Nu är det slut! Lydia Svensson torkar varsamt ögonvråna med en snövit näsduk och suckar så tungt att hennes make, Ilja Bengtsson, blir orolig.
Lydia, vad är det? Dags för dropparna igen?
Släpp dina droppar, Ilja! Förstår du inte?! Det här är förnedrande! Skamligt! Hela vår släkt har blivit skandaliserad! Titta på henne! Hon visar inte ens ånger!
Familjens enda arvtagerska ser verkligen inte ut som någon som ångrar sig. Hon strör inte aska över huvudet och snyftar inga pärlband av tårar medan hon vrider händerna i förtvivlan. Tvärtom.
Lovisa Svensson sitter på verandan och äter körsbär, med sina långa, vackra ben uppslängda på räcket ben som enligt mamman är exakt som mormors, den forna primadonnan vid Kungliga Baletten. Hon tar ett bär från det vackert dekorerade fatet på bordet, stoppar det i munnen och skjuter sedan kärnan ner i syrénbuskarna. Hennes slappa, obekymrade rörelser får mamma att sucka uppgivet varje gång.
Lovisa! Sluta med det där! Hur beter du dig?! Vi har ett allvarligt samtal att ta itu med!
Lydia slår ut med händerna av förfäran och går in för att till slut ta sina droppar.
Lovisa, skojar du nu? säger Ilja hoppfullt till dottern innan han följer efter sin fru.
Nej, pappa! Jag är allvarlig. Snälla, berätta det för mamma hennes äktenskapsplaner är meningslösa! Jag kommer aldrig gifta mig med Max! Så hon kan lika gärna ge upp.
Men du krossar ju hennes hjärta.
Överdriv inte, pappa.
Kan du inte tänka om?
Nej. Jag har redan gett honom mitt besked idag. Vi pratade igenom allt, och det är slut. Nej, det blir inget bröllop.
Stackars mig
Från vardagsrummet hörs snyftningar, som får Ilja att rusa till sin frus sida. Lovisa höjer på ögonbrynen och tar ännu ett körsbär från fatet.
Herregud, vad ska jag säga till alla? Det är ju katastrof! Restaurangen är bokad, inbjudningskorten är redan skickade!
Mamma, jag bad dig aldrig skicka några! svarar Lovisa utan att höja rösten. Du bestämde, och nu är det upp till dig att hantera allt.
Det är grymt, min dotter! Jag ville bara väl.
Men det blev som alltid, eller hur? ler Lovisa och sträcker på sig. Jag har egna planer för mitt liv! Trist för dig, va?
Lovisa! Lydias röst bryts, hon snyftar igen. Vad tror du att du håller på med?!
Ingenting speciellt, faktiskt! Lovisa reser sig, samlar ihop de orörda tekopparna från bordet och viftar bort sin mors invändningar. Jag vet redan vad du kommer säga! Jag kan diska tre koppar utan att slå sönder dem.
Lovisa försvinner till köket. Lydia lägger undan näsduken.
Hon är precis som din mamma! slår Lydia fast till sin man. Samma tonfall! Snälla, varför har jag blivit straffad på det här viset?
Sin legendariska svärmor, Regina Andersson, stod Lydia i början av sitt äktenskap knappt ut med. Hon gifte sig som mogen kvinna, så hon ansåg sig ha en hel del klokhet. Därför väntade hon sig respekt. Men Regina var omedveten om Lydias förväntningar och såg absolut ingen anledning att ändra sitt sätt eftersom ytterligare en familjemedlem tillkommit.
Lydia, kära, vilken doft! viskade Regina, och smygande nypade sig för näsan varje gång Lydia kom in i rummet.
Det är mina nya parfymer! höjer Lydia på ögonbrynet. Ni tycker inte om dem?
De är kanske inte så illa, men varför hälla hela flaskan över sig? Några droppar på handleden räcker.
Lydia, som faktiskt ofta överdoserade parfymen, trutade med munnen och tog illa vid sig.
