Fastighetsmäklaren Märta Lindqvist lade på luren och stirrade på telefonen som om den vore skyldig till något.
Under tjugotvå år i yrket hade hon sålt lägenheter med skulder, med fastboende släktingar, med läckande rör och med utsikt över kyrkogården. En gång – med en papegoja som svor på tre språk. Men att en katt skulle inkluderas i kontraktet som en belastning, det hade hon aldrig varit med om.
– Så, jag upprepar villkoren, sa hon till sig själv när hon bläddrade i blocket. – Två rum och kök, Kungsgatan, tredje våningen, sextiotvå kvadratmeter. Ägaren dog i januari. Arvingarna – son och dotter från Malmö. Vill sälja snabbt. Katten tas inte med, lämnas inte till djurhem, avlivning inte tillåten. Katten ingår.
Hon suckade och lade till en rad i annonsen som skulle få vilken jurist som helst att rysa: “I priset ingår katt. Prut möjligt.”
Första visningen var på lördag.
Märta Lindqvist öppnade dörren och släppte in köparen – en lång kvinna runt femtiofem i grå kappa. Hon klev över tröskeln och stannade. I lägenheten luktade det som det gör i hem där en ensam äldre person bott länge: lavendeltvål, gamla böcker, lite valerianadroppar.
– Siv, presenterade sig kvinnan utan att räcka fram handen. Hon såg sig omkring. – Och var är den här… bonusen?
Katten satt i fönstret i det stora rummet – stor, rödvit. Han tittade på Siv utan att blinka, och i blicken fanns varken rädsla eller nyfikenhet. Bara trött, ändlöst tålamod.
Så ser de som redan blivit lämnade.
Siv gick runt i lägenheten tyst. Hon förde fingret över bokryggarna på hyllan – Strindberg, Lagerlöf, Moberg, utlästa tills pärmarna var slitna. Kikade in i köket där en väggalmanacka hängde, stannad den sjuttonde januari. I fönstret – tre krukor med torkad pelargon. Och en skål. Ren, tom, stående exakt på sin plats – vid vänstra benet på pallen.
– Får han mat? frågade hon utan att vända sig om.
– Grannen, sa Märta. – Ulla från trettiosexan. Kommer två gånger om dagen. Arvingarna betalar henne. Lite, men de betalar.
Siv gick tillbaka till rummet. Katten hade inte ändrat ställning – satt i fönstret med tassarna instoppade och tittade ut på gården. Där svajade kala februaripopplar i vinden, och mellan dem gick en kvinna med barnvagn.
– Vad heter han?
– Måns. Det sa arvingarna.
– Måns, upprepade Siv utan uttryck.
Katten vände inte på huvudet.
Hon ringde tre dagar senare.
– Märta, jag har tänkt. Bra område, nära till tunnelbanan. Men priset är ändå över marknaden, även med… tillägget. Och renovering behövs – dessa tapeter, linoleum. Jag skulle ta den om ni sänker med trehundra tusen.
– Jag kan försöka prata med dem.
Arvingarna sänkte med tvåhundra tusen. Siv gick med på det.
Överlåtelsen tog tre veckor. Siv kom till lägenheten ytterligare två gånger – med måttband och block. Mätte väggar, antecknade, funderade. Katten observerade. När hon andra gången satte sig på huk vid fönstret för att kolla elementet, hoppade han ner från fönsterbrädan, gick fram och satte sig bredvid – en halvmeter bort. Inte närmare.
– Ja, hej då, sa hon till honom.
Måns blinkade. En gång, långsamt. Och vände bort blicken.
Ulla från trettiosexan visade sig vara en liten, tanig kvinna med ängsliga ögon. Hon väntade på Siv vid dörren dagen då överlåtelseakten skulle skrivas på.
– Är du den nya ägaren?
– Det hoppas jag.
– Jag ska berätta om Måns. Elsa, den förra ägaren, Gud välsigne henne, hon tog hand om honom för tio år sedan. Han satt vid porten, i november, helt söndertrasad. Hon tog in honom, fick honom frisk, matade upp honom. Sedan dess lämnade han henne aldrig.
Ulla tystnade och tillade tystare:
– När hon föll, stroke, mitt i köket, låg han bredvid. Ambulansen kom, de bröt upp dörren, och han låg vid hennes huvud. Och gick inte därifrån.
Siv lyssnade, stående i dörröppningen, med ett knippe nya nycklar i handen. Tre nycklar. Två för låsen. En till brevlådan, som ingen längre skulle titta i.
– Han är inte elak, fortsatte Ulla. – Han kliar inte, förstör inga möbler. Men… han låter sig inte hållas. Jag har matat honom i två månader, men han har aldrig kommit fram till mig. Han äter när jag går ut. Jag ställer fram skålen – och går. När jag kommer tillbaka är den tom. Men när jag är där – aldrig.
– Kanske är han rädd.
– Han är inte rädd. Han väntar. Han sätter sig vid dörren och tittar. Varje kväll, runt sex. Elsa kom hem från promenaden klockan sex.
Siv flyttade in på lördagen. Hon hade få saker, hon var van att leva kompakt. Tjugo år som sjuksköterska på kardiologen, sedan en tjänst på vårdcentralen, sedan neddragning, byte, en hyrd etta i Rinkeby som fick knän och själ att värka. Eget boende var en dröm så gammal att den nästan slutat vara en dröm och blivit bara en plan. Pengarna hade sparats ihop under nio år.
Flyttgubbarna bar in soffan, två garderober, kartonger med porslin. Måns försvann. Siv hittade honom i skafferiet – han hade tryckt sig bakom strykbrädan och satt där med öronen tillplattade, stor och orörlig.
– Jag förstår, sa hon till honom. – Det är svårt för dig. För mig också.
