Jag hittade honom vid vägkanten i oktober.
Valpen satt på vägrenen, blöt och väldigt liten, och stirrade på bilarna som passerade som om han väntade på någon särskild. Jag var på väg till sommarstugan för att hämta potatis, stannade bara en sekund, tänkte att jag skulle titta lite. Men valpen lyfte på huvudet, och då var det över. Potatisen fick ligga kvar i jorden en vecka till.
Jag döpte honom till Mars. Namnet kom från grannen Kerstin, när hon såg en rödbrun, storörad varelse med alldeles för stora tassar i trapphuset.
– Röd, långnosad, hopplös, sa hon. – Mars. Passar perfekt.
Jag skrattade då.
Mars växte snabbt. Till våren upptog han hela vänstra halvan av soffan och ansåg det helt legitimt. Jag bråkade först, men gav upp. Att sova ensam i lägenheten var värre än med en hund som snarkade och ibland ryckte till med tassen i sömnen.
Vi blev vänner inte på en gång, utan gradvis, som människor blir vänner när ingen har bråttom. Morgonpromenad. Matkuporna klockan sju på kvällen. TV:n. Ibland pratade jag med Mars högt. Han satt bredvid och lyssnade allvarligt, bara gäspade ibland och visade alla tänder.
– Du har rätt, sa jag. – Det räcker.
Och stängde av TV:n.
***
Olyckan hände i april, när vi kom tillbaka från kvällspromenaden.
Jag minns inte riktigt hur. Halkigt, en bil kom ut på trottoaren runt hörnet, Mars var i koppel, och sedan brast kopplet. Jag kastades mot kanten. Jag slog i sidan, låg i några sekunder och hörde bara mitt eget andetag och någons avlägsna skrik.
När jag reste mig var Mars borta.
Kopplet låg på asfalten. Plastspännet var knäckt mitt itu.
Jag letade till midnatt. Gick runt tre kvarter, ropade hans namn, frågade förbipasserande. De skakade på huvudet. Någon sa att de sett en rödbrun hund springa mot järnvägsövergången, men det var fyrtio minuter sedan, och sedan såg de inget mer.
Hemma satte jag mig i köket och tittade länge på den tomma matskålen.
Sedan reste jag mig. Skrev en annons, skrev ut tjugo exemplar. På morgonen satte jag upp dem över hela kvarteret, ringde till tre veterinärkliniker och till hundhemmet på Industrigatan.
– Om en rödbrun hund kommer in, blandras, sa jag i luren. – Ring mig, snälla. Här är mitt nummer.
En vecka gick.
Sedan en månad.
Annonserna bleknade i majregnet, och jag satte upp nya. Sedan satte jag upp dem igen i juni. Veterinärklinikerna teg. Från hundhemmet på Industrigatan ringde de två gånger, båda gångerna fel – det var inte rätt hund.
I juli sa Kerstin försiktigt genom dörren:
– Erik, kanske du kan ta en annan. Det finns så många där borta.
– Nej, svarade jag.
Hon föreslog inget mer.
Lägenheten utan Mars blev annorlunda.
Inte tom, nej. Sakerna stod kvar, kylskåpet surrade, grannarna stampade ovanför halv tio som vanligt. Men något hade förändrats.
Jag plockade upp en gammal boll från golvet, som Mars brukade jaga längs hallen. Lade den på hyllan. Tänkte efter och stoppade undan den i en låda. Sedan tog jag fram den igen och lät den stå kvar.
På morgonen sträckte sig handen automatiskt efter kopplet vid dörren. Kopplet hängde där. Ingenstans att gå.
Jag började gå promenader ensam. Samma väg, samma tid, bara utan Mars. Kunde inte förklara varför. Bara gick.
I augusti ringde dottern från Göteborg.
– Pappa, kom hit. Bo hos oss ett tag, vila.
– Kan inte.
– Varför?
Jag var tyst. Sa:
– Ifall han kommer tillbaka.
Dottern var också tyst. Sedan sa hon ”okej” med en röst som lät som när någon vill säga något annat, men väljer att inte göra det.
Mars kom tillbaka i oktober.
Jag hörde ett skrapande vid dörren strax efter sju på kvällen. Först trodde jag att jag inbillade mig. Ljud från trapphuset, drag, vem vet. Men skrapandet kom igen. Ihärdigt, med pauser, som om någon visste att dörren skulle öppnas, man behövde bara vänta lite.
Jag öppnade.
På dörrmattan satt Mars.
Äldre. Pälsen var klippt på några ställen, där det tydligen hade varit sår. Vänstra sidan var lite insjunken. Och runt halsen hade han ett halsband. Främmande, läder, brunt, med en mässingspänne och en liten bricka där det stod ett ord: ”Vännen”.
Jag stod länge i dörröppningen och tittade på honom. Mars satt och tittade på mig. Högra örat hängande, ett rödbrunt märke i pannan som en ojämn stjärna. Samma ögon, bärnstensgula med mörk kant.
