeln halvvägs mot tallriken.
– Vart då? svarade jag vänligt och helt vardagligt. – Till kylskåpet.
– Varför det? Vi har ju inte ätit färdigt! protesterade Gunilla och kände hur hennes ritual av en mättande kväll stördes.
– Ser ni, Gunilla, jag återvände till bordet och tog tallriken med chark och skålen med laxrom. – Jag är en konsekvent kvinna. Eftersom det påstods att en hustru är en temporär och övergående företeelse, tänkte jag demonstrera det påtagligt. Försvinner hustrun, försvinner hennes mat. Varför skulle ni trycka i er mat från någon som snart är borta?
Jag bar ut maten till köket. Ett tungt, kompakt tystnad föll över rummet, avbrutet bara av väggklockans jämna tickande. När jag kom tillbaka för brödkorgen hade svärmor återfått talförmågan.
– Vad tar du dig till?! dundrade hon och reste sig från bordet i en pose som en förolämpad frihetsgudinna. – Hur vågar du! Du kom in i vår familj! Du ska visa respekt för äldre och vara tacksam för att vi överhuvudtaget tog emot dig!
Jag stannade mitt emot henne. Att se detta utbrott var nästan underhållande.
– Gunilla, låt oss förtydliga grundläggande geografi och äganderätt, sa jag med röst så stadig som en nyhetsankares. – Jag kom inte in i er familj. Det är ni som sitter i min lägenhet som jag hade i tre år innan jag ens visste att er son existerade. Ni äter mat köpt för min lön, eftersom Olle den här månaden betalade av billånet. Ni sitter på en stol jag själv skruvat ihop. Så den temporäre här är definitivt inte jag.
Svärmor gapade efter luft. Hon vände en förvirrad blick mot sin son, i hopp om att han skulle slå näven i bordet och sätta den fräcka svärdottern på plats.
Olle satt med sänkt huvud. Han stirrade på den tomma duken. På smulorna från brödet. På den övergivna karaffen med lingondricka. I hans ögon pågick ett komplicerat tankearbete. Illusionen om den ”harmoniska familjen” smulades sönder mot obeveklig verklighet.
Han lyfte långsamt blicken. Den var ovanligt hård.
– Mamma. Kajsa. Res på er.
– Lille Olle? blinkade svärmor oförstående. – Hörde du vad hon sa? Låter du henne köra ut din egen mor?!
– Mamma, du gick över gränsen, sa Olle och reste sig, sköt bort stolen. – Min fru går ingenstans. Lägenheten är hennes, och hushållet vilar på henne. Men ni måste gå hem. Festen är slut.
– Jaha?! Så du byter ut din mor mot en kjol! klagade Gunilla tragiskt medan hon styrde stegen mot hallen. Kajsa trippade efter, mutande förbannelser om ”beräknande ormar”.
Olle räckte dem tyst ytterkläderna. Han bad inte om ursäkt, försökte inte förklara. Han öppnade bara dörren och väntade tills de gått ut i trapphuset. Låset klickade.
Han kom tillbaka in i rummet, såg på mig där jag stod med brödkorgen, och andades tungt ut.
– Ta fram köttet igen, sa han lågmält, kom fram och lade armen om mina axlar. – Jag tror jag just fick ögonen öppnade. Och vet du… jag är svinsugen på mat.
Vi satt i köket, bara vi två. Fläskkarrén var fortfarande ljummen, och teet starkt. Ämnet om fruar som kommer och går togs aldrig upp igen. Men från den kvällen syntes Gunilla Persson inte till i mitt slott, och hustruns status i vår familj hade fått en betongfast styrka.
