Två veckor fräste Misse och rev, och släppte inte in sin matte i närheten av den gamla soffan. Karin var nästan redo att lämna bort katten. Men när grannen hjälpte till att flytta möbeln, upptäcktes bakom den något som förklarade allt.
Misse hade aldrig varit elak. Men till den gamla soffan i vardagsrummet släppte hon ingen, och Karin hade inte kunnat förstå varför under den andra veckan.
Det började med en liten sak. Morgon, köket, doft av bryggkaffe och bränt bröd. Karin drack upp sitt kaffe, torkade händerna på förklädet med dalahästar och gick för att damma möblerna. Sträckte sig mot armstödet.
Katten spände ryggen och fräste så att Karin backade och slog armbågen i golvlampan. Under tre år tillsammans hade de gått igenom mycket: både spinnande om mornarna, krävande jamande före matningen, och sur tystnad efter veterinärbesöket. Men fräsandet hörde hon för första gången.
Sedan märktes det att katten hade lagt på sig. Sidorna rundades, gången blev tung och försiktig. Karin trodde att hon överutfodrade. Minskade portionen, hällde det överblivna tillbaka i påsen med prasslande folie. Det hjälpte inte. Misse började släpa bitar från skålen någonstans bakom soffan, och en dag hittade Karin en torkad kycklingbit bakom soffbenet, täckt av damm.
Det luktade konstigt i hörnet: surt, varmt, levande. Karin sjönk ner på knä, försökte kika in i springan mellan väggen och soffryggen. Misse rusade tvärs över, ljudlöst, utan förvarning. Ställde sig framför springan och stirrade med gula ögon som om det mest värdefulla i världen låg bakom henne.
På handens baksida syntes två tunna rivmärken.
Dottern ringde på kvällen, som vanligt, i farten.
– Mamma, hur går det med katten?
– Hon fräser. Har rivit mig. Kommer inte nära soffan.
Linn suckade. I luren hördes klackar mot asfalt, en tutande bil, prasslet från en matkasse.
– Jag sa ju det. Lämna bort henne innan hon river dig i ansiktet. Det finns grupper på nätet, de hittar snabbt nya hem.
Karin teg. Fingrarna knöt ihop dukens kant så att tyget veckades.
– Mamma? Hör du?
– Ja.
– Du behöver inte det här. Ensam, med den där katten… Kom hellre till mig.
Telefonen lade hon på bordet. I hallen satt Misse vid tröskeln till vardagsrummet, svansen lindad runt framtassarna, ryggen rak. Som en vaktpost. Och under dessa två veckor hade hon aldrig lämnat platsen länge: åt till och med snabbare än vanligt, som om hon hade bråttom tillbaka.
Efter samtalet öppnade Karin telefonen och sökte på det dottern hade sagt. Grupperna dök upp direkt. Foton på katter, bildtexter: “gosig”, “lådan tränad”, “söker hem”. Bläddrade i en minut. Sedan lade hon telefonen med skärmen neråt, och halsen blev torr.
Innan hon skulle sova gick hon fram till rummet. Misse låg vid soffan och slickade sin tass, långsamt, noggrant, som om hon förberedde sig för något viktigt. Karin satte sig på tröskeln.
– Misse. Vad gömmer du där?
Katten lyfte huvudet, blinkade och fortsatte slicka sig.
På natten sov Karin inte. Bakom väggen prasslade det, tystnade och började igen. En gång genom tystnaden gled ett tunt ljud, likt ett pip. Karin stannade, lyssnade. Det upprepades inte.
Hon reste sig och gick barfota till dörren. Golvet var iskallt, från golvlisten drog det decemberkyla. Gatlyktan utanför kastade gula strimmor genom gardinen, och i det ojämna ljuset såg Karin: Misse låg inte på sin bädd. Tryckt mot väggen, alldeles intill soffan. Buken hävde sig jämnt.
