– Jag orkar inte längre bo med en pensionär.
Sade han och tittade inte på mig utan på den tallriken med köttbullar. Jag hade precis lagt fram den andra – han åt alltid två varje lördag, i trettiotvå år i rad.
– Viktor, vad snackar du om?
– Om oss, Märta. Eller snarare om att vi inte längre finns.
Jag satte mig mittemot honom, la händerna på bordet med handflatorna neråt för att inte visa. Redovisningsaren i mig vaknade tidigare än den giftade. Redovisningaren reagerar alltid först på ordet ”nej”.
– Skriver du på dig?
– Skriver. Har hittat någon annan. Hon är tjugonio år och går faktiskt inte omkring i lägenheten i morgonrock med de där långa fickorna.
Morgonrocken min var verkligen gammal. Blå, med knappar på bröstet, köpte jag när vår dotter började skolan. Bekväm. Viktor brukade kalla den ”min soffrock”. Han skrattade.
Nu skrattade han inte.
– Vad heter hon?
– Kristina.
Jag nickade, som om det förklarade något.
Köttbullarna svalnade på bordet. Jag stirrade på dem och tänkte på ett märkligt sätt: jag hade format dem i tre timmar. Jag rörde köttfärsen själv, blötte brödet i mjölk som mamma hade lärt mig. Tre timmar av min lördag. Och nu skulle han stiga upp och gå till Kristina, som förmodligen beställer sushi.
– När?
– Vad menar du med när?
– När du går.
– Idag. Väskan är redan packad.
Då klickade någonting inom mig. Inte ett språng eller ett brott, utan en klick – som en strömbrytare. Väskan var packad medan jag stod i köket och lagade ärtsoppa för veckan, som en dåre.
– Så gå då, sa jag.
Han såg nästan förvånad ut, höjde ögonbrynen.
– Och inget mer? Inga ord?
– Vad vill du höra, Viktor? Att jag i trettiotvå år tvättat dina skjortor förgäves? Det vet jag redan utan dig.
Han reste sig, gick ut i korridoren. Jag hörde honom kämpa med låset på resväskan – den där vi tog med till Visby 2008 när vi fick en bonus på en lägenhet. Jag hade då också lagt in mammas arv: två miljoner sjuhundratusen kronor. Jag minns varje siffra – jag är ju redovisningskonsult.
Lägenheten skrev vi till honom. ”Så blir det enklare, Märta, sen kan vi göra om.” Men vi gjorde det aldrig.
Jag satt i köket och stirrade på hans två köttbullar. Sedan reste jag mig, tog en stor svart soppåse – den på 120 liter som jag brukar köpa i ICA Maxi – och gick mot sovrummet.
– Vad gör du? frågade han när han såg mig med påsen.
– Hjälper dig att packa. En väska räcker ju inte.
Och jag började fylla på. Skjortor i påsen. Träningsbyxor som han ligger i på söndagarna på soffan – i påsen. Tofflor, tandborste, rakapparat, laddare till telefonen. Allt i påsen. Snabbt, lugnt, som en inventering.
– Märta, du har blivit galen.
– Nej, Viktor. Jag har bara gått in i förnuftet. För första gången på trettiotvå år.
Han grep min hand. Jag såg på hans fingrar – korta, med gula naglar – och han släppte plötsligt.
– Jag kommer tillbaka för resten.
– Kom när du vill. Men ring i förväg, så jag öppnar dörren.
Jag trodde fortfarande att jag skulle öppna.
Fyra dagar senare kom han, inte ensam.
Jag öppnade dörren och såg henne. Kristina stod på trappan i ett vitt vinterrock som inte passade säsongen, med en väska på en tunn kedja, och tittade på mig som man ser på gammal möbel som ska slängas.
– Hej, sa hon artigt med ett lätt ögonryn.
– Hej.
Viktor gled förbi mig in i hallen som om han fortfarande ägde hela huset.
– Märta, skynda på. Jag måste hämta vinterkläderna och pappren.
– Vilka papper?
– Mina själv: pass, registreringsbevis på bilen, personnummer, och lägenhetsdokumenten.
Jag stannade i köksdörren.
– På lägenheten?
– Ja, lägenheten står på mitt namn.
Kristina log ett hörn av munnen bakom honom. Jag tänker på den leendet ofta.
– Viktor, sa jag långsamt, men bestämt, – du är seriös och vill ha pappren till lägenheten där jag la mammas arv?
– Märta, vilket arv? Det var för hundra år sedan.
– Arvet var arton år sedan, rättade jag. Två miljoner sjuhundratusen kronor 2008, om någon undrar – det var priset för en tvåa i vårt kvarter. Hela. Du skrattade då att jag var ”krona på kronan”.
