Tomte
Emil, var det du som städade på gården? Anna la handen på sonens axel.
Pojken ryckte till och tog av sig hörlurarna. Monstren slogs vidare på datorskärmen, men nu intresserade de inte Emil.
Vad sa du, mamma?
Jag undrade, har du varit hemma länge från skolan?
Nyss kommit.
Vem städade då på gården?
Hur ska jag veta? Det kanske var Maja?
Anna log. Hennes treåriga dotter var visserligen en riktig liten chef, men att städa hela gården, det låg ännu utanför hennes förmåga.
Du är för rolig!
Ja, då är det kanske tomten!
Just det! Den gamle gårdvaren! Pratkvarn! Gå och hämta Maja hos farmor. Hon har varit där så länge. Under tiden lagar jag middag. Är du hungrig?
Japp! Vi fick bara ett wienerbröd i matsalen idag, och det var efter andra lektionen. Mamma, när kommer vi ha morgonskiftet igen?
Jag vet inte, pojken min. De har inte sagt något än. Skolan är överfull.
Jaja, vi får i alla fall sova på morgonen. Emil hittade som vanligt något positivt i situationen.
Anna pussade honom i håret, drog kärleksfullt i hans öra när han försökte slingra sig, och gick ut i köket.
Tonåringar…
Tretton år. Han vill vara vuxen, men ändå… Varje gång Anna kysser hans mörka, precis som pappans, lite yviga hår, fryser han till.
Barnen blev så olika. Emil, mörkhårig, blåögd, lång, var sin pappa Niklas upp i dagen. Och inte bara till utseendet. Anna såg redan nu att även hans envisa, varma och ansvarstagande sätt skulle slå igenom med tiden. Han kanske inte hade städat gården, men disken var i alla fall diskad och köksgolvet glänste fortfarande fuktigt. Var hittar man sådana hjälpredor? Kanske när Maja blir större.
Maja var Annas mirakel. Nästan tio års väntan och svag förhoppning och ändå blev det de minsta av välsignelser, en dotter med Niklas. Ljus som ett midsommarfält. Linblonda lockar och stora blå ögon. Maja var Annas avbild. Mjuk och kelig som en kattunge. Kommer och kryper upp mot mamma eller bror och står stilla så länge man bara orkar hålla om henne.
Maja, hur är det?
Och rummet lyser upp av hennes leende. Ingen kan le som hon. Det vet Anna säkert. Och ändå…
Leendet både värmde och värkte i Anna. Det var Niklas leende. Men han fanns inte mer…
Döden hade tagit honom hårt och brått. Niklas var brandman. Räddade liv. En gång räddade han en hel familj ur ett eldsvåda, men återvände till huset för att försöka få ut mormodern som vägrade lämna sina höns. Då var det för sent.
När Anna förstod att Niklas var borta, visste hon det innan samtalet. Hjärtat slet, kroppen skrek, och hon tryckte Maja till sig, ropade till svärmor Ingrid som stannat några dagar för att hjälpa till med bebisen:
Ta henne, mamma! Jag måste ringa!
Sedan körde Anna genom ett regnvått landskap till stationen i Örebro där Niklas jobbade, utan att minnas resan.
Hur hon inte tappade taget då, vet hon knappt.
Barnen hjälpte. Emil släppte henne inte ur sikte.
Emil, nu ska vi försöka sova lite sa Ingrid, trött men orubblig, och köpte Anna till att äta, dricka och amma när det behövdes.
Jag stannar hos mamma! Emil skakade på huvudet och smekte Annas hand mot kinden Farmor, varför är hennes händer så kalla?
Anna mindes det bara i brottstycken. Likaså packningen när hon rafsade ihop leksaker och kläder i påsar.
Jag klarar inte av att vara här mer… Jag väntar bara att Niklas kliver in genom dörren och ropar, som han alltid gjorde: Jag är hemma!…
Klokt, Anna! Kom hem till mig så länge, så hittar vi en lösning.
Nej, jag vill inte det heller… Förlåt. Det påminner för mycket. Det gör för ont… Jag åker till mormors hus.
Men Anna, där har ingen bott på åratal! Ska du verkligen ta med barnen dit?!
Det går. Bara man städar. Dessutom är du ju nära. Jag klarar det inte utan dig.
Var skulle jag annars ta vägen? Ni är det enda jag har kvar…
Nej, snälla mamma. Vi klarar oss… Men kan du ta Maja en stund? Jag måste packa färdigt. Och Emil behöver äta. Han har slutat äta om inte jag sitter med, annars har jag noll aptit.
