Men hörni, ni måste höra vad som hände mig igår! Jag sitter här och dricker kaffe och bara måste berätta.
Okej, så Maja stod i dörren till sin egen lägenhet, med armarna i kors och darrade av ilska. Där i hallen, mitt bland tre gigantiska rutiga IKEA-kassar, stod Margareta. Ex-svärmor. Hon höll i en extranyckel som Maja, i sin naivitet, gett henne för tre år sen när hon fortfarande var gift med exet Oskar. ”För säkerhets skull”, liksom.
”Lägg nyckeln på hallbyrån. Nu”, sa Maja. Rösten lät kall men hon kokade inombords.
Margareta log inte ens. ”Det tänker jag inte göra, Maja”, sa hon lugnt och sparkade av sig skorna, ställde dem prydligt i skohyllan. ”Jag har all rätt att vara här. Min son har lagt ner sina bästa år på den här lägenheten. Och du lever för gott efter skilsmässan. Dags att återställa rättvisan.”
”Vilken rättvisa?” Maja tog ett steg fram. ”Oskar betalade inte en krona på bolånet! Vi skilde oss för två år sen. Lägenheten köptes för mina föräldrars pengar innan vi ens gifte oss. Han hade en andel som han själv gav upp i utbyte mot att slippa betala underhåll! Ni har inget här att göra.”
”Juridiskt sett, kanske”, sa svärmor och rättade till sin frisyr i hallens spegel. Hon granskade Maja kritiskt. ”Men samvetsmässigt? Oskar sitter i en etta i förorten, lever på ströjobb. Och du? Titta på dig själv. Nyrenoverat, ny bil, dottern på privat dagis. Var får du pengarna ifrån, Maja? Du har säkert inte betalat ex-mannen vad du är skyldig. Så jag har kommit för att bo här ett tag. Hjälpa till med barnbarnet och övervaka utgifterna.”
”Barnbarnet är sex år! Du såg henne sist när hon fyllde tre!” Maja slet upp mobilen. ”Jag ringer polisen. Du är inte välkommen här.”
”Ring, ring”, flinade Margareta och gick bestämt in i vardagsrummet, satte sig i soffan. ”Jag säger till polisen att jag kommit till mitt barnbarn på inbjudan av hennes pappa. Oskar intygar. Vill du göra en scen inför grannarna? Du som är så himla proper, chef på din firma?”
Maja sänkte mobilen. Svämmor hade prickat rätt – hon ville inte ha en offentlig diskussion med en argsint gammal dam mitt i trappuppgången, inte med grannarna och inte med lilla Elsa som var hos en kompis just nu. Hon behövde vara smartare. Men nerverna var slut.
”Du har exakt trettio minuter på dig att packa ihop dina väskor och försvinna”, sa Maja tonlöst. ”Annars byter jag lås. Låssmeden kommer om en halvtimme.”
”Det gör han inte”, sa Margareta och drog fram en virkad duk ur fickan, lade den prydligt på soffbordet. ”Jag har redan pratat med din bostadsrättsförenings ordförande. Sa att jag var din mamma som kommit på besök. Att du ville byta lås för att du fått ett tillfälligt vansinne. Han stödde mig. Så sitt lugnt, Maja. Vi har en lång pratstund framför oss.”
Maja gick in i rummet och sjönk ner i fåtöljen mittemot svärmor. Händerna darrade fortfarande, men i huvudet började en plan ta form. Med den här kvinnan gick det inte att prata snällt. Hon förstod bara makt och pengar.
”Vad vill du egentligen, Margareta?” frågade Maja rakt på sak. ”Jag tror inte på att du släpat dig hit från din villa i Värmland med tre kassar bara för mytisk rättvisa.”
”Jag vill att min son ska leva som en människa”, sa svärmor vasst. ”Du har tagit allt ifrån honom.”
”Han förlorade allt på spel!” skrek Maja och tappade behärskningen. ”Du vet precis varför vi skilde oss. Han sålde mina smycken på pantbanken, lade beslag på datorn och tömde Elsas sparkonto!”