– Ung man, avbröt Kristina, – vi har egentligen ingen tid.
Det där ”unga mannen” krossade mig. Han var femtiosex, med en mage som stack fram, rött ansikte, påsar under ögonen – ingen ung man. Men för henne var han ”ung” för att han betalade. Och han betalade med mina pengar – han hade tre år i rad inte lagt hälften av lönen på vårt gemensamma konto, bara för ”bensin och lunch”.
Jag kände ett klick i tinningarna, som någon knäppte med fingrarna i skallen.
– Viktor, gå ut, ta med din dam. Jag får pappren via domstol.
– Vad menar du?!
– Via domstol, Viktor. Från och med nu får du allt via domstol – skjortor, strumpor, den halva lägenheten som du påstår att du äger. Med listning, stämpel och underskrift.
Kristina fnös:
– Tror ni verkligen att ni kan vinna? Lägenheten är redan på honom.
– Fröken, sa jag och märkte att min röst fick henne att rycka sig lite, – gå in i korridoren. Jag talar med min man. Formellt är han fortfarande min.
Viktor drog i hennes ärm. Hon gick ut på trapphusets landningsplan. Han stannade kvar.
– Märta, gör inte dumma saker. Vi kan lösa det.
– Vi kan. Men ”normalt” betyder inte ”ge lägenheten och passet”. Normalt betyder ”räkna vad vi har lagt in och dela”. Vill du räkna?
Han var tyst.
– Vill du inte räkna? Då räknar jag själv. Jag är bra på det, du vet.
Jag stängde dörren bakom honom, vred låset – ett varv, sedan ett till. Lämnade mig lutad mot dörren.
Lägenheten var tyst. Bara kylskåpet surrade, som vanligt. Doften av ärtsoppa – jag hade inte hunnit äta upp den sedan i lördags.
Jag gled ner på golvet vid dörren och satt i fem minuter. Tårarna kom inte. Jag räknade i huvudet: två miljoner sjuhundratusen plus renoveringen 2012 – fyrhundra, plus köket 2015 – tvåhundratio, plus balkongen 2019 – …
Redovisningsaren i mig fortsatte. Kvinnan i mig var tyst.
Sedan reste jag mig, plockade upp telefonen och ringde en låssmed. Han kom efter en timme och bytte låsets cylinder. Tvåtusen trehundra kronor. Jag noterade det i min kostnadsbok – en vana.
På kvällen ringde min dotter.
– Mamma, pappa säger att du inte släpper in honom.
– Släpper jag inte.
– Men hur kan du då…
– Alva, jag har en förfrågan till dig. Stör dig inte. Jag klarar det själv.
Hon tystnade, sedan svarade:
– Okej, mamma.
Det var den första ”okej” som värmde mig den veckan.
Två veckor senare kom stämningsansökan.
”Krav på delning av gemensamt förvärvad egendom”. Viktor krävde halva lägenheten, halva sommarstugan (som vi egentligen inte hade – han hade lagt in den bara för att låta sig låta seriös) och dessutom ersättning för ”moraliskt skada” för att jag bytte lås.
Jag läste den och, ärligt talat, skrattade. För första gången på en månad.
Jag gick till en jurist. Inte en bekant – bekanta är pratiga – utan en främling som annonserade. En kvinna i fyrtioårsåldern, i en grå kavaj. Henne hette Irina Svensson.
Jag la fram mappen jag haft i arton år. Redovisningsvanan – behålla allt.
– Ärvandebrev från 2007, sa jag och räckte blad för blad. – Bankutdrag med två miljoner sjuhundratusen på mitt konto. Köp‑ och försäljningsavtal för lägenheten för samma summa, månad för månad. Kvittens på renoveringar från 2012. Kvitton för köket. Avtal med hantverkare för balkongen. Fakturor för vatten och el – som jag själva betalat de senaste sex åren med min lön på femtioåtta tusen kronor, medan han ”investerade i förhållandet”.
Irina bläddrade och var tyst. Sedan mötte hon min blick.
– Märta, varför har du sparat allt detta?
– Jag är redovisningskonsult, svarade jag. – Jag sparar allt.
Hon log, ett leende som om hon för första gången mött någon som kom inte med tomma händer.
– Du har en stark position. Jag tror vi kan få tillbaka inte bara hälften utan allt.
Jag nickade, och sa sedan:
– Irina, en sak till. Jag är borgenär för hans billån sedan 2022. En Toyota, lånad tre år, elva månader kvar. Kan jag avbryta det?
Hon funderade.