Det går inte! Ingrids röst blev strikt Du är mamma! Är du okej, är barnen okej. Om du bryter ihop, vad ska det bli av dem? Anna, jag orkar inte själv i evighet. Ta hand om dig!
Anna tog svärmors händer och kysste dem snabbt, återgick till packandet och tänkte bara på att komma bort. Lyckan som en gång fanns i hemmets vrå gick inte att ta tillbaka, men det blev outhärdligt att andas i de rummen som levt av den lyckan.
Mormors hus tog emot henne kyligt. Egen skuld. Hon hade glömt det. Inte hälsat på.
Anna gick genom rummen, strök över tapeterna, torkade dammet av ett gammalt broderat skåp och öppnade fönstren för den kalla höstluften.
Mamma, ta barnen en stund. Kommer och ammar Maja senare.
Klarar du det?
Ja…
Men ensam blev Anna inte. Det dröjde inte mer än en halvtimme förrän dörren slog upp och Elin, barndomsvännen, stod där.
Kunde du inte meddela?! Var är trasorna?
Elin var alltid handlingskraftig. Pratsam och gapskrattade gärna, men för vänner kunde hon riva upp himmel och jord.
Anna sköljde av tvålen och kramade tafatt om vännen.
Hej…
Hej! Var är barnen?
Hos mamma.
Jaha! Då så! Ska vi börja städa eller ska du till henne i natt?
Tänkt sova här.
Bra! Så varför står vi kvar då?
Elin drog upp ärmarna och letade efter baljan med vatten.
Elin! Anna bligade på henne.
Vadå? Jo, sådant är livet.
När?
I februari. Varför ser du så skräckslagen ut? Jag är gravid, inte sjuk.
Med vem?
Som om du inte vet! Elin började gnida fönsterbrädan Usch, så skitigt det är!
Jonas? Men han stack ju…
Japp. Jag blir ensamstående mamma. Berätta mer sen!
Kommer han tillbaka?
Jonas? Nej. Han ville vara fri. Det är hans val. Men jag får ett barn, Anna… Tänk, ett barn!
Anna visste vad detta betydde för Elin. Efter att hennes första man lämnat henne för ofrivillig barnlöshet vände hela hans släkt henne ryggen. Men till slut insåg de, när han gifte om sig och hans nya fru var ofrivilligt barnlös, att det inte var Elins fel. Behandling ordinerades, och inom två år kom både son och dotter till världen.
Elin önskade dem lycka till. Hon hade förlåtit allt och var, på sätt och vis, tacksam nu utan skilsmässan hade detta nya, blyga lyckorus aldrig funnits. Jonas övergav henne snabbt när han hörde om barnet, men det spelade ingen roll längre. Hon var inte längre en rädd flicka.
Städningen höll dem i gång till sent. Men det var värt mödan. Huset tycktes andas ut, dragit på sig skymningens sky där det vaknade till liv.
Elin sjönk vid bordet trött men nöjd och såg på när Anna satte på te.
Så snabbt allt går
De brukade rusa hit, sno en kanelbulle ur fatet och dra ner till sjön, till mormors rop:
Era busfrön! Ska ni aldrig sitta still och äta som folk?
De vinkade bara med svar:
Snart tillbaka!
Snart blev alltid kväll och när värmen släppte drog de tysta varsitt ogräsjärn och hjälpte till i rabatten. Det var mycket att göra för en ensamstående mormor. Annas mor hade gått bort vid födseln, pappan försvann till staden med ny familj, så det föll på mormor att ta hand om Anna.
Mormor dog när Anna just fyllt arton. Just då träffade Anna Niklas och bedövades av förälskelsen, för sent förstod hon att mormor blev snabbt sjuk.
Tre månader fick de tillsammans. Kort tid att säga allt. Men mormor hann ändå ordna en sak Anna aldrig slutade vara tacksam för: hon kallade till sig Niklas mamma Ingrid och släppte inte in Anna förrän de pratat länge. Anna visste aldrig exakt vad som sagts, men där och då fick hon en mamma till.
Får jag? Tack vare ett tyst nick blev svärmor mamma för Anna.
Hon kunde inte säga hur mycket hon längtat få kalla någon så. Hon var inte van att vara öppen och dela känslor, men nu fanns en till som såg henne nästan som mormor gjort.
Hon hade aldrig bråkat med svärmor. Varför? Alltid hjälp och omtanke, ibland stilla råd. Varför slösa bort lycka på att tvista? Man har inte många som är släkt i själen, inte bara på papper det visste Anna.
