Pojken hette Algot. Han var tio år gammal.
En gång för länge sedan hittade en hemlös man vid namn Börje honom som spädbarn under en bro vid Göta kanal i Göteborg. Pojken låg i en plastbalja efter ett kraftigt regn. På hans arm satt ett gammalt rött armband. Bredvid låg en blöt lapp: Snälla, ta hand om honom. Han heter Algot.
Börje levde själv på gatan, men tog ändå pojken till sig. Han matade honom med det lilla han fann och värmde honom bäst han kunde. Han brukade alltid säga: Om du hittar din mamma, förlåt henne. Barn lämnas inte utan sorg i hjärtat.
Åren gick och Börje blev svårt sjuk. Algot tiggde pengar och en dag råkade han hamna utanför en ståtlig bröllopsfest i ett slott utanför Stockholm. Han fick en tallrik med mat.
När bruden steg fram stelnade han till. På hennes handled satt precis samma röda armband.
Han gick fram och frågade mjukt om hon var hans mamma.
Kvinnan blev blek. När hon var sjutton födde hon i hemlighet ett barn, blev skrämd av familjens förväntningar och lämnade honom vid kanalen i hopp om att någon skulle ta hand om honom. Sen letade hon efter honom länge men fann honom aldrig.
Brudgummen avbröt ceremonin. Han sa att han accepterade inte bara henne, utan även hennes förflutna. Om pojken var hennes son, så var han också pojkens.
Sedan avslöjade han ytterligare en sak: Börje var faktiskt hans biologiska far, den man han själv förlorat kontakten med för länge sedan. Det var alltså han som räddat barnet en gång i tiden.
Bröllopet blev ändå av den dagen. Men först åkte alla tillsammans till Sahlgrenska sjukhuset, där Börje vårdades.
Den gamle mannen såg dem stå tillsammans och viskade: Hjärtat hittar alltid dem det älskat.
För första gången i sitt liv kände Algot att han hade en familj. Inte bara en utan flera.