– Du kan inte ensidigt frikänna dig, men du kan meddela banken om ändrade förhållanden – om skilsmässa. Banken kräver då en ny borgenär eller förtida återbetalning. Om han inte hittar någon…
– De tar bilen?
– Ja, de tar den.
Jag tittade ut genom fönstret. Regnet föll på trottoaren och smälte snabbt. Jag tänkte på Kristina i den vita rocken. På hur hon kanske gillar att köra den Toyotan. På hur Viktor tog mig i den två gånger – till vårdcentralen och till begravningsplatsen till min mamma.
– Låt oss skriva, sa jag.
Irina skrev.
På kvällen kom jag hem, bryggde te åt mig själv – inte för två, utan för mig i en liten mugg med blåklint, som han alltid förrådde – och drack vid fönstret.
Lägenheten var tyst. Min morgonrock hängde på en krok. Ingen kallade den ”soffrock”.
Jag tänkte: det är inte så hemskt att vara ensam. Det hemskaste var trettiotvå år i rad laga två köttbullar och bara få en blick av uppmärksamhet.
Telefonen ringde. Okänt nummer.
– Vad har du gjort, gamla?! skrek Kristina i luren.
Jag flyttade telefonen bort från örat, försiktigt som en redovisare flyttar ett felaktigt bokföringsposter.
– Fröken, jag har en förfrågan, sa jag lugnt. Ring bara via min advokat. Irina Svensson, jag kan diktera numret.
Och lade på.
Ett pistolk sköt. Första.
Rättegången var i februari.
Viktor kom i sin enda kostym – mörkblå, den han hade på sin bröllopsdag med Alva för fyra år sedan. Kostymen var lite för trång, kavajen knöt på magen.
Kristina var inte där. Hon hade, som jag senare fick veta, bråkat med honom redan den dagen.
Jag kom i en vanlig kjol och vit skjorta. Utan morgonrock, naturligtvis. Viktor stirrade på mig, förvirrad. Han hade förväntat sig en pensionär. Istället satt en kvinna som i trettiotvå år har skött någon annans bokföring och nu för första gången leder sin egen.
Irina talade i tjugo minuter. Lugnt, efter dokument. Ärvandebrev – ett. Bankutdrag – två. Kvittningar – en mapp på trehundra arton sidor. Fakturor – en annan mapp.
Jag såg på Viktor. Han rodnade, blekte, gick ner i fickan efter ett plåster – men hittade inget, för jag hade alltid lagt det där.
Domaren avslutade, såg på honom över glasögonen.
– Svarande, har du nåt att invända mot kärnan?
– Jo… det är ju gemensamt förvärvat…
– På vilka medel köptes lägenheten?
– På gemensamma medel.
– I handlingarna finns ärvandebrev och bankutdrag. Två miljoner sjuhundratusen sattes in på min kunds konto 2007. Lägenheten köptes 2008 för samma summa. Har du bevis på ditt deltagande?
– Inga bevis?
– Inga.
Vi vann fallet. Fullständigt. Lägenheten blev min. Plus ersättning för renoveringar jag betalat med min egen lön – sexhundratusen kronor som han skulle ha betalat inom ett halvår.
Viktor lämnade rätten först. Jag stannade kvar och undertecknade papper.
När jag gick ut i korridoren stod han vid fönstret och såg på gården. Axlarna sjönk. Kostymen hängde som en påse.
– Märta, sa han utan att vända sig, – det kan inte gå så här.
– Hur menar du?
– Allt ner till sista kronan. Jag är ju inte din främling. Vi är ju barn tillsammans.
Jag gick närmare, stod bredvid honom. Och då, jag svär, sa jag vad jag aldrig trodde jag skulle säga.
– Viktor, jag har inte varit främling i trettiotvå år. Jag blev en främling på en enda lördag. Du sa att du inte klarar att bo med en pensionär. Jag är ingen pensionär, jag är femtiofyra år, sex år kvar till pensionen. Även om jag vore det, skulle jag inte förlåta dig ett öre för de orden. Inte ett öre, Viktor. Inte heller ditt billån.
– Vilket lån?
– På Toyotan. Jag har skrivit till banken om skilsmässa. Borgenären är avlägsnad. Du får snart ett samtal – de kräver förtida återbetalning eller ny borgenär. Tror du Kristina skulle gå i?
Han vände sig om. Ansiktet var inte rött längre, utan blekt.
– Du… gör det med flit?
– Med flit, Viktor. Helt med flit.
Jag gick förbi honom till hissen.
Det andra pistolen sköt där, i domstolens korridor. Jag hörde hur Viktors telefon vibrJag lämnade byggnaden med en kall vind i ansiktet men med hjärtat lätt som en nybryggd kopp kaffe.
