På nyårsafton vill man särskilt gärna tro på mirakel. Här följer en historia med ett verkligt mystiskt slut.
I ettan där Sven Larsson bodde luktade det billig snabbnudlar och gammal ensamhet.
Han satt vid fönstret i den enda kvarvarande fåtöljen och såg ut på den tomma gatan.
– Vad nu? muttrade han för sig själv. – Vad ska du leva på?
Han hade varit arbetslös i ett halvår. Fru Siv hade flyttat till grannen för en månad sedan. Hon hade tagit allt, till och med katten Maja, som de hittat förra våren.
– Jag vill inte se på dig, hade hon sagt till slut. – Du luktar sprit redan på morgonen.
Och vad skulle hon annars säga? Det var ju sant.
Idag hade Sven inte ens rört flaskan – han hade bara inga pengar. De sista femtio kronorna hade gått åt till de förbannade nudlarna.
Plötsligt hördes ett jamande från trapphuset.
– Grannens katt igen, viftade Sven med handen.
Men jamandet slutade inte. Det blev snarare mer ihärdigt.
Sven reste sig, gick till dörren, lyssnade.
– Och vad vill du? muttrade han och öppnade dörren.
På trappavsatsen satt en grå katt. Blöt, rufsig, med smutsig päls. Runt halsen dinglade ett slitet halsband.
Katten lyfte huvudet och såg Sven rakt i ögonen.
– Gå härifrån, viftade Sven trött. – Jag har inte ens mat själv.
Men katten gick inte. Den kom närmare, gnuggade sig mot hans ben.
Sven böjde sig ner och tittade på halsbandet. På en liten sliten bricka var det inristat: “Bosse.”
– Bosse? blev Sven förvånad. – Ett konstigt namn för en katt.
Och katten jamade högt till svar, som för att bekräfta.
Första två dagarna försökte Sven jaga bort den objudna gästen. Men Bosse gav sig inte. Han satt utanför dörren, jamade, krafsade. Och när Sven gick till affären, följde katten honom i hälarna.
– Har du fäst dig vid mig? frågade Sven på tredje dagen och såg på de grå ögonen.
Bosse spann till svar.
– Okej, kom in. Men bara tillfälligt. Tills vi hittar din ägare.
I lägenheten betedde sig katten konstigt. Den utforskade inte området som djur brukar. Den gick direkt till fönstret, hoppade upp på fönsterbrädan och blev stilla, blickande ut på gatan.
– Vad spanar du efter? undrade Sven.
Bosse svarade inte. Bara satt och såg ut i fjärran.
Efter en vecka började Svens liv förändras.
Först hände det otroliga – det ringde från hans gamla jobb.
– Sven Larsson? hörde han den välbekanta rösten från chefen Karl Eriksson. – Det är Karl. Vi måste prata.
Sven blev iskall. Förmodligen ville de kräva skadestånd för den där olyckliga dagen då han kom full till jobbet.
– Jag lyssnar, svarade han hest.
– Kort sagt. Jag har sparkat montören Per. Han var oansvarig. Och i morgon kommer en besiktning, vi måste lämna över objektet. Kan du hjälpa till?
– Karl, jag trodde du var arg på mig.
– Arg? Du är en bra kille, livet hade bara pressat dig då. Kommer du i morgon?
Sven såg på Bosse. Katten satt på fönsterbrädan och spann utan att vända sig om.
– Jag kommer, sa Sven bestämt.
Jobbet gick som smort. Händerna mindes varje rörelse, ögat fångade de minsta felen. Mot kvällen var objektet klart.
– Men se där! utbrast Karl beundrande. – På en dag gjorde du det som Per plågade i en vecka.
– Erfarenhet, svarade Sven ödmjukt.
– Erfarenhet är bra. Kom tillbaka och jobba. Men ett villkor – inte en droppe på arbetstid.
– Förstått.
Hemma gick Sven genast fram till Bosse.
– Nå, kompis, hur går det? Jag har fått jobb. Nu kan jag mata dig.
Katten vände sig om och såg på Sven. I de gula ögonen blixtrade något som liknade gillande.
Och en vecka senare hände nästa mirakel.
Sven gick hem från jobbet när han såg en bekant figur vid entrén. Siv. Hon stod med en resväska och grät.
– Vad har hänt? gick han fram till henne.
– Sven, snyftade hon. – Får jag komma till dig? Stefan har kastat ut mig. Han sa att han hade lekt färdigt.
Sven såg på sin gråtande fru. För en månad sedan skulle han ha bett på sina bara knän att hon skulle komma tillbaka. Nu kände han bara medlidande.
– Kom in, sa han tyst. – Vill du ha te?
– Ja. Vems katt är det? blev Siv förvånad när hon såg Bosse på fönsterbrädan.
– Min nu. Han heter Bosse.
– Minns du Maja? Jag tog henne till mamma. Stefan gillar inte katter.
– Jag förstår.
De satt i köket och drack te. Siv berättade om livet med Stefan, bad om ursäkt, bad om förlåtelse. Sven lyssnade och tänkte på att det var konstigt – ilskan fanns inte. Bara trötthet.
– Sven, kan vi börja om? sa hon. – Jag vet att jag var dum. Men vi älskade ju varandra en gång.
Sven såg på Bosse. Katten satt i samma ställning och tittade ut genom fönstret.
– Vet du vad, Siv, sa Sven långsamt. – Jag förlåter dig. Och jag förstår dig till och med. Jag drack verkligen för mycket då. Men jag kan inte få tillbaka allt.
– Varför? Siv såg på honom förvånat.
– För att jag är en annan nu. Och du är en annan. Vi är främlingar redan.
