Siv Lindström stod vid fönstret och såg hur rimfrosten ritade mönster på rutan. Minus trettio utlovades. Kanske mer.
Hon lyssnade.
Nerifrån – röster. Sedan ett skrik:
– Till kvällen! Hör ni?! Till kvällen ska katten vara borta!
Per Johansson. Vicevärden.
Siv lämnade fönstret, svepte sjalen om sig och gick ut i trapphuset. Gick ner till bottenvåningen. Där stod redan grannarna – några i tofflor, andra med jackan öppen. Alla tysta, stirrade på Per Johansson, som stod mitt i portgången, röd i ansiktet, och pekade på ett hörn.
Där, på elementet, låg en röd katt ihopkrupen.
Smal. Med ett trasigt öra. Skakade.
– Där! – röt vicevärden. – Där har ni herrelösa! Päls överallt! Stank! Jag ansvarar för ordningen, och ni har skapat ett härbärge!
– Per Johansson, – sa moster Greta från tredje våningen tyst, – han gör ju ingen illa.
– Gör han inte?! – Per Johansson vände sig mot henne så tvärt att kvinnan tog ett steg bakåt. – Vem var det som klagade på päls överallt?! Vem sa att det fanns loppor?! Ska jag stå här och spela dum?!
Moster Greta såg bort.
Siv Lindström knöt händerna.
Hon ville säga något. Ville. Men halsen snördes åt, och orden fastnade någonstans inuti.
– Kort sagt, – sa vicevärden, – senast klockan sex – inte ett spår av honom här. Tar ni inte bort honom själva så slänger jag ut honom. Klart?
Han såg på alla. Ingen svarade.
– Klart, säger jag?!
– Klart, – muttrade en av männen.
Per Johansson nickade, slog igen dörren och gick.
Grannarna spred sig långsamt, suckande.
Katten låg kvar på elementet – en rödaktig boll som inte ens förstod att de skulle kasta ut honom i kylan.
Siv Lindström gick upp till sin lägenhet på fjärde våningen. Stängde dörren. Satte sig i köket och stirrade på väggen.
På kvällen skulle det bli minus trettio.
Han skulle frysa ihjäl.
Det visste hon säkert.
För en gång mitt i vintern hade hon hittat en sparv under porten – liten, stelfrusen, med vingarna tryckta mot kroppen. Hon tog med den hem, värmde den, men det var för sent. Alldeles för sent.
Siv reste sig, gick till fönstret.
– Herregud, – viskade hon stilla, – vad ska jag göra.
Siv satte sig igen. Händerna darrade.
Hon var rädd. Rädd för skandalen. Rädd att Per Johansson skulle börja ryta. Att grannarna skulle vända sig bort. Att de skulle kalla henne galen.
Men mest av allt var hon rädd att föreställa sig den röda bollen liggande i snödrivan – stelnad, med öppna ögon.
Siv Lindström gick ner på kvällen.
Katten låg fortfarande på elementet. Lyfte huvudet när hon kom. Tittade – med gula, vaksamma ögon.
– Vad gör du här? – mumlade hon. – Har du ingenstans att gå?
Katten teg.
Siv sträckte ut handen – strök över den trasiga ryggen. Han ryckte till, men gick inte. Myste stilla.
Hon gick upp igen.
Halv sex hördes röster i trapphuset igen. Siv tittade ut i hallen – dörren på glänt.
Per Johansson stod där nere. Bredvid honom två män från grannhuset. En höll en säck.
– Där är skadedjuret, – sa vicevärden och pekade på katten. – Ta honom.
Mannen med säcken stegade fram.
Men precis då – som på beställning – kom grannen Greta ut från sin lägenhet. Fick se dem, stannade.
– Vad gör ni?
– Ser du inte? – fräste Per Johansson. – Vi gör rent som vi kom överens.
– Per Johansson, måste vi? – sa moster Greta lågt. – Kan inte någon ta honom?
– Vem skulle ta honom?! – vrålade han. – Du?! Eller alla de här som bor i huset och tiger?! Nej! Det är jag som får städa upp igen!
Moster Greta såg bort.
– Just det, – väste vicevärden.
Siv stod där uppe och lyssnade. Hjärtat bankade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet.