– Var har du varit? sa jag.
Mars reste sig, klev över tröskeln och gick in i hallen som den som kan planlösningen utantill. Till höger, mot matskålen. Skålen stod där den alltid stod. Tom, förstås.
Jag stängde dörren. Gick ut i köket. Händerna darrade lite när jag öppnade kylskåpet.
– Okej, sa jag. – Okej.
Nästa morgon åkte jag till veterinärkliniken.
De undersökte Mars, gav nödvändiga vaccinationer, kollade chipet. Jag frågade om halsbandet. Veterinären tog brickan och läste högt:
– ”Vännen”. Är det ett annat namn?
– Någon gav honom ett annat namn, sa jag.
– Bodde han hos någon?
– Ett halvår någonstans. Vet inte var.
Veterinären tittade på mig, sedan på Mars, sedan på mig igen.
– Det händer, sa hon. – Hundar försvinner ibland och kommer tillbaka. Särskilt de smarta.
Jag svarade inte. Tittade på Mars som satt på metallbordet med oberörd min och lät sig undersökas.
På brickan fanns ett telefonnummer på baksidan.
Jag ringde från bilen, medan Mars satt i baksätet och tittade ut genom fönstret.
Någon svarade efter tredje signalen.
– Hallå?
– Hej, sa jag. – Ni hade en hund. Rödbrun. Ni kallade honom Vännen.
Lång tystnad.
– Ja, sa rösten. En kvinna, äldre. – Det hade vi. Han försvann i september. Vi letade efter honom.
– Han är hos mig. Det är min hund. Han heter Mars. Han försvann i april.
Tystnad igen. Sedan sa kvinnan:
– Han bodde hos oss. Vi matade honom, behandlade honom. Han hade sår.
– Tack, sa jag.
– Han är en bra hund.
– Ja.
Paus.
– Bor ni långt härifrån? frågade kvinnan. – Från Björkgatan?
– Annat område.
– Herregud. Han kom själv i april. Han lade sig bara vid vår staket och gick inte därifrån.
Jag tittade ut genom vindrutan på den grå gården med popplar utan löv.
Samtalet dog ut av sig själv. Jag stoppade undan telefonen. Mars snarkade i baksätet, låg med huvudet på tassarna.
Hemma tog jag av Mars det främmande halsbandet. Lade det på bordet, tittade länge på det. Brunt läder, med brickan ”Vännen”. Bra arbete, inte billigt.
Ett halvår hade hunden varit någon annanstans. Ändå kom han tillbaka.
Jag tänkte på kvinnan från Björkgatan. Hur hon matade honom varje dag, klappade honom, blev nog fäst. Och sedan i september gick hon ut en morgon, och han var borta. Och hon letade. Ringde kanske runt efter annonser.
Jag tog telefonen.
– Det är jag igen, sa jag när hon svarade. – Ville bara säga. Om ni vill hälsa på honom, har jag inget emot.
Tystnad.
– Verkligen? sa hon.
– Verkligen.
Hon kom på lördagen. Greta Svensson, sextiofyra år, i grå kappa och med en tygkasse som innehöll äppelmos och en påse hundmat – den sorten Mars hade vant sig vid under de där halvåret.
Mars såg henne från hallen och rusade inte, nej. Han bara gick fram och tryckte nosen mot hennes hand. Viftade glatt på svansen.
Vi drack te. Greta berättade hur hon hittade honom vid staketet i april, hur hon åkte till veterinären, hur han var rädd de första dagarna men sedan vande sig. Jag berättade om olyckan, om det trasiga kopplet, om annonserna jag satte upp.
Mars låg mellan oss på golvet och sov. Ibland lyfte han huvudet, tittade på den ena, tittade på den andra.
– Han valde oss båda, sa Greta.
Jag tittade på hunden. Sedan på kvinnan bredvid.
– Det verkar så.
Det främmande halsbandet lade jag i skrivbordslådan. Slängde det inte.
Mars tog återigen upp vänstra halvan av soffan och jagade bollen längs hallen klockan ett på natten. Annonserna på stolparna blev blöta av novemberregnet och lossnade av sig själva.
Greta kom på lördagarna. Tog med sig äppelmos, ibland bad hon om råd om vinbär – hon hade en kolonilott på Björkgatan, och jag förstod mig på trädgård. Vi pratade medan Mars låg och sov mellan oss.
En kväll tog jag fram läderhalsbandet med brickan ”Vännen” ur lådan. Tittade på det. Brickan glimmade i lampan.
I hallen hängde två koppel. Ett rött, gammalt. Ett blått, nytt, som Greta hade tagit med sig en lördag och hängt upp i tysthet, utan att fråga om lov.
Lärdomen är denna: ibland kommer tillbaka det man trodde var förlorat, men då har det fått ett annat namn och en annan historia. Och man måste vara beredd på att dela.