”Äh, sluta överdriva”, viftade Margareta med handen. ”Han var ung, snubblade. Du skulle ha stöttat din man, inte begärt skilsmässa och underhåll. Tack vare dina underhållskrav får han inget fast jobb – de drar hälften direkt.”
”Han är trettiotvå år! Ung?” Maja skrattade bittert. ”Och han har inte betalat underhåll på ett halvår. Skulden är över tvåhundratusen kronor. Vad pratar du om?”
”Just därför är jag här”, lutade sig Margareta fram. ”Vi kan komma överens. Du skriver över hälften av lägenheten på Oskar igen. Eller säljer den, köper något mindre och ger resten till honom för en egen bostad. Och du tar tillbaka underhållsansökan. Då åker jag hem och stör dig aldrig mer.”
Maja stirrade på sin före detta svärmor. Fräckheten var gränslös.
”Är du helt från vettet?” sa Maja lågt. ”Jag ska ge en andel av lägenheten till någon som rånade sitt eget barn?”
”Annars gör jag ditt liv till ett helvete”, hotade Margareta. ”Jag flyttar in i gästrummet. Jag ska bo här, lämna Elsa på dagis, berätta för henne vilken egoistisk mamma hon har. Jag ringer socialen, säger att du försummar barnet, jobbar alltid. Vi får se vad du sjunger då.”
I samma ögonblick hördes ytterdörren. Det var Majas väninna Kajsa som kommit tillbaka med lilla Elsa.
”Mamma!” ropade Elsa och sprang in i vardagsrummet, tvärstannade när hon såg den okända tanten. ”Vem är det?”
”Det är din mormor Margareta, älskling”, kvittrade svärmor med söt röst och sträckte ut armarna. ”Kommer för att hälsa på dig.”
Elsa backade och tryckte sig mot Maja. Kajsas blick gled över väskorna i hallen och hon gick fram till Maja.
”Maja, vad är det här?” viskade Kajsa. ”Vem är hon?”
”Ex-svärmor”, viskade Maja tillbaka. ”Kom för att ta min lägenhet. Kräver skilsmässogåva.”
Kajsa rynkade pannan och vände sig mot Margareta.
”Ursäkta mig, är du inte klok? Ut härifrån genast, annars ringer jag polisen.”
”Vem är du att bestämma?” fräste Margareta. ”En kompis? Håll dig utanför. Det här är familjeangelägenheter.”
”Elsa, gå till ditt rum och lek”, sa Maja lugnt. Lillan lydde och försvann.
Maja vände sig till Kajsa: ”Kajsa, kan du vara med henne en stund? Jag måste prata med henne ensam.”
Kajsa nickade och gick in till barnrummet, stängde dörren försiktigt.
”Så du hotar alltså?” sa Maja och gick fram till fönstret. ”Tror du jag är rädd för socialen eller dina scener?”
”Det är du”, sa Margareta självsäkert. ”Du är en proper kvinna, mån om ditt rykte. Du vill inte ha problem på jobbet. Jag är pensionär, jag har inget att förlora. Jag följer efter dig överallt.”
”Okej”, sa Maja plötsligt lugn. ”Vi gör så här. Eftersom du har kommit för att hjälpa och återställa rättvisa, så börjar vi direkt. Oskar är skyldig mig underhåll för sex månader. Tvåhundrafyrtiotusen kronor. Plus obetalda avgifter från när han bodde här – sextiotusen. Totalt trehundratusen. Betala.”
Margareta tvekade en sekund men samlade sig snabbt. ”Jag har inte så mycket pengar. Jag är pensionär.”
”Och jag har inte en extra lägenhet”, kontrade Maja. ”Om du kommer för att företräda din son, betala hans skulder. Eller trodde du du skulle flytta in, äta min mat och diktera villkor?”
”Jag kan hjälpa till i hushållet!” skrek svärmor. ”Laga mat, städa!”
”Jag behöver ingen kokerska”, sa Maja och gick fram till väskorna i hallen, sparkade till en av dem. ”Packa dina saker och gå. Frivilligt.”
”Nej!” Margareta flög upp från soffan och rusade fram. ”Jag går inte! Du är skyldig mig!”
