Jag satte min man inför ett outhärdligt ultimatum.
Mamma, varför ska vi åka till mormor Birgitta? Jag vill inte, det är så tråkigt där.
Jag tittade på Hedda i backspegeln. Min dotter satt där bak, försjunken i sin rosa surfplatta, utan att lyfta blicken när hon ställde frågan. Sex år gammal, och redan med den där tonen som om hennes närvaro var en förbarmande ynnest.
För att det är Ludvigs födelsedag idag, din kusin. Kommer du ihåg honom?
Ja. Han är dum.
Hedda! Jag vände mig om, men Viktor lade sin hand över min axel.
Inte idag, snälla. Orkar inte.
Han satt vid ratten, stelt, liksom sammandragen. Nystruken vit skjorta, mörkblå kavaj jag hade pressat skjortan imorse, i vetskap om att svärmor alltid granskade varje veck, varje skrynkla. Och om hon såg minsta slarv, blev det en blick aldrig några ord men budskapet tydligt: Otillräcklig som fru. Som mor.
Jag försöker bara förklara. Hedda måste veta varför vi åker.
Du har redan fått henne att märka att vi är ovälkomna, påpekade Viktor lågt.
Är vi det?
Han teg. Trafikljuset slog om till gult, Viktor bromsade in, bilen blev stilla. I tystnaden hördes bara ljuden från Heddas spel plingande, virtuella slantar, musiken dov.
Lyssna, sa han utan att se på mig. Vi kommer dit, gratulerar Ludvig, sitter två, max tre timmar. Inga samtal om det förflutna, inga anklagelser, inget tjafs. Bara en familjehögtid. Kan vi klara det?
Jag ville säga att jag tvivlade varje gång vi försökt har det slutat med att jag sitter vid Birgittas köksbord och får ännu en föreläsning om hur man uppfostrar barn, att jag arbetar för mycket, att min egen mor aldrig lärt mig laga mat på riktigt svenskt sätt.
Men jag höll tyst, vände blicken mot fönstret. Stadens majgator flöt förbi: kvinnor i tunna klänningar, män i kortärmat, barn med glass. Ett typiskt lördagsliv, när man helst vill promenera i Slottskogen eller sitta på balkongen med en bok inte köra över hela Göteborg till en plats där man inte är önskad.
Mamma, får Ludvig många paket tror du? Hedda såg plötsligt upp från sin platta.
Ja, det får han nog. Det är ju hans födelsedag.
Får jag också ett då?
Jag vände mig om igen. Hennes stora mörka ögon var fulla av förväntan barnslig, men odiskutabel. Hon var van på varje kalas i förskolan, hos mina väninnor, vid jul och skolavslutning, väntade alltid något åt henne. Jag hade gjort henne till det.
Heddis, idag firar vi Ludvig. Det är hans dag. Vi ger honom ett paket, minns du vad vi köpte igår?
Byggsatsen. Men jag vill också ha!
Du har ju ett helt rum fullt hemma, utbrast Viktor. Kan du hålla ut EN dag?
Muttrande återvände hon till sin platta. Jag sneglade på Viktor hans knogar vita om ratten. Han tänkte på sin mor om Hedda bråkade, skulle Birgitta se, kommentera, och sedan prata med Kajsa, hans syster. Skvallret i flera veckor. Mig som skvallerobjekt.
Tjugo minuter av tung tystnad. Jag såg ut på träd, flanörer, moln, mindes att jag för tre år sen lovat mig aldrig mer in i den här byggnaden. Efter det bråket då Birgitta sagt mitt i ansiktet att jag inte duger som hustru eller mamma.
Jag hade slängt igen dörren. Viktor kommit ut, vädjat. Jag vägrade. Vi satt tyst i taxin på väg hem jag övervägde på allvar att flytta till min syster i Umeå.
Men jag stannade. För att jag älskade honom. För att vi har Hedda. För att jag inte är en som ger upp.
Därefter undvek vi hans familj i nästan ett år. Han började vädja inför varje högtid, men jag vägrade. Först när Birgitta lades in för hjärtat, gav jag efter Hedda och jag kom med frukt och blommor. Birgitta var blek, insjunken, påtagligt äldre men inget om förlåtelse. Inget om det som varit. Bara: Å, vad roligt att ni var här, vad jag saknat Hedda!
Och för ett ögonblick trodde jag kanske går det? Kanske är vuxenheten bara att svälja oförrätter och le vidare?
Men när Viktor dagen innan sa att vi var bjudna till Ludvigs kalas, kände jag det hugga till: inget är glömt. Taggen sitter kvar redo att rivas upp.
Vi är framme, sa Viktor. Jag ryckte till. Lugn, sa han, vi är sena redan.
Vi parkerade utanför det slitna hyreshuset i Frölunda där Viktor vuxit upp, där Birgitta bott i över fyrtio år. Platsen där jag alltid varit utanför.