Katten fräste inte. Låg och såg på Karin genom ljuset från lyktan.
Karin gick tillbaka till sovrummet. På nattduksbordet stod ett foto av maken i en ram av snäckor, hämtade en gång från havet. Viktor log. Och Karin tänkte: han skulle inte ha lämnat bort katten. Han skulle först ha flyttat soffan.
På morgonen ringde hon Göran på nedervåningen. Grannen hade sådana händer att han både kunde lyfta ett skåp och laga en kran. Han ställde inga onödiga frågor.
– Soffan? – upprepade han. – Vart ska den flyttas?
– Från väggen. Jag måste se vad som finns bakom.
Han kom tio minuter senare, i rutig skjorta och tofflor utan strumpor. Bakom honom kikade hans fru Ingrid in, hon kunde inte låta bli.
Misse, vid åsynen av främlingar, gömde sig under köksbordet. Karin märkte: katten sprang inte till vardagsrummet, som hon alltid gjort. Stannade i köket. Pupillerna vidgades så att det gula nästan försvann ur ögonen, och tassarna trippade nervöst på det kalla klinkergolvet.
Göran tog tag i ena kanten. Karin i den andra. Benen gnisslade mot parketten, segt och skarpt, och ljudet fyllde lägenheten upp till taket. Soffan gick tungt, gammal, svullen av tid. Dammet virvlade upp i en pelare och snurrade i morgonljuset.
Ingrid utbrast först.
I hörnet, på en gammal yllehalsduk som Karin hade tappat bort redan i oktober, låg kattungarna. Fyra stycken. Pyttesmå, blinda, med tilltryckta öron och rosa trampdynor, så mjuka att de skulle ha fått plats på en nagel. De rörde sig, gapade med tandlösa munnar, och från dem kom en doft av mjölk, varm och tjock. Karin fick en klump i halsen.
Hon sjönk ner på knä direkt på det dammiga parkettgolvet. Händerna darrade. Sträckte fram fingrarna mot den rödaktiga kattungen med en vit stjärna i pannan, och den tryckte nosen mot hennes handflata. Handen var kall, men kattungen som en liten ugn.
– Där har du den elaka katten, – flämtade Göran, som hade satt sig på huk bredvid.
Ingrid vände sig mot köket. Misse stod i dörröppningen och rörde sig inte. Tittade inte på människorna. På kattungarna.
Då förstod Karin allt på en gång. Fräsandet och maten bakom soffan, den svullna buken och de sömnlösa nätterna vid väggen, när hon hade trott att katten bara var “besvärlig”. Och halsduken. Den där yllehalsduken från hallen, som Karin brukade svepa om knäna på kvällarna. Misse hade själv dragit iväg den, bred ut den i hörnet och byggt ett bo.
Katten kom långsamt, på mjuka tassar. Nosade på Karins hand, tryckte nosen mot fingrarna. Och lade sig bredvid kattungarna, drog dem till sig en efter en.
Ingrid gick tyst ut och kom tillbaka med ett fat ljummet vatten. Ställde det på golvet, utan att säga ett ord. Göran rätade på sig, såg ner på Karin och teg också. Det fanns inget att säga, allt låg redan på halsduken.
På kvällen ringde Linn igen.
– Nå, mamma? Har du tänkt på katten?
– Ja, – sa Karin. Rösten var annorlunda, jämn och varm, som den där halsduken som återfunnits på det mest oväntade stället. – Vi är fem nu.
I luren blev det tyst. Sedan skrattade dottern, kort och förvirrat, och för första gången på två veckor log Karin.
Och Misse låg på halsduken, och fyra blinda kattungar sökte henne med nosarna i mörkret, tryckande sig mot den varma sidan. Hon spann inte. Andades lugnt och djupt.
Det räckte.
Karin stängde dörren till vardagsrummet, men inte helt. Lämnade en glipa.
Misse måste ju kunna gå ut.
