Vi träffades på vårdcentralen, i kön till läkaren. Jag var där för blodtryckssvängningar, han väntade på provsvar. Vi började prata. Erik visade sig vara en lugn och stillsam man.
Efter skilsmässan hade det gått åtta år. Sonen bodde sedan länge för sig själv. Mina väninnor hade sina egna liv – en del med barnbarn, andra med sommarstugor, några med oändliga läkarbesök och sjukhusvistelser. Och så dök plötsligt en riktig man upp. Han drack inte, bråkade inte, och höll inte på med handgemäng.
Då tänkte jag: här är livets gåva.
Det är märkligt hur lågt vi ibland sätter ribban. Att han inte slår – det är redan bra.
Erik jobbade på ett lager. Lönen var låg, men som han gärna upprepade: ”stabil”. Det ordet var hans favoritord.
Han var stabilt trött.
Han klagade stabilt på ryggen.
Han kunde stabilt inte hjälpa till hemma.
Och han förväntade sig stabilt middag klockan sju på kvällen.
När han flyttade in hos mig tog han med sig två resväskor, en gammal bärbar dator och sin mamma i telefonen.
Mamma ringde varje dag.
I början tyckte jag nästan det var gulligt.
Hon oroar sig för sin son, tänkte jag.
Men sedan förstod jag att hennes eviga:
– Har du ätit?
– Har du inte blivit förkyld?
– Siv, du har väl inte fönstret öppet, nu hostar han…
det lät som om jag svalt hennes son och höll honom i drag.
Det första året kändes allt ganska hanterbart.
Jag lagade mat – han åt.
Jag tvättade – han bar kläderna.
Jag handlade – han suckade:
– Allt har blivit så dyrt.
Och han sa det som om jag själv hade förhandlat med butikerna om nya priser.
En gång i månaden räckte han mig pengar.
Fem tusen kronor.
Ibland sju.
Och han gjorde det med en min som precis hade betalat av hela huslånet.
– Här, till hushållet. Men inga onödiga utgifter.
Och jag betalade el, vatten, värme, mat, rengöringsmedel, hans ryggmedicin, strumpor, kött på extrapris.
Det värsta är att jag kände tacksamhet för de pengarna.
Det är det som skrämmer mig mest nu i efterhand.
Efter middagen älskade Erik att sucka tungt.
– Bovetet var lite torrt. Hos mamma blir det smuligt och ändå mjukt.
Jag fattar fortfarande inte hur det går till.
Det måste finnas en särskild magi som bara mödrar till vuxna söner behärskar.
Eller:
– För lite salt.
– Salta då.
– Jag sitter redan.
Människan hade redan slagit sig ner vid bordet.
Alltså måste hela världen anpassa sig.
Jag reste mig.
Hämtade salt.
Sedan bröd.
Sedan te.
Sedan fjärrkontrollen som låg knappt en halvmeter ifrån honom.
– Siv, du har närmare.
Allt var närmare för mig.
Köket.
Badrummet.
Jobbet.
Förmodligen hade till och med det eviga ljuset varit närmare för mig.
Så småningom började jag bli trött.
Inte bara fysiskt, även om det också.
Jag kom hem efter jobbet, tog av mig skorna och drömde om fem minuters tystnad.
Bara fem minuter.
Men från rummet hördes genast:
– Varför är du så sen? Jag är hungrig.
Inte:
– Är du trött?
Inte:
– Ska jag sätta på te?
Bara:
– Jag är hungrig.
Diskningen skötte jag alltid.
Erik hade en speciell sorts allergi – mot diskhon.
Så fort han såg smutsiga tallrikar kom han plötsligt ihåg sin onda rygg.
– Jag skulle gärna hjälpa, men du vet…
Ja, jag visste allt.
Vilka tabletter han tog på morgonen.
Vilken korv han föredrog.
Att hans mamma inte tål lök.
Att Erik själv inte fick lyfta tungt, gå upp för tidigt, gå och lägga sig för sent, städa badrummet eller bära ut soporna utan påminnelser.
Men vad jag tyckte om – det frågade ingen någonsin.
En gång föreslog jag att vi skulle dela utgifterna lika.
Han blev förvånad:
– Vad menar du med lika? Jag har lägre lön.
– Jag förstår.
– Varför pressar du mig då?
Så där.
Jag bad inte om diamanter eller dyra presenter.