Varför avskyr hon mig? snyftade hon till sin man. Vad har jag gjort?
Lydia, älskling, mamma är så mot alla. Det är hennes stil.
Då får hon ändra stil, annars vet jag inte vad jag gör! Och säg inte älskling till mig! fräser Lydia. Jag står inte ut med det ordet!
Självklart tänker Regina inte ändra något. Med sina skarpa, ibland syrliga kommentarer driver hon Lydia till vansinne. Det leder ofta till gräl och missnöje, och påverkar till och med Iljas relation med sin mamma. Men så, en gång på Operan, får Lydia en minst sagt tvivelaktig komplimang:
Lydia, du har blivit en riktig dam! Det är allt tack vare umgänget med Regina Andersson! Vilken personlighet! Och vilken smak hon har! Fantastiskt vilken vacker kopia hon fått i dig!
Att bli liknad vid svärmodern gillade Lydia inte, men själva komplimangen gjorde henne glad. Hur man än vänder och vrider på det, Regina ÄR verkligen en stilikon. Så Lydia dämpar sig, låter känslorna ebba ut. Lydia var klok och kunde dra rätt slutsatser, även om det stack till ibland.
Hon håller artigt avstånd till sin svärmor och är korrekt. Efter att Lovisa fötts glömmer hon snart alla gamla anklagelser. Regina älskar sitt barnbarn och tillbringar så mycket tid hon får med henne.
I denna kultiverade familj, där alla på sitt sätt var konstnärer utom Lydia, tandläkaren råder länge lugn. Lovisa växer upp omgiven av omsorg. Både farmor och pappa skämmer bort henne. Mamma är sträng, men önskar att dottern ska få ett bättre liv än hon själv.
Om sitt förflutna berättar Lydia aldrig. Ilja vet visserligen grunderna men frågar aldrig efter detaljer. Han är klok nog att låta det vara, något Lydia är honom evigt tacksam för. Avklippt från sitt gamla liv fokuserar hon nu enbart på nuet.
Med sin egen mamma har Lydia ingen kontakt. Skälen är allvarliga, men Lydia vill inte låta det gamla styra sina tankar. Ett foto av en lockig liten pojke vilar i medaljongen runt hennes hals. Medaljongen öppnar hon aldrig. Hon minns alltför väl hennes son, bara två år gammal, lämnades i sin säng av mormor medan hon gick för att köpa mjölk. Det var en het sommar, fönstren stod öppna
Att förlora sitt barn nästan krossade Lydia. Hon kunde varken äta, sova eller tänka. Hon förbannade sitt beslut att fortsätta studera och inte ta studieuppehåll. Den olycksaliga dagen skrev hon tenta när hon kom hem var livet över.
Med mannen, som var ute på forskningsresa och inte hann hem för att ens säga adjö, skiljer hon sig nästan omgående. De levde knappt tre år tillsammans. Hon insåg snart att inte ens ett barn skulle rädda relationen. Skilsmässan var bara en tidsfråga.
När alla papper var klara packade hon en liten väska och lämnade sin barndomsstad för alltid. Sedan hon insett att hon inte längre var mamma, kände Lydia sig som en gammal kvinna all livssmärta verkade redan ha dragit genom hennes själ.
Men sedan kom Ilja.
Han satt där på kliniken med en svullen kind.
Hur länge har du haft ont?
En vecka.
Men varför väntar du så länge? utbrister Lydia irriterat. Du är vuxen!
Jag förstår ingenting, ler Ilja trots smärtan.
I hans leende finns något som gör Lydia stum. Hon råkar till och med ta fel instrument, något som aldrig hänt förr. Hon rodnar och Ilja sluter ögonen för att inte generera henne mer.
Hon jobbar tyst och koncentrerat, men för första gången efter förlusten av sin son, känns hennes rörelser lätta och varsamma.
Ilja möter henne efter jobbet varje dag i över ett år. De pratar knappt men förstår varandra ändå. När Ilja friar, tvekar Lydia.
Det är bra med dig men jag vet inte om jag kan göra dig lycklig…
Varför tvekar du?
