Du, alltså, nu ska jag berätta något som hände min kompis, och det är så typiskt släkten du kommer att känna igen dig! Så Mikael tog med sin sambo, Astrid, och flyttade ut till landet, du vet, någonstans typ utanför Uppsala i Uppland. Där hade Mikaels mormor haft en liten röd stuga med vita knutar, och den ärvde han. Alltså, de blev ju kvar där fixade upp huset, skaffade lite smådjur, plockade äpplen och sånt där härligt lantligt.
Men en dag, helt utan förvarning, ringer Mikaels storasyster Ebba och säger att hon och hennes tre busiga ungar ska komma och hälsa på. Hon bor annars i Stockholm, men säger nu så där lagom självsäkert: “Jag har ju också bott här tidigare! Brukade hänga hos mormor förr. Perfekt om barnen får springa av sig på landet, jag tänkte dra till kusten och sola.” Man bara jaha?
Mikael tycker ju det är jättekonstigt: “Men vem ska passa dina ungar då? Jag och Astrid jobbar ju båda två! Och ibland är jag borta flera dagar på sågverket.” Ebba bara: “Amen alltså, det är ju landet. Vad kan hända? Barnen leker väl bara med varandra, det blir säkert toppen.”
Han: “Du får nog bli kvar själv om du vill att de ska vara här.” Men Ebba kör den där syrrigt självsäkra stilen: “Men du är ju min bror, du kan väl bara säga till Astrid? Och förresten, min man stack ändå hem till sina föräldrar. Han behövde ‘lite semester från familjen’.”
Du fattar De snackar vidare, Ebba gnäller på att det är tråkigt på landet, tycker Mikael är orättvis. Samtidigt hör de världens liv utifrån barnen har lekt så mycket att de lyckats släppa ut grisen! Den springer omkring och jagar dem på tomten, trampar ner löklanden och morötter. Mikael springer ut och försöker mota in grisen igen, och kapustorna ja, de kan han ju vinka hej då till. Nästa sekund har de släppt ut geten och killingarna halva kålfältet försvinner i ett nafs. Astrid är på väg att börja gråta av stress. Ebba rycker på axlarna, typiskt stockholmskt: “Herregud, det är ju bara barn låt dem leka!”
Men du vet ju, deras egen lille Filip på tre år, han gör ju inte såna saker. Han vet att man inte öppnar för djuren eller drar i hönens dörrar, som storstadsungarna gör. Plötsligt hör de ett nytt vrål. Den äldsta pojken vill titta på hönorna de har ju så fina, färgglada ägg! Men så fort de öppnat så kommer tuppen, arg som ett bi, och jagar runt barnen. Och Ebba klagar så klart på “vilket konstigt lantställe ni har, kan ingen hålla ordning på djuren här?”
Mikael säger bara att ungarna måste lyssna på instruktioner, annars blir det kaos. “Vänta tills de hittar grannens tjur”, säger han. “Den är inte att leka med. Och gå inte ut när det är mörkt gässen är farligare än någon hund.” Ebba tror att han bara överdriver.
Strax därefter kommer grannen och lämnar tillbaka Ebbas äldsta: pojken har försökt elda bakom garaget! “Det är snustorrt ute! Vill ni sätta eld på hela landskapet? Vem är ni egentligen?” hojtade grannen.
Mikael är så trött: “Du ser ju själv, Ebba, orkar inte mer problem. Ta med barnen till kusten, men passa på så att de inte skrämmer bort fiskmåsarna.”
Ebba blev sur, påpekar att Mikael minsann bott hos henne i Stockholm ett tag, men han påminner om att det bara var ett år och han ändå fick ge henne hela lönen för att få stanna där. “Dessutom städade jag, tog hand om barnen du har väl inte glömt det?”
Ebba ger upp. Hon säger till barnen att nu ska de till mormor och morfar istället. Tårar och skrik: “Vi vill vara med mamma!” “Nej, nu åker vi!” säger hon bestämt.
Det blev så tyst i huset när de hade dragit i väg på morgonen. Mikael och Astrid satt kvar vid köksbordet och skrattade åt den galna veckan. Alltså, att ha släkten på landet är verkligen speciellt Man får ta det med en nypa salt och ett glas saft på verandan.
