Märta Svensson gick till jobbet tidigare än vanligt. På helgerna lämnar unga folk alltid efter sig massa skräp, så hon kom upp redan klockan fyra på morgonen för att hinna med allt. Hon har jobbat som fastighetsskötare i flera år och livet hade en gång sett helt annorlunda ut.
När hon greppade sopkvasten, tänkte hon på sin älskade son som hon fick när hon var 35. Hon hade haft otur med männen, så hon bestämde sig för att ägna sig åt barnet. Hennes man, Karl, försvann ur bilden så tidigt att hon knappt minns hans ansikte. Sonen, Sven, var smart och stilig, men han ogillade starkt att bo i den här förorten.
Mamma, när jag blir stor ska jag bli en riktig man! ropade han.
Självklart, min pojke, hur skulle det annars gå? svarade Märta med ett leende.
När Sven fyllde sexton packade han ihop och flyttade till ett studentrum i närheten av Tekniska högskolan i Stockholm. Märta ogillade att hennes son nu var så långt borta, men han lovade att komma på besök oftare.
Först gjorde han faktiskt det. Men när han fick en flickvän började han glömma hemmet nästan helt. Så småningom kom han tillbaka för gott och meddelade att han var dödligt sjuk. Märta kunde inte förstå varför livet hade kastat så tunga prövningar på henne och sonen.
Hon tvingades samla alla sina krafter för kampen. Läkaren föreslog att behandlingen skulle ske på en annan klinik, men där krävdes en stor summa i svenska kronor.
Utan att tveka sålde den sorgfyllda mamman sin lägenhet. En natt ringde telefonen.
Din son finns inte längre! meddelade läkaren.
Märta ville inte längre leva. Allt hopp hade slocknat utan sin kära son.
En morgon, som alltid, började hon sopa gården.
God morgon! ropade Sven Lindberg medan han promenerade med sin hund.
God morgon! Är du ute så tidigt? svarade Märta.
Att sitta hemma är ju tråkigt. Jag tar en runda med Bosse och får lite sällskap, säger han glatt.
Sven Lindberg var en ensam ungkarl. Märta blev lite generad av hans uppmärksamhet.
Så bra, vi låter dig fortsätta, så stör vi inte ditt arbete, svarade han och fortsatte promenera med hunden.
Märta fortsatte med jobbet men såg plötsligt något på en bänk. Det var en mobiltelefon. Hon såg sig omkring ingen i sikte. Hon plockade upp den och slog på den. Skärmen fylldes av fotografier. Någon hade tydligen glömt telefonen efter att ha tagit bilder. När hon tittade närmare på bilderna började hon gråta.
Sven! Min kära Sven! snörvlade hon.
Plötsligt ringde telefonen. Märta blev förvirrad men svarade.
Hallå! Hallå! Det här är min telefon, kan jag få den tillbaka? hördes en kvinnlig röst.
Ja, självklart. Jag hittade den på en bänk i parken. Kom förbi den här adressen, svarade Märta och läste upp adressen.
Kvinnan kom för att hämta telefonen. När dörren öppnades stod en ung kille bakom henne.
Ursäkta, var bilderna på min son? frågade Märta.
Är det? svarade flickan förvånat.
Killen gick in i lägenheten.
Sven! skrek Märta och föll medvetslös.
Killen rusade fram till henne:
Vad har hänt?
Hon har nog blandat ihop dig med någon annan. Vi måste ringa efter ambulans, svarade flickan.
Fifton minuter senare var Märta vaken igen. När de hade gått, fick hon äntligen svar på hur hans bilder hamnat i telefonen.
Märta, något återupprättad, vände sig mot flickan.
Känner du mig? Hur fick du tag på foton på min Sven? frågade hon, knappt lyckas hålla tillbaka tårarna.
Jag heter Saga, svarade hon. Jag och din son hade en kort relation en gång. Men han lämnade mig när han fick reda på att jag var gravid, suckade hon tungt.
Lämnade? Hur menar du? Han har aldrig sagt något om mig, förvånad Märta.
Vi dejtade i några månader. När jag berättade att jag väntade barn försvann han. Jag tänkte att han var rädd, förklarade Saga.
Nej, Saga. Nu förstår jag varför allt gick så här. Min son blev allvarligt sjuk. Han ville inte vara någon börda, inte ens för dig. Sven är borta sedan länge Märta brast i gråt igen.
Saga såg förundrad på henne.
Hur menar du, han är borta? frågade hon, förvirrad.
Han gick bort. Jag sålde lägenheten för att rädda honom, men det räckte inte. Vi hann helt enkelt inte, svarade Märta med skakig röst.
Saga andades djupt och nickade.
Jag fattar. Han ville skydda mig, inte ge mig mer smärta
Saga ropade på killen som stått tyst i hörnet.
Erik, kom hit!
Erik steg in i rummet.
Ja, mamma? frågade han.
Erik, minns du när jag berättade att din far hade lämnat oss? Det var inte sant. Han var allvarligt sjuk och dog innan du föddes. Och det här är din farmor, sade Saga och pekade på Märta.
Märta smälte. Hennes blick mjuknade när hon såg sitt barnbarn.
Farmor, mumlade Erik blygsamt.
Son, kom hit, kramade Märta honom.
Saga log:
Ska ni flytta in hos oss? Vi har plats nog för alla och vi skulle verkligen behöva en farmor!
Nej, Saga. Jag trivs i mitt område, men jag kommer gärna förbi, svarade Märta.
Just då knackade det på dörren.
Får jag komma in? stod Sven Lindberg där med en stor bukett blommor. Han räckte blomman till Märta och frågade:
Vill du ta en promenad, Märta Svensson?
Så klart, svarade hon med ett leende.
Från köket kikade Saga och Erik fram.
Tar du med er oss? ropade de i kör.
Om ni är snälla, skämtade Sven Lindberg.
Två månader senare blev Märta Svensson laglig maka till Sven Lindberg. Hans hund Bosse blev extra glad över de nya familjemedlemmarna. Bosse gick ofta på promenader med Erik, medan den lyckliga farmodern bakade kanelbullar till alla.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra historier, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att fortsätta skriva!
