Marika hörde ylandet första gången en lördag när hon kom hem från nattpasset. Det var ett långdraget, sorgset ljud som fick det att krypa i ryggen på henne. Hon stannade bilen vid huset och lyssnade. Ylandet kom någonstans ifrån deras tomt.
När hon klev ur bilen såg hon det. Alldeles vid staketet, där den gamla rönnen växte, satt en hund. Liten, rödaktig, så mager att revbenen syntes. Nosen vänd mot himlen, och den ylade, ylade.
– Hallå där! ropade Marika. – Försvinn härifrån! Du väcker alla!
Hunden tystnade, sänkte huvudet. Den såg på henne – och i blicken fanns något som fick Marika att ofrivilligt ta ett steg tillbaka.
– Gå nu, sa Marika trött och viftade med handen. – Jag har inte tid.
Hon lade sig för att sova mot morgonen, men ylandet ekade fortfarande i huvudet.
– Hörde du hunden i natt? frågade svärmor Siv på morgonen när Marika kom ut i köket. – Den ylade hela natten, förbaskade kräk! Jag trodde först det var grannens Laban, de ylar så här inför dödsfall.
– Det var inte Laban, svarade Marika. – En herrelös hund. Den satt vid vårt staket.
– Jaså minsann! utbrast svärmor oroligt. – Man måste jaga bort den! Det är otur när en främmande hund ylar vid huset. Jag ska strö salt på gården, det ska hålla den borta.
Marika teg. Hon trodde inte på sådana vidskepelser. Men hennes mor, Gud välsigne henne, brukade alltid säga: en hund ylar aldrig utan anledning. Antingen känner den döden, eller så anar den sorg.
På kvällen kom maken Oskar hem sent från jobbet, arg som ett bi.
– Ännu en omorganisering, sa han och slängde portföljen i ett hörn. – Tredje gången på ett halvår! Snart blir halva fabriken uppsagd.
– Det ordnar sig nog, försökte Marika lugna honom. – Du är ju deras bästa montör.
– Javisst, bästa montören, grimaserade Oskar. – Alla är bäst. Men cheferna skiter i det. De vill bara få snygga papper och klämma åt sig bonusar.
De åt middag under tystnad, var och en försjunk i egna tankar. Sexårige Kalle nickade till över tallriken – han hade sprungit av sig på dagis. Siv stickade, med hopknipna läppar – ett tecken på att man inte skulle prata med henne.
På natten upprepades ylandet. Långdraget, klagande. Marika for upp, gick till fönstret. Hunden satt på samma ställe, vid rönnen. Oskar vaknade och muttrade sömndrucket:
– Vad i helvete är det! Man borde driva bort den uslingen!
Han rusade ut på gården i kalsonger och tofflor, skrek och viftade med armarna. Hunden sprang ett tio meter bort och satte sig. Oskar kastade en pinne efter den – men missade. Han återvände in och smällde igen dörren så att rutorna skallrade.
– Imorgon lägger jag ut gift, lovade han. – Nu räcker det!
– Oskar, så kan du inte göra, började Marika.
– Jo, det kan jag! fräste maken. – Ska vi låta hela familjen bli väckt för någon jävla hund?
Marika lade sig, men kunde inte somna. Hon låg och stirrade i taket. En enda tanke malde i huvudet: tänk om mamma hade rätt? Tänk om det verkligen betydde olycka?
På morgonen gick hon till staketet. Hunden låg under rönnen, hoprullad. Den lyfte på huvudet och såg på henne. Den sprang inte, morrade inte – bara såg.
– Varför hänger du här? frågade Marika tyst. – Har du något hem? Någon som äger dig?
Hunden gnällde svagt. Den reste sig, gick fram till staketet och började gräva med tassarna. Marika böjde sig ner och tittade. Under staketet fanns en grop – hunden försökte uppenbarligen gräva sig in.
– Varför vill du in till oss? undrade Marika högt. – Vad är det du vill?
Hunden slutade gräva och stirrade på henne.
– Okej, suckade Marika. – Vänta här.
Hon kom tillbaka med en skål vatten och resterna av gårdagens ärtsoppa. Hon stack in det under staketet.
– Här, ät. Men sluta yla, annars kommer min man verkligen att förgifta dig.
En vecka gick. Varje natt – ylandet. Oskar blev allt argare, svärmor klagade över olycksbådande tecken. Men Marika fortsatte att ge hunden mat. Ändå magrade den för varje dag.
– Hör du, Marika, sa grannen Greta över staketet, – vet du vems hund det där är?
– Herrelös, antagligen.
– Jaja, herrelös, fnyste Greta. – Jag pratade med Eva igår, hon som bor två hus bort. Hon säger att den hunden förut bodde hos Jansson. Minns du Janssons?
Marika mindes. Ett äldre par, tysta och bildade. De flyttade för länge sedan någonstans. Huset såldes till en ung familj.
– Jaha?
– Jo, de hade en son. Han hette Rasmus, tror jag. Eller kanske Erik. Hur som helst, han dog för ett år sedan. På vägen. En rattfull förare körde på honom.