Jag vill inte ha fler barn.
Varför inte?
Det ska jag berätta men inga detaljer. Lydia är allvarlig. Efter det får du tänka efter. Om du inte kommer imorgon, förstår jag. Ta råd av din mamma, du är ju så nära henne. Fråga hur du ska göra.
Ilja frågar förstås inte sin mamma. Han är vuxen och Regina är ingen som styr över andras liv. Undantaget är Lydia, men det är en annan historia. Regina skämtar gärna om att hon blivit odrägligare efter pensionen, precis som balettdamer blir. Hon hann gifta sig två gånger efter baletten innan sonen presenterar Lydia.
Ilja berättar allt för sin mamma. Regina, med en cigarett balanserande på kaffekoppen, lyssnar tyst och mörknar vid varje mening. Till slut frågar hon:
Älskar du henne?
Ja.
Då finns det inget att tveka om. Kärlek är en skatt, min son, inte alla får uppleva. Oavsett pris är det värt det det är alltid för lite. Riktiga skatter är aldrig lätta att bära, men du får krafter på vägen.
Tror du det?
Jag vet.
Där slutar samtalet. Ilja tar med Lydia till sin mamma, Regina erbjuder sin kind till en kindpuss och tar henne direkt till sin sömmerska. Sedan öppnar hon en antik skrin med gamla smycken.
Här, Lydia, är Svensson-familjens smycken.
Men det behövs inte!
Klart det gör. Du är en av oss nu. Välj det du tycker om. Men kom ihåg bär dem med förstånd.
Hur då?
Min mormor sa alltid att diamanter på torget det är alldeles för mycket. Förutom om man är i Göteborg där är det tillåtet, så att fiskkärringarna blir gröna av avundsjuka och ger dig extra rabatt.
Lydia märker plötsligt att hon skrattar, något hon trodde hon glömt hur man gjorde.
Regina utbildar henne, Lydia surar, men innerst inne är hon tacksam. Och när Lydia blir gravid berättar hon det först för Regina.
Du ser grön ut, Lydia. Vad har hänt? Regina, nyss hemkommen från ännu ett äventyr, droppar in för att kolla läget.
Ilja är inte hemma, och Regina märker snabbt att Lydia försvinner till badrummet och blir borta så pass att Regina räknar ut allt själv.
Du ska föda hos Sofia. Hon är den bästa läkaren, det har jag koll på. Varför är du rädd?
Jag vet inte om jag klarar det
Lydia, nu ska du lyssna noga. Var inte dum! Tacka Gud, ödet, vem du vill och kör vidare! Jag kommer aldrig släppa dig eller det här barnet ur sikte! Inget att vara rädd för! Medan jag lever stöttar jag dig. Hör du?
Ja tack
Spara tacken till framtiden, till när jag är en gammal gnällig tant som driver dig till vansinne. Då kan du komma ihåg det här och säga tack igen. Okej?
Ja.
Bra där!
Lovisa Svensson föds, punktlig, frisk och med starka lungor. Regina tar emot henne utanför BB, lyfter upp spetsmössans hörn och skrattar:
Mästerverk! Bra jobbat, Lydia!
Sedan håller hon sitt ord. Regina, bekant som balettdrottning och sällskapslejon, kliver ur sina pälsar, fyller baljan, gnuggar galltvål (förstås bättre än tvättmedel) och tvättar barnkläder. Sedan badar hon lilla Lovisa, pussar hennes rosa små fötter:
Min skatt! Min älskling! Du får alltid vara frisk!
Gamla gräl och missnöje försvinner.
Lydia får sitt efterlängtade: en familj, ett hem, relativ ro.
Nej, sin lille Pavle glömmer hon aldrig. Ilja tar henne två gånger per år till hemtrakten, men Lydia sätter aldrig foten i barndomsstaden, träffar aldrig sin mamma. De bor på litet hotell i utkanten. Lydia räknar sekunder till avfärd.
Så går åren, tills Lovisa fyller tio. Lydia får ett brev från mamman.
