Katten sitter på fönsterbrädan och tittar ner på gården, där duvorna delar en brödbit. Och Anders tittar på katten. De har bott ihop i sju år, om man inte räknar frun Märta och dottern Stina. Men katten Sixten är minsann hans. Från första dagen, när den tre månader gamla luddbollen kröp upp på hans tröja och somnade i armvecket.
Märta kokar grönsakssoppa, och doften av lagerblad sprider sig i köket. Stina, hon är tolv, sitter vid bordet och drar fingret över mobilen. En vanlig lördagskväll, som hundra innan och som hundra ska komma. Men Anders märker att dottern kastar blickar mot mamman – nästan som om hon väntar på något. Och mamman, medan hon rör i soppan, nickar nästan omärkligt, som om de kommit överens på förhand.
– Pappa, – börjar Stina med rösten hon använder när hon vill ha en ny telefon eller sova över hos en kompis.
Anders lägger ifrån sig kvällstidningen.
– Ja?
– Maja hade en katt som fick ungar. Och en av katterna blir ingen kvar. Han haltar lite, framtassen är sned. De vill… alltså…
Hon avslutar inte, men det är uppenbart. Anders tittar på Märta. Hon rör i soppan med extra eftertryck, fast inget längre behöver röras.
– Nej, – säger han. Inte argt, inte hårt. Bara nej.
– Men varför?
– För vi har Sixten. Han är sju år, van vid att vara ensam. Tar ni in en till blir det slagsmål, kissmärken, mer hår. Jag är emot.
Stina ser på mamman. Märta släcker plattan och sätter sig bredvid mannen.
– Anders, kattungen är tre månader. Tassen har läkt fel. Om ingen tar honom lämnar Maja in honom till katthemmet, och därifrån blir sådana inte tagna.
Anders förstår. Men han nickar inte.
– Jag är emot, – upprepar han och lyfter tidningen.
***
En vecka går. Stina ber inte mer, men vid middagen räcker hon över brödet under tystnad. Och Märta slutar fråga hur det varit på jobbet. Anders känner det som man känner ett drag – fast fönstren är stängda drar det ändå.
På fredag kommer Stina hem från skolan med röda ögon. Ryggsäcken kastas i hallen, hon försvinner in på rummet. Märta går efter henne, kommer ut efter tio minuter.
– Vad? – frågar Anders.
– Maja säger att de ska lämna honom i morgon bitti. De har hittat ett katthem i utkanten av stan, men Stina såg bilder därifrån. Små burar, tvåhundra katter, lukt…
Märta pressar inte. Hon bara berättar, sedan går hon och diskar.
Anders står ensam kvar i hallen. Från Stinas rum hörs inte ett ljud – vilket är värre än gråt.
På morgonen stiger Anders upp före alla andra. Så tidigt brukar han bara gå upp när han ska fiska, och säsongen har inte börjat än. I köket brinner lampan över spisen, utanför grånar det. Han drar på sig jackan, tar bilnycklarna och går ut.
Adressen till Maja hittade han i Stinas telefon kvällen innan, medan dottern sov. Han skrev den på en lapp och stoppade i jackfickan.
Vid Majas port parkerar han och ringer.
– Hallå? – rösten är sömnig och irriterad.
– Det är Anders, Stinas pappa. Har ni kattungen kvar?
En paus.
– Ja… Ja, den är kvar. Klockan elva kommer de från katthemmet.
– Inte nödvändigt. Jag tar den. Jag kommer upp nu.
Han lägger på och sitter en stund i bilen.
Maja öppnar i morgonrock, håller fram en skokartong. Inuti ligger en kattunge på en gammal handduk. Grå, randig, mager. Framtassen sticker ut åt sidan, som om den är ihopmonterad i hast. Ögonen är gula, rädda.
– Han är stilla, – säger Maja. – Nästan jamar inte. Äter allt. Använder lådan.
Anders nickar, tar kartongen och bär ut den till bilen.
Han kommer hem medan alla fortfarande sover. Ställer kartongen på hallgolvet, hänger av sig jackan. Kattungen innanför ger inte ett ljud ifrån sig. Anders tittar ner: djuret har tryckt ihop sig i ett hörn och stirrar upp på honom utan att blinka.
– Ja, vad ska jag göra med dig? – säger Anders tyst.
Kattungen lyfter den sneda tassen, som om den vill nå hans finger – men når inte. Anders suckar. Går ut i köket, häller upp mjölk i ett fat. Sedan kommer han på att små katter inte ska ha mjölk, häller bort mjölken, tar istället kokt kyckling ur kylen och skär den fint.
När han kommer tillbaka till hallen med fatet sitter Sixten redan bredvid kartongen. Tittar in. Svansen rör sig inte, ryggen bågar sig inte.
Kattungen tar sig ur kartongen, haltar fram till fatet och börjar äta. Sixten fnyser och går bort till sin fåtölj. Inget slagsmål, inget fräsande.
Stina hittar kattungen först. Anders hör från sovrummet ett dämpat utrop, sedan snabba steg, och dottern störtar in till dem med katten i famnen.
– Mamma! Mamma, var kommer den ifrån?!
Märta sätter sig upp i sängen, kisigt sömndrucken. Tittar på kattungen, sedan på Anders. Han ligger med händerna bakom huvudet och betraktar noga taket.
– Pappa? – Stina vänder sig mot honom. Rösten darrar. – Var det du?
– Skriker ni får han åka tillbaka, – muttrar Anders utan att släppa taket med blicken.
Stina sätter sig på sängkanten och börjar gråta. Inte som i skolan, av ilska – utan på ett annat sätt, när det inte går att förklara. Kattungen i hennes famn stelnar, trycker sig mot tröjan.
Märta säger inget. Lägger sin hand på Anders arm och trycker till. Snabbt, tyst. Sedan går hon ut i köket för att sätta på vatten.
Kattungen döps till Ludde. Stina ville kalla honom Greve, men Anders sa: vilken greve – han kommer från en kartong, han ska heta Ludde. Och Ludde vänjer sig som om han alltid bott där. Sixten går runt honom första veckan, andra veckan börjar han tolerera, och i slutet av månaden sover de i samma fåtölj. Sixten, röd och ståtlig, och Ludde, grå med svansen sned, nerkrupen vid hans sida.
Anders ser på dem om kvällarna och tiger. En dag frågar Märta:
– Du var ju emot. Vad ändrade sig?
Han är tyst en stund, kliar Ludde bakom örat. Kattungen spinner och sluter ögonen.
– Stina grät. Jag hörde det genom väggen. Och jag tänkte: jag lagar ju allt här hemma, men här fanns inget att laga, bara åka och hämta. Enklare än så. Och jag stretade emot – för lite hår?
Märta ler och lägger inget till.
Ett halvår senare är Ludde stor, tassen är sned men han far fram genom lägenheten som en virvel, slår omkull tofflor och hoppar upp på garderoben. Sixten följer honom bara med blicken.
Och Anders märker ibland att han sitter i soffan på kvällen, med Sixten i knät och Ludde sovande på axeln, fotbollen på tv – och han hör inte målresultatet, för han vågar inte röra sig.
Och det är, minsann, bättre än någon målställning.
