Anton älskade sommarens fiske, men på vintern åkte han ut ett par gånger ändå. Som han sa: “ska ju förfrysa lite.” Fick sällan med sig mycket fisk hem, men till fisksoppan räckte det alltid, och det blev över till grannskapets katter.
Just nu hade Anton kollat att isen på sjön var tjock nog, så han började förbereda nästa tripp. Tidigt på morgonen smög han ut grejorna, tog smörgåsarna ur kylen och tassade ut på gården – frugan och barnen sov som stockar.
Inte en själ syntes på sjön. Verkade som att även de mest hängivna fiskarna hellre låg hemma och åt rester från julbordet än stod i kylan. Anton var inte ett dugg ledsen för det.
“Desto mer fisk åt mig”, tänkte han och började lugnt rigga grejorna.
Ungefär samtidigt såg han nåt röra sig vid strandkanten. En rätt stor raggig hund kom försiktigt ut på isen och tittade rakt på Anton. Allt tydde på att vovven tillbringat en massa tid i skogen: ovårdad päls, insjunkna sidor, försiktig blick.
Hunden närmade sig Anton med en liten viftning på svansen, som för att visa att den inte menade nåt ont. Anton hade redan fattat att hunden troligen varit tam förr – en riktig vilding hade stuckit långt tidigare inte försökt bli kompis.
Hunden följde noga varje kast. Den blev extra glad när Anton drog upp en fisk ur hålet – varje gång for den upp och viftade som om den gladdes åt fångsten.
Smörgåsarna delades rakt av: tur att frun packat extra. Mot slutet av måltiden var hunden så modig att den nosade på termosen med té. Fast den drycken gillade den inte.
Det bökiga kom när Anton började packa ihop. Hunden verkade inte alls ha för avsikt att gå nånstans, utan snurrade runt bilen. Anton tvekade – att ta med en fullvuxen hund hem fanns inte i planen.
När bilen rullade iväg trippade hunden efter, inte på vägen utan längs dikets kant, trampande i snön.
Anton vände sig om först, stirrade sen surt på vägen, men efter ett par minuter tittade han bak igen. Hunden, fast mager, hängde med. Anton suckade och bromsade in.
Hemma möttes han av hela familjen: barnen och frun hade precis ätit frukost och gått ut för att bygga en snögubbe.
“Nå, blev det mycket fisk idag?” log frun. “Fisken var inte så mycket. Men en rejäl rackare fastnade visst”, skrattade Anton och öppnade bakdörren. Hunden klev försiktigt ur och började vifta på svansen…
Efter ett par veckor var alla tvivel borta: skulle de behålla hunden? Jo, det skulle de. Vovven, som fått det ovanliga namnet Abborg, hade redan vant sig på gården och lät till och med barnen åka skoter på ryggen. Veterinären bekräftade att hunden var frisk, bara utmärglad. Men det löser sig snabbt – med husbondens mat…