Vad som stod i brevet vet bara Regina. Lydia visar det för henne och ber om råd.
Åk. Glömma går inte. Förlåta kanske, kanske inte. Men hon är din mor. Tänk på det goda som var. Tala med mamman du minns som liten. Alla gör vi misstag du, jag, hon. Det här handlar inte om henne, utan om dig. Annars kommer du älta och ångra dig livet ut. Gör vad du tycker, men jag stöttar dig oavsett, Lydia. Tänk efter!
Dagen därpå åker Lydia. Lämnar Lovisa hos Regina och reser.
Mötet är kort. Mamman hinner säga förlåt och krama dotterns hand innan hon tystnar för gott.
Hem återvänder Lydia efter några dagar. Regina kramar Lovisa och nickar nöjt:
Bra gjort. Rätt beslut.
Nu borde allt vara lugnt men Lydia känner sig fortfarande ofri. Den rädsla Regina talat om håller fast henne.
Lydia, du är för kontrollerande mot Lovisa, säger Ilja oroat. Hon måste få ett eget liv, vänner och intressen. Föräldrar och farmor räcker inte i längden.
Vad menar du?
Släpp taget. Hon behöver mer frihet.
Jaså? Lydia liknar en ilsken katt. Och du tycker det är okej om det händer henne något?! Jag klarar inte en förlust till!
Varför skulle vi förlora henne?
Det kan alltid hända nåt! Ska vi då bara ångra oss ihjäl?! Ser du inte det…?!
Ilja suckar uppgivet. Han vill hjälpa henne, men vet inte hur.
Återigen får de stöd av Regina.
Sätt Lovisa på dans istället.
Varför det, mamma? Hon har redan fullt med aktiviteter!
Sluta med allt! Det behövs en sak: pardans.
Viktigt?
Ja!
Okej, jag ordnar det.
Så börjar Lovisa på dans. Och träffar Max.
En lite mullig, klumpig kille som farmor släpat till dansstudion, får bilda par med henne.
Låt dem försöka. Båda är bortkomna, ingen succé, tänkte tränarna. De visste inte att Lovisa är av den sorten som aldrig står i ett hörn.
Efter tre år tar Max och Lovisa hem sitt första pokal. Snart tävlar de flitigt tillsammans.
Max är inte längre klumpig, utan en lång snygg kille som ser på Lovisa från ovan, och juryn är övertygad om att de har en romans utanför dansgolvet också.
Lovisa skrattar bara varken erkänner eller förnekar. Hon vet ännu inte att Lydia redan stakat ut hela hennes framtid.
Mammans planer avslöjas efter studenten.
Jag har bestämt mig. Jag söker till läkarlinjen, säger Lovisa, som alltid haft lätt för sig i skolan men dragit ut på beslutet för att vara säker.
Vi trodde kanske att du hade andra tankar, säger Lydia, och Lovisa ryser till av hennes märkliga leende.
Har jag någonsin sagt något sånt?
Max föräldrar och jag har pratat. Vi har tre månader på oss att planera. Ett höstbröllop, vad härligt! Jag snackar med farmor, låter henne ordna en speciell lokal.
Bröllop? För vem? Max?
Såklart! Ni är perfekta ihop, både på och utanför dansgolvet! Visst är det underbart?
Och mina åsikter betyder tydligen nada? säger Lovisa torrt.
Jag trodde allt var klart, lilla du.
Kalla mig inte lilla! säger Lovisa iskallt.
Hon griper väskan och stormar ut, och Lydia får först på kvällen veta att dottern flyttat till farmor Regina.
Regina är kort i tonen.
Vad trodde du? Lovisa är ingen docka. Tänkte du sätta på henne slöja och leda fram henne till altaret? Lydia, du var klokare förr!
Det är MITT barn! Jag vill bara att hon ska vara lycklig! Max älskar henne!
Men älskar hon honom? skrattar Regina. Eller bryr du dig ens om hennes vilja?
Jag vet bättre vad hon vill! Hon är bara för ung för att förstå!