Där nere kastade mannen säcken över katten. Den skrek – vilt, förtvivlat. Klorade. Men den stoppades ändå ner och knöts ihop.
– Det var det, – sa Per Johansson. – Bär den till soptunnan. Hittar han ut, om han är smart.
Männen bar säcken mot utgången.
Dörren slog igen.
Siv släppte dörrhandtaget. Händerna skakade. Benen vek sig nästan.
Hon gick tillbaka till köket. Satte sig. Stirrade på väggen.
Men efter en minut – for hon upp.
Grep ytterrocken. Sparkade på sig stövlarna. Sjalet svepte hon om sig.
Sprang ut i trapphuset.
Flög ner – så fort att hon nästan ramlade i kurvan.
Slet upp porten.
Siv sprang till soptunnan.
Säcken låg i en snödriva vid soptunnan.
Knöt upp. Händerna darrade – knuten gav inte med sig.
Säcken gled upp.
– Lever, – flämtade Siv. – Lever, gudskelov.
Hon tog upp katten – han var lätt, nästan viktlös. Tryckte honom mot bröstet, gömde honom under rocken.
Sprang tillbaka.
I porten – röster igen.
Per Johansson stod vid brevlådorna. Rökte. Fick se henne – med katten i famnen – och hans ansikte förvreds.
– Vad håller du på med?! – röt han.
Siv stannade. Hämta andan.
– Jag tar honom till mig, – sa hon. Rösten darrade, men orden kom tydligt.
– Vart tar du honom?! – Per Johansson stegade mot henne. – Jag sa – inte ett spår av honom här!
– Ni sa – inte i porten, – Siv höjde hakan. – Så jag tar honom. In i lägenheten. Till mig.
– Är du helt galen?! – han petade henne i bröstet.
Siv gick upp till fjärde våningen.
Gick in i lägenheten. Stängde dörren.
Satte sig på golvet – fortfarande i ytterrock, i stövlarna.
Katten låg i hennes knä. Öppnade ett öga – såg på henne.
– Nu, – viskade Siv. – Nu. Nu är du hemma.
Händerna darrade. Tårarna rann nerför kinderna.
Men inuti – för första gången på många år – var det varmt och tryggt.
En vecka senare kom Per Johansson till Siv.
Knackade på dörren – inte högt, nästan blygt.
Hon öppnade. Blev förvånad.
– Är det ni? Vad har hänt?
Han stod i dörren – utan jacka, i en gammal tröja.
– Får jag komma in? – frågade han.
Siv nickade. Släppte in honom.
Per Johansson gick in i köket. Satte sig. Katten hoppade ner från fönsterbrädan, nosade på hans skor och gick in i rummet.
– Vill du ha kaffe? – föreslog Siv.
– Nej tack.
Han teg en stund. Sedan suckade han.
– Jag har inte kommit för att be om ursäkt, – sa Per Johansson och suckade. – Ville bara säga. Du gjorde rätt.
Han reste sig. Gick mot dörren.
– Per Johansson, – ropade Siv.
Han vände sig om.
– Vill du ha kaffe ändå?
Han blev stående. Sedan nickade han.
– Gärna.
De satt i köket – drack kaffe, teg. Katten hoppade upp i Sivs knä. Spann.
– Vad har du döpt honom till? – frågade vicevärden.
– Måns, – log Siv. – Bara Måns.
Per Johansson nickade. Drack ur koppen. Reste sig.
– Ja, jag går nu.
– Per Johansson, – ropade Siv igen. – Om du vill, kom in. På en kopp.
Han såg på henne. Log snett.
– Det ska jag.
En månad gick. Sedan en till.
Måns hade lagt på sig. Pälsen glänste. Örat läkte. Han sov på fönsterbrädan – där solen sken på morgonen.
Grannarna hade vant sig. Moster Greta kom ibland med fiskrester. Kajsa bjöd på grädde. Till och med mannen från femte våningen kom en dag med en klösbräda.
– Hittade den vid soptunnan, – sa han. – Verkar hel.
Siv Lindström tog emot gåvorna – och blev alltid förvånad.
Utanför föll snön. Rimfrosten ritade mönster på rutan.
Men i lägenheten var det varmt.
Och i hjärtat också.