Jag föreslog bara att vi tillsammans skulle betala för mat och räkningar.
Och genast blev jag en kvinna som pressar.
Samma kväll ringde han sin mamma.
Han satte på högtalaren med flit.
Efter att ha lyssnat på honom sa Greta kallt:
– Siv, vill du göra min son till hyresgäst?
Jag stod vid spisen och rörde i makaronerna.
Jag ville så gärna svara:
”Hyresgäster betalar åtminstone för sitt boende.”
Men jag teg.
Än så länge.
Senare fick Erik ett nytt jobb.
Lönen blev högre.
Men så kom de dagliga skjortorna.
Vita.
Blå.
Randiga.
Alla skulle strykas.
De första veckorna gjorde jag det efter jobbet.
Efter middagen.
Efter städningen.
Stod vid strykbrädan medan tv:n gick i rummet och Erik låg i soffan.
– Ärmen är dåligt struken.
– Erik, jag har hållit på i en timme.
– Men jag ber inte för min skull. Jag måste till jobbet.
Nästa dag dök Greta upp utan förvarning.
Hon hade med sig ostpannkakor och ställde demonstrativt fram dem på bordet, som om hon ville säga:
”Så här ser riktig mat ut.”
Och jag stod och skar sallad.
Sedan kom den där torsdagen.
Den tyngsta av alla.
Jag kom hem nästan klockan nio på kvällen.
Jag hade äpplen och yoghurt i påsen – till mig själv.
Jag öppnar dörren och ser Greta i mitt kök.
I min morgonrock.
Den där mjuka blå med fickan där jag brukade ha mina glasögon.
Bredvid låg fem skrynkliga skjortor och ett strykjärn.
Erik kom ut från rummet.
– Vi måste diskutera en sak.
Jag tog långsamt av mig stövlarna.
För om jag gjort det fort hade en av dem med säkerhet flugit i väg mot någons huvud.
Men jag är en väluppfostrad kvinna.
Ibland är det ett allvarligt hinder i livet.
– Jag måste vara på kontoret klockan åtta i morgon, sa Erik. – Jag har inte tid att stryka.
– Stryk då nu.
– Jag är trött.
Jag såg på soffan.
På tallriken med smulor.
På hans mamma i min morgonrock.
På strykjärnet.
Och då sa han helt lugnt:
– Om du inte hinner på kvällen, stig upp klockan fem på morgonen och stryk mina skjortor. Det är kvinnans plikt.
Och plötsligt såg jag hela bilden utifrån.
En femtiofyraårig kvinna står i sin egen lägenhet efter en tung arbetsdag.
Framför henne en man som bor här nästan gratis och äter på hennes bekostnad.
Och bredvid honom hans mamma, iklädd hennes morgonrock, som förklarar hur en riktig kvinna ska vara.
Jag gick tyst in i sovrummet.
Tog fram de två resväskorna från garderoben – samma som han hade kommit med för fyra år sedan.
Ställde dem i hallen.
Och sa lugnt:
– Packa ihop dina saker.
Han var övertygad om att jag skulle börja gråta.
Att jag skulle bli rädd.
Ärligt talat trodde jag det själv.
På fyra år växer en människa in i ditt liv.
Även om han liknar ett ogräs gör det ont att dra upp honom.
Men jag stod tyst.
Sedan blev det svårt.
Handen sträckte sig automatiskt efter en andra tallrik.
I affären tog jag vanemässigt hans favoritost och lade sedan tillbaka den.
Det svåraste var inte att sakna honom, utan att sluta anklaga mig själv.
Vem vill ha en kvinna med sina burkar på balkongen, vanan att titta på serier under en filt och en ålder över femtio?
Men en dag kom jag hem, tände lampan och förstod plötsligt:
Jag behöver mig själv.
Banalt?
Förmodligen.
Men det var då det gick upp för mig.
Inte som hushållerska.
Inte som betjänt.
Inte som en bihang till en man.
Utan bara som Siv.
En månad senare kom Erik igen.
Med tre lätt vissna rosor.
De såg nog lika trötta ut som vi båda.
Jag öppnade dörren men tog inte av kedjan.
– Siv, jag mår dåligt utan dig.
– Jag vill inte ta tillbaka allt, svarade jag lugnt.
– Helt och hållet?
– Helt och hållet.
Han stod en stund kvar på trappavsatsen.
Sedan gick han tyst därifrån.