Jaså? Lovisa vill bli kirurg. Det är väl en rimlig dröm? Vad stör dig?
Allt! Om hon vill plugga, fine. Men först bröllop! Då kan jag sova om nätterna!
Tror du det hjälper dig? På vilket sätt?
Då vet jag att hon har någon som skyddar henne! Max är en fin kille! Sen de blev ett par på dansen sover jag lugnt, jag vet att han tar hand om henne.
Jag förstår din oro, men inte behovet av att burra in henne. Äktenskapet blir en bur. Ja, en vacker, men ändå en bur… För det är inte hennes val, utan ditt.
Det blir som jag vill. Det blir bröllop.
Jaja, vi får väl se säger Regina. Du känner inte din dotter!
Och Lovisa visar vem hon är. Samlar sina saker och flyttar till farmor. Lydia är förkrossad, slutar svara på samtal, hälsar aldrig på. Att Lovisa klarar intagningsprovet och kommer in på läkarlinjen, får Lydia veta först av maken.
Lydia, kan du inte bara släppa och försonas? Vad är poängen med att gråta på nätterna och krama hennes kudde, när du kunde hålla om din levande dotter? Jag var där igår. Lovisa frågade efter dig, hon är lika ängslig.
Säg att hon bryr sig, bara!
Lydia! Ilja, för första gången under hela äktenskapet, höjer rösten. Det här går över gränsen! Hon är din förlängning, du har kämpat för henne! Hur kan du bara stöta bort henne? Tror du jag inte ser hur du lider? Förklara varför! Jag förstår inte!
Jag vet inte själv! utbrister Lydia. Jag vet inte hur jag ska få allt ogjort… Jag… Ilja, du har rätt jag kan inte andas utan henne. Det gör så ont att allt känns mörkt. Som när Pavle dog…
Lydia, sluta nu! Ilja skakar om henne. Lovisa lever! Hon väntar på dig! Skynda dig!
Vart? Varför?
Jag kör dig dit. Och sluta inbilla dig att allt hänger på dig! Låt din dotter leva, låt henne inte vara en porslinsros under glas!
Kanske var det hans ilska, kanske kärleken Lydia gör som han säger.
Försoningen sker. Vad mor och dotter pratar om i Reginas sovrum förblir deras hemlighet. Men deras tårsvullna näsor och röda kinder säger mer än ord.
Men ödet nöjer sig inte bara med frid. Lovisa vandrar envis vidare mot sin dröm och så sker något överraskande. Till och med Regina blir stum.
Lovisa Bengtsson, vi har fått in ett akut blindtarmsfall.
Jaha. Ja, inte kul, men jag kommer!
Lovisa dricker ur kaffet, stretchar och går till akutmottagningen. Passet är nästan slut, men hon tänker inte smita från en operation erfarenhet måste samlas!
Du?!
Jag… Max försöker le, men får en smärtattack.
Okej, litar du på mig nu?
Klart jag gör!
Helt utan oro, utan testamente?
Du är tokig, Lovisa!
Mer än du anar
Tre år senare öppnar Lovisa grinden hem till sina föräldrar och ställer sonen på grusgången.
Kom nu, visa mormor hur du springer! Mamma, ta emot!
Lille Paulie skriker av glädje och springer rakt i famnen på mormor.
Min guldklimp! Vad glad jag är att se dig!
Hej mamma! Är farmor hemma?
Nja, knappt! Lydia kramar pojken och ler. Hon drog till Mallorca. Ny kärlek igen!
Typiskt farmor! Vem är det nu?
Någon konstnär eller keramiker, vad vet jag. Fråga själv när hon ringer. Var är Max?
Parkerar bilen.
Perfekt! Köttet är nästan klart, pappa tar ut kladdkakan så, tvätta händerna och slå er ner! Jag ska natta Paul först, kommer snart!
Jaja, du sover ju där inne och sjunger vaggvisor!
Är det så illa? Lydia kysser sitt barnbarn.
Det är underbart, mamma!
