Lenita sjöng av lycka, det är klart!

Malin sjöng av glädje, det är klart!
Hon hade en egen lägenhet nu, helt själv, ingen arg hyresvärdinna som stängde av elen vid elva tiden på kvällen, som stod och hängde över axeln på Malin och drog ner på gasen när pastavattnet kokade.
Inget förbud mot hårtork eller plattång för att det skulle fastna något i elnätet.
Bada fick man aldrig, bara duscha, en gång om dagen välj om du vill ta det på morgonen eller kvällen, det var samma sak, den där Maj-Britt stod ändå och bultade på dörren och bad att man skulle stänga av vattnet fortare.
Ett helt år levde Malin under Maj-Britts förmynderi, kvinnan trodde sig vara Malins mentor och vägledare, och så fort Malin fyllde arton bönade hon inför sina föräldrar om att få flytta till studentkorridor.
Det blev ett nytt äventyr förstås vägglöss och kackerlackor var vardagsmat, men det värsta var när någon snodde stekpannan medan potatisen fräste i den, bara för att man tittat bort en sekund.
Och sen de där korridorsgrannarna som drog hem killar om natten, jodå, det hörde till.
Malin uthärdade ett år, men efter att hennes pappa hälsat på och sett hur ostädat och stökigt det var, fick hon inte bo kvar en dag till. Fem år till blev det istället i en uthyrningslägenhet hos farmor Svea.
En snäll gammal dam, lite egensinnig kanske, men ändå mycket godhjärtad.
Efter studierna stannade Malin kvar hos farmor Svea, sparade till kontantinsatsen på sin drömlägenhet liten, men ändå hennes egen.
Medan de andra tjejerna sprang på dejter och spenderade pengarna på fina kläder och dyra väskor, jobbade Malin och la undan varje krona.
Till och med farmor Svea brukade säga att Malin borde ta det lite lugnt men Malin var envis och höll hårt i sin dröm.
En dag kom föräldrarna på besök och pappan berättade, generad men bestämd, att de bestämt sig för att hjälpa Malin tillsammans med farmor Rut.
Farmor Rut var en avlägsen släkting till pappan, hade levt ensam hela livet och undervisat i lågstadiet fram till 85 års ålder. Hon hade ett barskt sätt, grälade med alla släktingar och litade bara lite grann på Malins pappa.
Malins mamma tyckte hon alltid om, kanske för att de båda varit lärare.
En gång bad Rut att Malins pappa skulle hjälpa henne att ordna plats på ett äldreboende. Föräldrarna tittade på boendet men ordnade istället Ruts gamla rum hemma hos sig, utan att fråga så mycket deras egen dotter bodde ju ändå på annan ort.
Farmor Rut var skärpt, trots åldern, och sa till sin systerson att han inte skulle ha dåligt samvete hennes humör kunde förstöra vilket gott rykte som helst.
Men föräldrarna insisterade; det kändes tryggare så. Katten Sigvard och undulaten Putte behövde ju ändå någon som såg efter dem när de reste bort.
Så blev det. Alla åt tillsammans, matpengarna och bensinutgifterna minskade och när pappan åkte på fisketurer saknade inte heller mamman sällskap.
Rut tänkte efter men blev slutligen glad ändå skönt, att slippa vara helt ensam på jorden.
Några år levde hon med dem, andades kärlek och när hon stilla gick bort, lämnade hon allt till systersonen, Malins pappa.
Personligen gav hon Malin ett gammalt kollier, ärvt och väl bevarat, aldrig sålt trots svåra tider.
Malin tog emot det med glädje, vårdade det och mindes alltid farmor Rut.
Pappan sålde farmors lägenhet och köpte en till Malin i hennes nya stad, när han märkte att hon trivdes där så bra.
Så fick Malin sin lilla, tvåa. Kvinnan som bott där före henne, Elsa, försäkrade att hon bara lämnar bra energi kvar.
Malin renoverade glatt sin nya lägenhet, föräldrarna var ofta där och hjälpte till.
Malin kom med ständigt nya idéer, och pappan, tålmodig som han var, förverkligade dem en efter en.
Till slut var lägenheten som ny och mamman blev inspirerad att göra om hemma, så Malin lovade att rita ett förslag.
Malin vande sig vid staden, lärde sig älska den och kände sig allt mer hemma.
På jobbet blev hon vän med Erika, en rolig tjej som ofta kom över på fika.
En solig kväll berättade Malin om när hon var liten och smög upp på taket till sitt gamla sjuvåningshus, tillsammans med grannen och bästa vännen Lovisa, för att sola.
Vad kul, skrattade Erika, kan vi inte…
Tjejerna utbytte blickar och började gapskratta.
Bara vi inte blir inlåsta där uppe, som när Lovisa och jag satt fasthakade hela kvällen! Vår gårdskarl, Olle, var hörselskadad och låste porten vi ropade och ropade, men han bara hängde dit låset.
När pappa kom hem tidigt, som genom nåt sjätte sinne, blev vi äntligen räddade. Oj, så rädda vi var då.
Blev det straff? undrade Erika.
Nja, svarade Malin obekymrat, pappa var alltid snäll med mig. Mamma var strängare, men han täckte upp för mig, mamma vet inte hälften av allt bus jag hittade på.
Lyckost dig! Jag fick alltid skäll när jag ställde till det. Men du, kanske vi borde fråga gårdskarln om nyckeln denna gång?
Absolut!
