Linn sjöng av lycka äntligen! Hon hade äntligen fått sin egen lägenhet, en alldeles egen, fri från en elak hyresvärdinna som släckte lamporna klockan elva och kunde stå och vaka över henne när hon lagade mat. Den där hyresvärdinnan, Astrid, tillät inte att man använde hårfön eller plattång “så det inte fastnar i håret”, påstod hon. Bad skulle det heller inte bli tal om, en snabb dusch fick duga och bara en gång om dagen, annars hördes Astrid knacka på och be henne dra ned på vattentrycket.
Linn stod ut med Astrid i över ett år, som trodde att hon var Linns mentor, och så fort Linn fyllde arton lyckades hon tjata till sig tillstånd från föräldrarna att flytta till studentkorridor. Men korridorslivet var sitt eget kapitel: vägglöss och kackerlackor, men värre var det med stulna stekpannor på spisen och grannar som tog hem pojkvänner titt som tätt. Linn uthärdade i ett år tills hennes pappa kom på besök och såg vad som egentligen pågick då blev det tvärstopp, inte en natt till där. De fem följande åren hyrde Linn ett rum hos gamla tant Doris. Doris var visserligen en aning egensinnig, men ändå en godhjärtad själ.
När Linn tagit examen började hon jobba och fortsatte bo hos Doris, sparade ihop till handpenning med drömmen om att köpa sig något eget, även om det bara blev en pytteliten etta. Medan andra tjejer satsade på dejter, märkeskläder och trendiga väskor jobbade Linn dubbla pass och lade undan varje krona. Det hände att Doris tyckte att hon borde koppla av men Linn var envis och vägrade lyssna.
Så en dag dök föräldrarna upp, och pappa Jonas såg allvarlig ut. De hade beslutat att hjälpa Linn tillsammans med farmor Linnea, som var Jonas släkting från början. Farmor Linnea hade aldrig själv haft familj och varit sträng lärarinna hela livet, undervisas ända fram tills hon var åttiofem, bråkat med nästan hela släkten. Den enda hon faktiskt lyssnade på var ibland Jonas. Linns mamma var också lärare, och de två kvinnorna hade alltid förstått varandra.
En gång bad farmor Linnea Jonas om hjälp att ordna plats på äldreboende. Pappa Jonas sa ingenting utan åkte tillsammans med mamma Sofia och såg på det föreslagna stället. Istället bestämde de att farmor Linnea skulle få bo i deras Linns gamla rum. Deras dotter bodde ju ändå i en annan stad. Linnea hade trots åren huvudet på skaft och sa till sin brorson att han inte skulle ha dåligt samvete, hon förstod att hennes temperament kanske skulle förstöra den goda bild de haft av henne. Men Jonas och Sofia insisterade, och så blev det.
Farmor Linnea bodde i flera år hos sina nära och kära, njöt av samvaron och deras kärlek, och gick sedan bort lugnt och stilla, och testamenterade allt till Jonas, Linns pappa. Linn själv fick överta ett vackert halsband, som gått i arv från farmor Linneas mamma.
Pappa Jonas föreslog att sälja farmor Linneas lägenhet och hjälpa Linn köpa något eget i Göteborg, där hon trivdes så bra. Och så blev det: Linn köpte en tvåa och kvinnan som bott där innan, Gunnel, försäkrade henne om att det vilade en god energi i lägenheten. Linn satte igång att renovera, och fick ofta hjälp av mamma och pappa, som älskade att spendera tid tillsammans med sin dotter och hjälpa till där de kunde. Linn kom ständigt med nya idéer, och pappa Jonas utförde dem tålmodigt. Till slut var lägenheten helt förvandlad, och mamma Sofia ville genast göra om hemma Linn lovade att hjälpa till med designen.
Så blev Linn hemma i sin egen lägenhet i Göteborg. Hon vande sig vid stadens tempo och började älska det nya livet. På jobbet träffade hon Maja, och de blev snabbt goda vänner. Maja kom ofta över på fika eller middag, och så berättade Linn om barndomens bus hur hon och grannflickan Sigrid brukade smyga upp på sjuvåningshusets tak och sola.
Så kul, skrattade Maja. Ska vi inte prova det nu också?
Men tänk om de låser takdörren? Vi fastnade där en gång, vaktmästaren Bertil var lite lomhörd och märkte inte att vi skrek, så han låste och gick hem. Vi fick vänta till pappa kom hem och lyckades släppa ut oss.
Fick du mycket skäll?
Inte särskilt, pappa var ganska snäll, det var mamma som var sträng, men han tog smällen åt mig. Hon vet fortfarande inte om alla mina påhitt!
Jag fick minsann höra ett och annat när jag busade, precis som du, haha! Men varför inte fråga vaktmästaren om vi kan få låna nyckeln, så blir det inget trubbel?