Att blodsband inte alltid betyder något lärde Anna av egen erfarenhet. När mormor dog, dök hennes pappa, hans nya fru och svärmor upp i bil.
Bra hus. Rejält. Går att sälja dyrt.
En främmande bullrig kvinna gick runt och tskade.
Vad ovårdat! Det måste fixas till! Köpare vill ha det snyggt.
Vilka köpare? Anna återvände till verkligheten.
Hon hade vandrat i dvala efter begravningen, åt knappt, gick vilset mellan sysslor och hoppades någonstans att allt var en mardröm och mormor skulle komma ut från sommarköket och ropa:
Har du sprungit klart? Kom och hjälp mig med syltburkarna!
Köparna, så klart! pappans svärmor rätade till sin rem på klänningen, blottade kritvit hud och Anna mådde illa. De som köper huset!
Anna sprang bakom ladan, kvävde gråten och kom tillbaka just som Ingrid dök upp:
Gå härifrån, genast!
Vem är du att bestämma här?
Huset är Annas. Det finns gåvobrev.
Vilket då?
Helt vanligt. Och testamente på banken, jag var med och fixade papperna. Ni har ingenting här att göra. Skulle ni sko er på en föräldralös?
Stormen i gården missade Anna. Ingrid tog hennes hand, la henne i sängen, bytte smutsiga tröjan.
Gråt inte! Ingen ska få såra dig. Det har jag lovat din mormor. Ta min morgonrock, den är ren. Vila. Jag fixar te. Sen pratar vi.
Anna träffade sin far nästa gång först på bröllopet.
Hon hade inte bjudit honom, men han kom själv.
Festen höll på, någon skämtade med Niklas som försökte linda in en stor docka i tyg och Anna skrattade så hon grät. Då kom hennes far och la några nycklar i hennes hand:
Förlåt! Pappren är hos Ingrid. Lycka till!
Han hann gå innan hon hann svara.
Lägenheten hon fick var liten men hemtrevlig. Två rum, rymligt kök. Anna förstod först inte varför hon skulle flytta från mormors hus.
Anna, det blir enklare här. Det är en stad, fler möjligheter. Du måste studera.
Ingrid inspekterade, satte sig till ro i köket, nöjd. Det var hon som övertygat Annas far att han borde stötta Anna nu. Det förmådde även hans samvete.
Jo, kanske Men när? log Anna litet.
Jo då. Det är tidigt än. Jag har inte ens sagt det till Niklas än.
Jag hjälper. Sök vidare! Du har så ljust huvud. Förspill inte det!
Anna tog examen på universitetsfilialen. Det var tufft men Ingrid hjälpte till, var barnvakt, fyllde på kylskåpet.
Alla andades ut när Anna fick jobb och Emil började på förskolan.
Vi ska till kusten! Niklas skrattade när han såg Anna och barnen jubla.
Det blev deras enda semesterresa. Anna och Niklas simmade, barnen lekte i sanden med farmor. På kvällarna gick de långa promenader längs piren tills morkret tätnade och kvällshimlen gnistrade av bleka stjärnor.
En kväll lät Niklas Anna och Ingrid gå själva ut på piren medan han tog med Emil till karusellen.
Längst ut bråkade ett par högljutt. De grälade och trampade iväg längs bryggan, utan att bry sig om någon annan.
Ingrid såg efter dem, suckade:
Varför göra så? Folk märker inte att de slösar bort sitt liv. De förlorar en kväll, kanske flera. Och för vad? Ilska, stolthet, sårade känslor …
Men varför tror du de blir sams? Anna log eftertänksamt.
Bara dem som fortfarande bryr sig grälar så. Såg du hon sprang efter och grät? Och han vände sig om fem gånger. Men kvällen har redan slösats. Kanske natten ger försoning. Om inte, då? När du levt längre med Niklas, tänk på dem här och fråga om du ska ödsla din tid på gräl. Livet är så kort, Anna. Så kort…
Anna tackade Ingrid för de orden. Sen kunde hon alltid känna: tiden med Niklas var inte förspilld.
Anna lyfte av tekannan och höll på att tappa den. En skugga försvann förbi köksfönstret och hon ropade till. Inte Emil. I skymningen smög en man på gården.
Första impulsen: lås dörren, ropa hjälp men Anna sansade sig. Barnen och Ingrid skulle komma när som helst. Och någon var ute på gården!
Det gamla träskaftet på tekannan gav henne mod och hon stegade ut.
Lyset på gården var släckt.
Vem där?!
Dörren till boden gnällde till. Anna studsade till av skräck.
Vad vill du?! Jag ropar annars!
En skugga steg mot trappan, Anna backade.