”Skyldig dig?” Maja snurrade runt, ögonen smala. ”Din son lider av sin egen lathet och dumhet. Och av dig – för du har curlat honom hela livet och rättfärdigat allt. En vuxen man som skickar sin mamma för att pressa lägenheter. Tycker du inte det är patetiskt?”
”Hur vågar du tala om min son så där!” Margareta höjde handen för att slå.
Maja grep hennes handled i luften. Greppet var hårt som stål.
”Om du så mycket som rör mig i mitt eget hem anmäler jag dig för misshandel”, sa Maja med låg, hotfull röst. ”Nu lyssnar du noga, Margareta.”
Hon släppte taget. Svärmor flämtade. För första gången syntes rädsla i hennes ögon.
”Du tar dina väskor nu. Och försvinner. Om du är kvar om fem minuter ringer jag min advokat. Vi har redan diskuterat situationen med Oskars skulder. Han har en andel i din sommarstuga i Dalarna som ni skrev över på honom. Jag kommer att begära utmätning av den andelen för underhållsskulden. Den säljs på exekutiv auktion. Vill du att främlingar flyttar in i stugan?”
Margareta bleknade.
”Det gör du inte. Oskar sa att du inte skulle bråka.”
”Oskar är en idiot”, sa Maja. ”Han bedömde mig efter den Maja som grät i kudden medan han slösade bort våra pengar. Den Maja finns inte längre. Framför dig står en kvinna som försörjer sitt barn själv, leder en säljavdelning och kan räkna. Om du inte går – i morgon bitti lämnar min advokat in begäran om utmätning av Oskars tillgångar. Och hans enda tillgång är andelen i er stuga och ert hus.”
Svärmor stod som fastfrusen. Logiken i Majas ord sjönk in. Utpressningen i lägenheten hade misslyckats, och utsikten att förlora sommarstugan på grund av sonens skulder var mer än verklig.
”Du är en orm, Maja”, väste Margareta, men rösten darrade.
”Så är det”, sa Maja och öppnade ytterdörren. ”Tiden rinner. Fem minuter.”
Svärmor for runt i hallen. All stridslusta var borta. Hon snubblade på skosnören medan hon frenetiskt drog på sig skorna.
”Oskar ska få veta vilket as du är”, mumlade hon medan hon ryckte åt sig den första väskan. ”Han kommer att ta barnet ifrån dig.”
”Låt honom försöka”, sa Maja likgiltigt. ”Med hans inkomst och skulder? De skulle inte ens anförtro honom en katt.”
Margareta släpade ut två väskor i trapphuset. Den tredje sparkade Maja själv ut genom dörren.
”Nyckeln”, sa Maja och sträckte ut handen.
Svärmor slängde nyckelknippet i golvet. Det rasslade över klinkersen. Maja tog lugnt upp dem.
”Och kom aldrig tillbaka. Du får inte träffa Elsa förrän Oskar har betalat varenda krona. Börjar du stå och lura vid dagiset anlitar jag vakter och stämmer dig för stalkning. Har du fattat?”
Margareta svarade inte. Hon frustade och försökte balansera alla tre väskor i hissen. Hissen stängdes och hon försvann.
Maja slog igen dörren och vred låset två varv. Benen vek sig, hon sjönk ner med ryggen mot dörren och gled ner på golvet. Hjärtat bultade så det hördes.
Ur barnrummet kom Kajsa, och bakom henne tittade Elsa fram.
”Är hon borta?” frågade Kajsa och satte sig på huk framför Maja.
”Ja”, flämtade Maja och log. ”Kommer inte tillbaka. Hon var rädd att förlora stugan.”
”Mamma, varför skrek mormor så?” frågade Elsa och kramade om Majas hals.
Maja kramade tillbaka, tryckte näsan mot Elsas mjuka hår. All ilska rann av, bara lättnad och en känsla av seger fanns kvar.
”Det är okej, älskling”, sa Maja och reste sig upp. ”Mormor hade bara tagit fel adress. Hon kommer inte att störa oss mer. Kom, vi dricker te och äter den där pajen som Kajsa hade med sig.”
Kajsa blinkade åt Maja och gick ut i köket. Livet var tillbaka till sin vanliga, lugna rytm – och inga spöken från det förflutna skulle någonsin få förstöra det igen.