Vaktmästaren, nu hette han Håkan, protesterade först: “Det är regler för sånt där, och tänk om ni ramlar ner?” Men till slut veknade han, “Men då lovar ni att uppföra er!”
Så låg de där och solade halva helgen på taket. Det blev flera gånger om med Håkans godkännande.
En dag hörde de ändå något som lät som en dörr som öppnades, hukade sig bakom skorstenen och spanade nyfiket fram. Där satt en äldre, välklädd dam med grått hår och åt en ostmacka i lugn och ro.
Vem är du? frågade tjejerna på samma gång.
Jag? Jo, Agneta Persson… sa damen helt överrumplad.
Linn tyckte sig känna igen henne.
Det är ju du som sålde min lägenhet?
Jaa… visst är du den trevliga unga tjejen som köpte lägenheten, sa Agneta generat. Förstår ni flickor…
Och så började Agneta att gråta.
Hon berättade något väldigt speciellt. Hon hade uppfostrat sin son själv mannen hade stuckit när pojken var liten, “en gammal historia”, sa hon. All hennes omsorg gick till sonen, som blev duktig i skolan, gick på Chalmers, fortsatte med masterutbildning, fick jobb och gjorde karriär. Men när det gällde relationer hade han otur. Så småningom träffade han en hjälpsam tjej, Elin, som genast var som hemma; hon städade, lagade mat och tog hand om sonen. Så köpte sonen en större lägenhet men bodde ändå fortfarande hemma, så det blev bekvämt för alla.
Sedan kom tre barn; först Oskar, sedan Axel och till sist lilla Freja. När Freja föddes föreslog Elin att Agneta skulle sälja sin gamla lägenhet den behövdes ju ändå inte längre, de var ju nu en stor familj. Så sålde Agneta och flyttade in hos dem.
Men vardagen blev tuff. När Elin började jobba igen blev alla barnen Agnetas ansvar. Hon skulle laga mat, mata, byta blöjor, tvätta, läsa sagor, gå ut i lekparken och se till att hemmet var städat men någon uppfostran eller bestämmande över barnen var inte tillåtet. Så snart barnen somnat fick hon ett ögonblick eget liv. Och klagade hon över tröttheten sa sonen:
Rörelse är livet, mamma! Det här klarar du galant, och vi får mer tid att jobba och tjäna pengar!
Och så fortsatte det, tills de åkte på sommarsemester och lämnade barnen hos henne, när Agneta blev så slut att hon knappt stod ut längre. Hon ljög och sa att hon skulle hälsa på en vän, men promenerade bara runt i staden, satt vid kanalen och njöt av lugnet. En natt blev det för blåsigt där ute, och så smög hon sig förbi sitt gamla hem. Dörren till huset var öppen för ovanlighetens skull och hon gick ända upp till gamla taket, samma plats där hennes son gömt sig som barn. Hon fick en impuls att stanna där och tänka.
Men var har du sovit då? undrade tjejerna.
Inget att oroa sig för, jag har suttit vid kanalen, nu på sommaren är det skönt ute!
Linn och Maja blev så upprörda att de övertalade Agneta att komma hem till Linn och sova ut ordentligt.
Men vad fina ni har gjort här, utbrast Agneta. Gud vad jag ångrar att jag sålde min fina lägenhet på Elins förslag. Nej, det är inte ert fel
Men vet du vad, sa Linn, du måste vara med oss! Kom över när du vill!
Nej, det kan jag väl inte…
Jodå!
Då frågade Maja:
Får man fråga, vad hände med pengarna från lägenheten?
Åh, dem gav jag till sonen, han lovade lägga undan hälften till mig, men… det blev väl inte riktigt så.
Men det räcker nog att köpa en mindre etta, sa Maja, som visste sin sak.
Vi hjälper dig att hitta något, sa Linn uppmuntrande.
Redan en månad senare kunde Agneta flytta in i en mysig liten etta, till och med i samma hus som innan. Vad Maja sa till sonen vet nog ingen men Agneta fick tillbaka sin plats och slapp vara trött och ensam. Barnbarnen kom istället och hälsade på, ibland stannade de över natten, och till sista gick allt bra igen. Elin blev snart vänligt inställd, barnen fick plats på förskola och trivdes.
Agneta och Linn började träffas ofta, gick på utställningar och museum tillsammans. Maja sa:
När jag blir gammal, då bor jag själv, även om släkten försöker övertala mig om något annat. Jag vill kunna lägga mig var jag vill och slippa smyga på tak om nätterna!
Så sant, höll Linn med.
God morgon, mina vänner!
Tack för att ni finns i mitt liv.
Jag kramar er alla!
Livet lär oss ta vara på din frihet, men glöm aldrig dem som stått vid din sida på vägen.