Det gick kalla kårar längs Marikas rygg.
– Och?
– Och man säger att den här hunden var deras sons. Efter begravningen rymde den hemifrån, de letade i en månad – utan resultat. Och nu har den kommit tillbaka. Men huset är inte deras längre. Främmande människor bor där. Så den ylar. Den saknar sin husse.
– Gamla käringsagor, viftade Marika bort det, men hjärtat hoppade över ett slag.
På kvällen berättade hon historien vid middagen. Oskar fnös:
– Struntprat. Hundar minns inte så länge.
– Jo, det gör de, sa Siv oväntat. – Det kan jag intyga. Jag hade en granne på landet förr, hennes hund väntade i fyra år på att sonen skulle komma hem från kriget. Varje dag gick den ut till vägen. Och när han stupade ylade den i en vecka, och sedan dog den på trappan.
Det blev tyst. Kalle såg skrämd ut på sin mormor.
– Mamma, kommer vår hund också att dö? frågade pojken tyst.
– Den är inte vår, muttrade Oskar. – Och nu, nog om det!
På natten höll Marika inte ut. När ylandet började igen, svepte hon på sig morgonrocken och gick ut på gården. Hon närmade sig staketet. Hunden satt med nosen mot himlen. Den ylade som om den slet ut sin egen själ.
– Vad vill du? viskade Marika. – Vad är det du vill från oss?!
Hunden tystnade. Den vred huvudet mot Janssons hus. Eller rättare sagt, mot huset som en gång hade tillhört dem. Den gnällde, som om den kallade på någon.
– Din husse finns inte, sa Marika. – Förstår du? Han finns inte. Han har varit borta länge.
Hon sträckte fram handen och klappade hunden på huvudet. Hunden backade inte undan. Den slöt ögonen.
Så satt de. Kvinnan och hunden. Under stjärnhimlen, i tystnaden i den lilla byn.
– Kom, sa Marika. – Kom hem. Han kommer inte tillbaka. Men du kan bo hos oss. Vill du?
Hunden öppnade ögonen. Den såg länge, forskande. Som om den vägde – om den skulle lita på henne.
– Kom, upprepade Marika. – Jag lovar – vi ska inte göra dig illa.
Hon reste sig och gick tillbaka. Hunden reste sig också och följde efter. Den gick långsamt, trött. Marika såg sig om – den kom.
Marika öppnade grinden.
– Stig på.
Hunden stannade på tröskeln. Sedan tog den ett steg. Ännu ett. Den klev över tröskeln.
Den natten hördes inget ylande.
På morgonen kom Oskar ner i köket och häpnade. På den gamla mattan framför spisen låg den röda hunden och sov. Marika kokade gröt.
– Vad har du gjort?! Har du släpat in den där byrackan i huset?! exploderade maken.
– Sch! väste Marika. – Du väcker Kalle.
– Jag sa – inga hundar inomhus!
– Och jag säger – den stannar, svarade Marika lugnt. – Punkt slut.
Oskar stirrade på sin fru. Hon hade aldrig sagt emot honom. Aldrig.
– Marika, du…
– Jag har bestämt mig, Oskar. Hunden stannar. Om du inte gillar det – dörren är där borta.
Det blev tyst. Hunden lyfte på huvudet och såg på dem. Lugnt, utan rädsla.
– Men för fan, viftade Oskar med handen. – Gör som du vill!
Han smällde igen dörren och gick till jobbet. Siv, som hade sett allt från hallen, skakade bara på huvudet:
– Åh, Marika, du har tagit musten ur honom. För en jäkla hunds skull.
– Det är ingen hund, mamma, svarade Marika tyst. – Det är ingen hund.
De kallade hunden Roffe – för pälsens färg. Kalle blev först vän med den. Det visade sig att hunden kunde kommandon, kunde hämta en boll, skällde inte i onödan. Väluppfostrad, helt enkelt.
Roffe acklimatiserade sig snabbt. Den sov i hallen, åt lite, bad om att gå ut. En perfekt hund. Men det var något med den. Som om den väntade på något. Ofta steg den upp om natten, gick till dörren och nosade.
Två veckor senare hände det.
Oskar kom hem från jobbet, mörk som ett åskmoln.
– Det är slut, sa han och sjönk ner vid bordet. – Jag fick sparken. Från och med imorgon är jag arbetslös.
Marika blev iskall.
– Hur då sparken?
– Jo, så här! Omorganisation. Halva montörsstyrkan ströks. Jag är en av dem.
– Men du är ju…
– Vadå?! brast Oskar ut. – Bästa montören? Erfaren specialist? De skiter i det! De vill ha unga som de kan betala med småslantar!
Han slog näven i bordet. Kalle ryckte till och tryckte sig mot Marika. Roffe, som låg och sov i ett hörn, lyfte på huvudet.
– Vad gör vi nu? viskade Marika. – Min lön ensam räcker inte till försörjningen.