Lugna dig, Anna. Det är jag. Oskar.
Anna släppte tekannan av lättnad och utbrast. Den brände hennes ben genom sarongen, hon placerade snabbt kannan på farstukvistens bord, svor tyst.
Varför smyger du omkring här, Oskar? Kunde du inte knackat på?
Den kortväxte, starka mannen såg plötsligt ut som Emil när han gjort något ovanligt, som att ha sönder en fönsterruta.
Du förlåt… Bod-dörren hade lossnat, tänkte laga den. Imorgon drar jag till bikupan, vet inte när jag kommer igen. Ville hinna fixa den.
Anna fattade först nu. Gården, som hon inte städat, staketet som var lagat, bryggan vid bastun det var Oskar.
Så det är du, min tomte! Anna log.
Vem?
Tomten! Någon fixar åt mig i smyg. Fast han dricker inte ur mjölkskålen. Emil tycker vi måste skaffa katt åt tomten. Han är säkert ensam. Är du ensam, Oskar?
Det svaga köksljuset räckte precis för att Anna skulle se honom rodna.
Förlåt. Borde ha sagt något tidigare.
Tack! Men… varför, Oskar?
Han svarade inte. Vinkade och klättrade graciöst över staketet, utan att bry sig om att Ingrid och barnen nu stod vid grinden.
Så, nu har han visat sig! Ingrid smålog och räckte Anna en mjölkflaska. Ställ in den i kylen.
Vadå, visat sig? Mamma, visste du?
Hur tror du? Alla här ute vet. Oskar har varit kär i dig sen du dejtade Niklas! Märkte du hur han såg på dig förr?
Nej…
Inte? Ingrid såg förvånad ut. Säger du det!
Det är sant…
Kom nu, vi sätter oss. Ingrid vinkade på Maja. Men först nattar vi barnen. Det här blir långt.
De pratade hela natten. Anna fyllde på hennes kopp, själv bara lyssnade.
Han kom till mig för ett år sedan. Ville be om din hand. Sa att du har ingen närmre än mig. Visste hur han skulle smickra…
Och du sa ja?!
Varför inte? Anna, du är ung. Livet är långt! Barnen växer och snart är du ensam kvar med mig, en gammal gumma. Är det rätt? Nej! Lev! Jag vet hur du älskade min Niklas! Och säg inget nu talar jag. Sådan kärlek får man kanske en gång i livet. Men det händer att en människa får vara lycklig igen, även om sorgen varit stor. Det måste man ta emot som en gåva. Och kanske älskar du inte Oskar på samma vis, men om du kan känna värme och lugn då gläds jag! Emil behöver en manlig förebild. Vi älskar honom, men det räcker inte. Och Oskar har blivit en vän. Visste du att han lär honom köra bil?
Nej…
Vågar inte säga det till dig.
Varför?
Han är nog rädd att såra dig, tror att han sviker minnet av Niklas.
Så dumt!
Då kan du prata med Emil. Lugna honom. Han gillar Oskar, men är rädd att göra fel mot minnet. Maja är liten, minns inte Niklas. Men Emil… Men dig, Anna…
Vadå jag? Anna rodnade, såg ner.
Inget! Ingrid log och drog till sig koppen. Slå upp lite till. Jag är törstig så det svider!
Anna och Oskar gifte sig året därpå. Och året efter föddes Annas andra son.
Men titta, mamma, så rufsig han är! Anna tog av mössan hemma och smekte de lustiga linblonda testarena.
En riktig liten tomte! Ingrid lindade om den lilla och tog upp honom. Välkommen till världen, lilla vän. Kalla mig gärna farmor Ingrid.
Mamma…
Jag menar bara! Mata du, så går jag till köket. Vad vill du ha att äta?
Den stora röda katten som Oskar gett Emil tassade in, smög till fönstret och satte sig. Snart låg katten på fönsterbrädan och betraktade den sovande Anna och den lilla tätt swadlade bebisen. Tystnaden slöt sig intill katten, höll om honom, och såg. Här är det: lyckan. Så skör och mild. Man måste vaka varsamt över den.
Någonstans klirrade en tesked, Majas klingande skratt hördes och tystnaden gled försiktigt ner från fönsterbrädan, klappade katten på örat på vägen ut. Katten skakade irriterat på huvudet och tvättade sig grundligt inför mötet med familjens nya medlemmar.
Och det är väl så att den som är omgiven av kärlek, alltid har tillräckligt med beskyddare. Livet visar: Släpp taget om rädslan våga ta emot den lycka som faktiskt sträcker sig mot dig.