Siv grät ännu högre.
– Men du får sova över, tillade Sven. – I morgon hjälper jag dig att hitta en lägenhet. Jag har jobb nu, jag kan hjälpa dig med pengar ett tag.
Den natten sov de i olika rum. Bosse lämnade inte Svens sida, låg bredvid honom och spann.
På morgonen, när Siv skulle gå, stannade hon vid dörren.
– Sven, du har verkligen förändrats. Du har blivit starkare på något sätt.
– Kanske.
Ännu en månad senare erbjöd Karl Eriksson Sven att bli arbetsledare.
– Du ser ju hur killarna ser upp till dig. De respekterar dig. Och de jobbar bättre med dig.
– Jag ska tänka på saken, svarade Sven.
Hemma gick han fram till Bosse.
– Vad säger du, kompis? Ska jag tacka ja?
Katten vände sig om och såg på honom. I ögonen fanns en sorg.
– Vad är det med dig? blev Sven orolig. – Är du sjuk?
Bosse jamade tyst, på ett särskilt sätt. Inte som förut.
Den natten vaknade Sven av en konstig känsla. Katten låg bredvid honom på kudden och såg rakt in i hans ansikte.
– Vad är det, Bosse?
Katten sträckte ut en tass och rörde försiktigt vid Svens kind.
– Bosse, du skrämmer mig.
På morgonen vaknade Sven ensam.
Bosse var borta.
Sven letade igenom hela lägenheten, hela trapphuset, gården. Han satte upp lappar med ett foto av Bosse, ringde alla djurhem. Katten fanns ingenstans.
– Det är inte möjligt! ropade han och letade på gatorna. – Fönstren var stängda! Dörren var låst!
Men Bosse hade försvunnit, som om han aldrig hade funnits.
I tre dagar kunde Sven inte äta. Han satt vid fönstret och väntade. Kanske skulle han komma tillbaka?
På fjärde dagen ringde det. En kvinna sa att hon bara kunde prata om katten personligen.
En timme senare stod hon på tröskeln:
– Sven Larsson? Jag heter Karin. Jag kommer angående lappen. Om katten.
– Har ni sett Bosse? ryckte Sven till.
– Får jag komma in? Det är svårt för mig att stå länge.
Sven släppte in kvinnan i rummet. Hon satte sig i fåtöljen, suckade tungt.
– Ung man, berätta gärna hur er katt såg ut.
Sven beskrev Bosse – grå, med gula ögon, ett halsband med en bricka med namnet.
Karin nickade.
– När kom han till er?
– För två månader sedan. I regnet. Blöt, hungrig.
– Jag förstår, kvinnan var tyst en stund. – Säg mig, förändrades ert liv efter att han dök upp?
– Ja, det förändrades, svarade Sven ärligt. – Mycket. Jag fick jobb, fick ordning på mitt förhållande. Allt blev bra.
Karin log sorgset.
– Vet ni, unge man. Bosse var min katt. Han dog för ett halvår sedan. Av ålder. Han levde i fjorton år.
Sven stelnade.
– Vad säger ni?
– Han var alltid speciell. Ända sedan han var kattunge. Han kände av människor. Jag är inte galen, om ni tror det. Men ibland händer saker som inte går att förklara.
– Men hur, varför…
– När Bosse levde rymde han ofta hemifrån. Jag hittade honom på de mest oväntade ställen. Han verkade veta var hjälp behövdes. Han kom till ensamma människor, till sjuka. Hjälpte dem att klara av sina problem. Och sedan kom han hem igen.
Sven lyssnade, oförmögen att tro sina egna öron.
– Efter hans död tänkte jag ofta – varför kunde han inte stanna kvar? Det finns så många människor som behöver hjälp.
– Och ni tror att han, att det verkligen var han?
– Anser ni att det inte var det? Karin såg uppmärksamt på Sven. – Vanliga katter beter sig inte så. Vanliga katter försvinner inte från låsta lägenheter.
Sven gick fram till fönstret.
– Vad ska jag göra nu? frågade han tyst.
– Leva, svarade Karin enkelt. – Leva väl. Bosse lärde er att tro på er själv igen. Det var hans gåva.
– Och om jag faller tillbaka? Börjar dricka igen?
– Det gör ni inte, sa kvinnan. – Nu vet ni att ni kan vara någon annan.
Efter att Karin hade gått satt Sven länge vid fönstret. Solen gick ner och färgade himlen röd.
– Tack, kompis, viskade han i tomrummet.
Och plötsligt tyckte han sig känna en lätt vind som rörde gardinen. Som om någon osynlig jamade till svar.
En vecka senare tackade Sven ja till att bli arbetsledare. Ännu en månad senare träffade han en kvinna på bussen – hon hade med sig en hemlös katt som skulle till veterinären.
– Vacker, sa Sven och såg på den tredelade katten.
– Ja, men den har ingen ägare, svarade kvinnan sorgset. – Jag heter Ingrid, förresten.
– Sven. Och om jag blir ägare?
– Ni?
– Tja, om ni inte har något emot det.
Ingrid skrattade.
– Ingen invändning. Vad ska ni kalla den?
Sven såg in i kattens gula ögon.
– Bella. För att hedra en speciell katt.
Någonstans högt uppe på himlen spann en grå katt vid namn Bosse belåtet. Hans arbete var klart.
Sven trodde på livet igen. Och på att mirakel händer dem som är redo att ta emot dem.
Och det är nog den verkliga magin. Man kan säga att det inte är så. Kanske. Men den som i svåra stunder får möta sin egen “Bosse” vet att det är sant.