Hon ställde skålen vid vänstra benet på pallen, samma plats som den förra stått, och gick ut och stängde köksdörren.
På morgonen var skålen tom.
En månad gick. De levde parallellt – inom samma väggar, men i olika världar.
Siv steg upp klockan sex, drack kaffe i köket, gick till jobbet. Hon hade fått jobb på en vårdcentral på Södermalm, inte kardiologi, men efter ett års arbetslöshet hade man inte råd att vara kräsen.
Måns kom ut i köket först när hon låste dörren. Det visste hon, för hon lade ett hårstrå – sitt långa, grånande – tvärs över skålen. Varje kväll låg hårstrået på golvet. Så han åt.
På kvällarna satt hon i fåtöljen vid fönstret och läste – samma böcker från hyllan, som blivit kvar efter Elsa. Strindberg visade sig vara full av blyertsanteckningar med en tunn och prydlig handstil i marginalen: utropstecken, ibland ett enda ord: “ja”, “precis”, “jag med”. Siv läste dessa anteckningar och kände något märkligt – inte sorg. Ett igenkännande. Som om kvinnan hon aldrig sett hade tänkt som hon.
Måns satt under tiden i hallen. Inte i rummet – i hallen. Vid ytterdörren. Varje kväll, exakt klockan sex. Väntade.
I slutet av mars blev Siv sjuk. Influensa slog ner henne på en natt – trettionio graders feber, halsont, värk i varje led. Hon ringde jobbet, tog alvedon och lade sig. Orkade inte stiga upp för att äta. Orkade inte stiga upp för att mata katten heller.
– Måns, ropade hon från sovrummet med hes röst. – Förlåt. Jag kan inte nu.
Tystnad.
Hon sjönk in i en tung, klibbig sömn med en molande huvudvärk. Vaknade av att något tryckte på benen. Inte hårt. Bara en tyngd – varm, stadig, levande.
Måns låg vid fotändan av sängen. Hoprullad och tittade på henne utan att blinka, allvarligt, uppmärksamt. För första gången på en månad var han inte i hallen, inte i skafferiet, inte bakom strykbrädan. Han var här.
Siv rörde sig inte. Var rädd – att om hon rörde sig skulle han gå. Hon bara tittade på honom, och han på henne, och mellan dem var en tystnad där ord inte behövs, för allt är redan sagt.
– Du vet redan det här, viskade hon.
Måns tryckte öronen bakåt, lade huvudet på tassarna och blundade.
Han gick inte.
I tre dagar var hon sjuk, och i tre dagar låg han vid hennes fötter. Han gick bara till skålen, hon tvingade sig till slut upp för att hälla i mat, och kom tillbaka. Tredje dagen, när febern sjunkit och Siv satt i köket insvept i en filt med en kopp buljong, hoppade Måns upp på pallen. Slog sig ner bredvid. Och började spinna.
Tyst, med en skrovlig ton, som om han glömt hur man gör och nu mindes.
Siv ställde ifrån sig koppen. Tog av sig glasögonen. Räckte ut handen – långsamt, med handflatan uppåt.
Måns nosade på hennes fingrar. Och tryckte pannan mot handen.
Hon grät. Inte av rörelse, hon var inte den som grät av rörelse. Hon grät för att hon plötsligt förstod en enkel, klar sak: hon hade köpt ett annat liv med andras böcker och andras katt, för att hennes eget inte räckte till. Och han stannade kvar i ett annat liv med en annan kvinna, för att han ingen annanstans hade att ta vägen. Två belastningar. Två tillägg. Två överflödiga varelser som inkluderats i priset.
Och nu satt de i köket bredvid varandra, och den ene var femton kattår, den andra femtosex människoår, och båda hade det varmt tillsammans.
Måns spann, och Siv höll handen på hans stora, tunga huvud och tänkte att det här kanske är det – när man inte väntar, inte söker, inte ber. Och det kommer.
I maj tog Siv bort de gamla tapeterna, de där med små bruna blommor som gjorde lägenheten mörkare än den var. Målade väggarna i en varm mjölkvit. Linoleumet lät hon tills vidare vara – pengarna räckte inte till allt på en gång, men det spelade ingen roll. Lägenheten hade slutat vara främmande. Hon märkte inte ens när det skett.
Elsas böcker stod kvar på hyllan. Siv lade till några av sina – inte många, ett drygt dussin. Strindberg med blyertsanteckningarna stod på sin plats. Ibland öppnade hon den på kvällen och läste inte berättelsen, utan marginalerna – andras “ja”, “precis”, “jag med”. Och nickade.
Pelargonerna hade hon slängt redan när hon flyttade in – torkade till döds, inte att rädda. Och först nu planterade hon nya. Ställde dem i samma fönster där Måns suttit första visningsdagen. Nu satt han där mer sällan. Oftare i fåtöljen, bredvid henne. Eller i knät, om kvällen var lång och boken bra.
Klockan sex gick han inte längre till dörren.
I juni råkade Märta Lindqvist, mäklaren, stöta på henne på Ica på Kungsgatan. Siv stod i kön med kattmat och en påse filmjölk.
– Hur går det med lägenheten? frågade Märta. – Ångrar du dig?
– Nej.
– Och katten?
Siv var tyst. Hon flyttade kattmaten från ena handen till den andra.
– Vet du vad, Märta, sa hon, – de borde inte ha sänkt priset då. De borde ha höjt.
Märta skrattade. Men Siv skrattade inte. Hon skojade inte.
Hemma väntade Måns. Han satt i hallen, vid tofflorna. Det var hans nya plats. Och när låset klickade till, lyfte han huvudet och blinkade en gång, långsamt.
Så möter man dem som man längtar efter.