Först var vaktmästaren, snälle Janne, tveksam. Det var ju inte tillåtet. Om chefen fick veta…
Så babblade han om säkerheten och tänk om ni ramlar…
Men vi är vuxna! protesterade tjejerna, vi ska bara sola och går sen ner tyst igen, ingen märker nåt!
Ok då, gav sig Janne. Inget bus bara!
Så låg de där, halva söndagen, på taket och slappade i solen.
Senare lånade de fler gånger taknyckeln av Janne.
En gång tyckte de att dörren knarrade, eller? De lyssnade, men hörde inget, och när de skulle gå ned och rundade ett hörn såg de en äldre kvinna, prydligt klädd, som satt lutad mot ett rör och åt en smörgås.
Vem är du? frågade båda.
Jag? Kvinnan torkade sig om munnen och försökte samlat säga: Jag heter Ingrid Gustavsson.
Malin tyckte hon kände igen ansiktet.
Är du du är ju kvinna jag köpte lägenheten av?
Ja, och du var den söta flickan som köpte min lägenhet.
Ingrid blev tårögd och berättade sin historia:
Jag uppfostrade Erik ensam. Mannen drog, klassiska historien, hittade en ny kvinna.
Erik var sjuklig, men duktig i skolan och fortsatte på universitetet, sedan forskarutbildning.
Han fick bra jobb, gjorde karriär men med kvinnorna, där gick det trögare.
För fem år sedan började Erik jobba extra sent. Sen presenterade han mig för Amanda.
Amanda kom snabbt in i familjen diskade, tvättade, lagade mat, tog hand om Erik.
Jag tänkte nu kan jag äntligen andas, leva mitt eget liv.
Erik hade för länge sedan köpt en stor lägenhet, men bott kvar med mig. Nu flyttade de unga ihop och jag började forma min egen tillvaro.
Tanken var fin, men drömmen blev kortvarig.
Amanda fick lilla Hampus, jag älskade mitt barnbarn högt. Sen föddes Lovisa, och tredje året lilla Saga.
När Saga kom sa de unga: Sälj din lägenhet, du bor ändå hos oss nu, hjälper till varför ska du ha en tom bostad?
Så blev jag kvar i ett litet helvete, som jag brukar säga.
Amanda gick tillbaka till jobbet och barnen ja, de var mitt ansvar.
Men så blev jag dålig, blodtrycket sköt i höjden. Läkaren ordinerade lugn och vila, men hur går det, med tre ystra barn?
Amanda var noga med gränser jag fick bara laga mat, mata och tvätta barnen, läsa saga, ordna med kläderna, hålla rent och duka fram till son och svärdotter kom hem från jobbet. Uppfostra, säga till, det fick jag inte.
När allt var klart och barnen sov, fick jag lite tid för mig själv.
Men mamma, sade Erik trött när jag klagade, rörelse är livet, du gör ju allt så bra! Jag njuter av maten du lagar, barnen har världens bästa farmor. Och vi kan jobba och tjäna ihop till livet.
En familj visst är det fint?
Men en sommar åkte de till fjällen, lämnade mig själv med barnen. Jag trodde jag inte skulle överleva.
Barnbarnen älskar jag av hela mitt hjärta, men jag var bara så, så trött. Så jag sa till Erik att jag skulle till väninnan på landet över helgen och istället vandrade jag runt i stan, besökte museer och utställningar.
Sover du inte nånstans då?
Ingrid log:
På sommaren behöver man knappt sova. Jag sitter på en bänk vid ån, låter tankarna flyta. Och när jag vandrade hit tillbaka till mitt hus, såg trappan till vinden stå öppen. Erik brukade gömma sig där när han var liten.
En vild idé slog mig: att sova här en natt, på taket.
Fy, säger tjejerna.
Till slut fick Malin och Erika med sig Ingrid hem till Malin på en kopp te.
Oj, så fint du gjort här! Så vackert! Hade jag vetat nej, förlåt mig, det var ju mitt eget val.
Vet du vad! Kom till oss när du vill, säger Malin.
Nej, nej, det känns bara fel.
Alls inte!
Men förlåt, får man fråga, du sålde lägenheten vart tog pengarna vägen? undrar Erika, som är jurist.
Erik sa att han skulle sätta hälften på mitt sparkonto, andra halvan hans.
För de pengarna kan du köpa en etta längre ut i stan, säger Erika fundersamt.
Och vi hjälper dig att fixa den, säger Malin övertygat.
Men… jag vet inte om jag vågar.
Lämna det åt oss, inga problem!
Redan en månad därpå flyttade Ingrid in i en liten nyrenoverad lägenhet, i sitt gamla område.
Vad Erika sa till Erik på jobbet förblir deras hemlighet. Han ursäktade sig halvdant, muttrade om att mamma borde pratat med dem tidigare ändå är vi ju en familj.
Amanda fräste bara och ville först inte prata mer med svärmor.
Barnbarnen delade på nätterna hos farmor, en efter en. Så småningom lugnade sig Amanda, barnen började förskolan och trivdes bra där.
Ingrid och Malin började gå på muséer och utställningar tillsammans, besökte varandra och fikade.
När jag blir gammal, säger Erika, då bor jag kvar i mitt. Inga övertalningar i världen ska få mig att offra eget boende jag tänker inte sitta på parkbänkar om natten och smyga på tak.
Sant, nickar Malin med ett leende.
God morgon, mina kära! Tack för att ni finns. Jag kramar er varmt.