– Just precis! Oskar reste sig och började gå fram och tillbaka i köket. – Lånet på huset måste betalas, bilen är på väg att rasa, ungen måste ätas. Och jag har varken jobb eller framtidsutsikter!
– Du hittar något, försökte Marika lugna, fast hon själv förstod – det var ont om jobb i byn.
– Javisst, hittar! Jag är fyrtiofem, vem vill ha mig?
De följande dagarna var som en mardröm. Oskar drack. Inte mycket, men ofta. Han irriterade sig på småsaker. Bråkade med sin mor, skrek åt Kalle. Marika gick till jobbet som till ett fängelse – man kom hem och där väntade ett nytt gräl.
Roffe började bete sig märkligt. Den följde Oskar som en skugga. Tittade utan att slita blicken. När mannen drack – lade den sig vid hans fötter och gnällde stilla.
– Ta bort din jävla byracka! röt Oskar. – Jag orkar inte se på den!
Men Roffe gav sig inte.
På torsdagskvällen blev Marika kvar på jobbet. Inventering, chefen tvingade dem att stanna. Hon kom hem vid elva. Huset var mörkt, gården tyst. Konstigt – Oskar brukade titta på TV till midnatt.
Hon öppnade dörren – och såg.
Oskar låg på golvet i hallen. Medvetslös. Bredvid honom en tom flaska. Och över honom stod Roffe, skällde, rev med tassen, drog i ärmen.
– Oskar! skrek Marika och kastade sig över honom.
Hon kände på pulsen – svag, men den fanns. Andningen ytlig. Alkohollukten var så stark att det knappt gick att andas.
– Mamma! ropade Marika. – Mamma, ring ambulans!
Siv kom utrusande ur sitt rum, flämtade till.
– Herregud, vad har hänt?!
– Jag vet inte! Ring ambulans, fort!
Roffe lämnade inte Oskar. Den gnällde, slickade hans ansikte. Marika förstod plötsligt – om inte hunden hade varit där, kunde hon ha funnit sin man för sent. Alkoholförgiftning, sa läkarna sedan. En liten stund till, så hade de inte kunnat rädda honom.
Oskar låg på sjukhus i tre dagar. Han kom hem tunn och åldrad.
– Förlåt, sa han till Marika när de var ensamma. – Jag vet inte vad som for i mig.
– Sch, lade hon handen på hans axel. – Huvudsaken är att det gick bra.
– Hunden räddade mig, eller hur? Oskar såg på Roffe, som låg vid dörren. – Jag minns otydligt — den skällde, lät mig inte somna. Jag försökte jaga bort den, men den rev och ylade.
Marika nickade, för hon litade inte på sin röst.
– Konstigt alltihop, fortsatte Oskar. – Som om den visste. Som om den medvetet hindrade mig från att somna in.
– Kanske visste den verkligen.
Oskar teg en stund, sedan ropade han:
– Roffe, kom hit.
Hunden kom försiktigt. Oskar sträckte fram handen och klappade den på huvudet.
Roffe slickade hans hand. Och i hundens ögon förändrades något.
Ett halvår gick.
Oskar fick ett nytt jobb – inte lika prestigefyllt som förut, men tryggt. Han slutade dricka. Blev mjukare mot familjen. Roffe blev en fullvärdig medlem – Siv gav den godbitar, till och med Oskar gick nu på kvällspromenader med den.
Marika stod vid fönstret och såg hur mannen och hunden kom tillbaka från promenaden. Oskar berättade något för Roffe, som lyssnade uppmärksamt.
– Mamma, var kom Roffe ifrån? frågade Kalle en dag.
– Det vet jag inte, son, svarade Marika ärligt. – Den bara kom. När det var som värst för oss – så kom den.
– Och hjälpte oss?
– Och hjälpte oss.
– Den måste vara en snäll trollkarl, bestämde pojken. – I hundskepnad.
Marika log. Kanske hade Kalle rätt. Vem vet.
Och på natten drömde hon en dröm. En ung man stod vid vägen och klappade en röd hund.
Hunden gnällde och gnuggade sig mot ägarens ben.
– Gå, sa mannen. – Oroa dig inte för mig.
Och han upplöstes i morgondimman.
Marika vaknade gråtande. Hon steg upp och gick ut i hallen. Roffe sov på sin matta. Lugn, med jämn andning.
Hunden öppnade ett öga, såg på henne. Och somnade om.
På morgonen, när de alla åt frukost, sa Kalle plötsligt:
– Mamma, Roffe ler. Titta!
Och faktiskt – hundens nos hade ett nöjt uttryck. Som om den hade fullgjort sitt syfte.
Marika gick fram, satte sig på huk och omfamnade hunden. Den lade huvudet i hennes knä.
– Vi älskar dig, viskade Marika.
Roffe suckade stilla. Och slöt ögonen, förtroendefullt tryckt intill henne.
Någonstans långt borta, bortom denna värld, stod en ung man vid en ljus flod och log. Hans vän hade hittat ett nytt hem. Och ny kärlek. Och allt var som det skulle. Precis som det skulle vara.