Hedda, stäng av plattan nu. Nu går vi, sa jag och höll rösten i styr.
Alla steg ur. Viktor plockade fram presentpåsen byggsatsen, snyggt inslagen. Jag ville köpa något litet, Viktor insisterade på något värdigt.
Värdigt? Vad då värdigt?
Så det inte märks att vi snålat.
Det är ett barn, inte en statusmarkör, muttrade jag längst in bland butikshyllorna.
Du vet hur de är.
Jag gav upp. Tvåtusen femhundra kronor, och så var saken klar.
Vi klättrade till fjärde våningen såklart var hissen trasig. Hedda gnällde, jag fick släpa henne med. Jag såg ryggen på Viktor; spänd som ett dragspel.
Är du redo? viskade han vid dörren.
Jag ville skrika: NEJ! Men jag log bara stelt.
Redo.
Han ringde på. Röster, musik, skratt kalaset var i full gång.
På tröskeln stod Kajsa. Två år yngre än Viktor men såg äldre ut rufsiga, kopparfärgade lockar, smala läppar, sammanpressat leende.
Jaha, där är ni till slut! Kom, vi har redan börjat.
Hej Kajsa, trängde jag fram. Hej.
Snabba, kyliga kindpussar. Fast det skulle föreställa varmt.
Jaha, och vem är det här? Är det verkligen Hedda? Så stor du blivit! Jag kände inte igen dig! Kajsa huksatte sig framför min dotter.
Hedda tryckte sig bakom min klänning, som om världen var för mycket.
Säg hej nu, viskade jag åt henne.
Hej, pep hon. Sen gömde hon sig igen.
Blyg, va, skrattade Kajsa. Äh, kom in, mamma är i köket, Ludvig är i vardagsrummet. Tårtan är snart på gång.
Doften slog emot mig direkt lavendel blandat med äppelkaka. Birgitta har alltid lavendelsäckar i skåpen, alltid bakat till helg. Idag luktade det extra mycket.
I hallen trängdes skor: barnskor, herrsandaler, tanttofflor. Många gäster redan. Jag klev ur mina glansiga ballerinaskor inhandlade särskilt för dagens försök till försoning. Hedda protesterade omedvetet, men jag skötte henne tyst.
Viktor, gå till vardagsrummet. Ludvig väntar på farbror Viktor, ropade Kajsa. Ni flickor går till köket. Mamma väntar.
Flickor. Jag fick ett stick i magen. Fyrtiotvå år, nitton som gift, ekonomichef, betalar skatt och bolån men här är jag ett barn.
Viktor såg på mig, bön i blicken. Jag nickade. Han gick vidare, och jag tog Hedda till köket.
Birgitta satt vid det stora gamla köksbordet, i samtal med en kvinna jag aldrig sett. Birgitta reste sig vid min ankomst håret var silvergrått, huden fått nya fåror, ryggen lätt krökt men blicken var densamma: skarp som vintern, dömande.
Men så roligt att du kom, Otilia! Hon kramade snabbt, stelt.
Hej Birgitta.
Och vem har vi här? Är det min lilla Hedda? Vilken prinsessa! Lika söt som mormor var!
Hedda smög närmare mig, jag smekte hennes huvud.
Säg hej till mormor, bad jag.
Vill inte.
Stiljte. Birgitta reste sig stelt.
Barn kan vara blyga, försökte hon. Det vänder nog.
Men hennes ton sade att det är min brist. Ett barn som inte hälsar är inte fostrat.
Hon är bara trött, ursäktade jag mig.
Såklart. Vill ni ha kaffe? Jag har nybryggt från Italien.
Te, tack.
Birgitta började plocka med koppar, plågande noggrann.
Hur är det på jobbet, Otilia? Har du mycket?
Jo, det är mycket.
Och Hedda, hämtar du själv från förskolan när du jobbar så sent?
Där var den nålsticket. Jag andades djupt.
Jag har flexibelt schema.
Aha. Har ni råd med barnvakt? Alla gör ju det nu.
Nej, vi klarar oss.
Birgitta serverade te, satte sig. Ögonen vilade tungt mot mig.
Du har gått ner i vikt.
Nej, det är samma som alltid.
Jo, du har blivit smalare. Man måste äta! Män tycker om kvinnor som har lite hull.
Jag bet ihop. Alltid hennes synpunkter om min kropp, mina kläder, min situation förklädda till omsorg.
Jag mår bra, tack.
Det är bara för att jag bryr mig, Otilia. Du är som min egen dotter. Viktor ringde igår, berättade att ni skulle komma. Jag blev så glad! Jag trodde nästan ni glömt oss.
Vi har haft mycket, sa jag jämt. Förskola, jobb.
Ja, alla har det hektiskt. Men man får inte glömma familjen, Otilia. Det är ju det viktigaste.
Jag sa inget. Teet smakade bittert. Hedda vred sig på stolen.
Mamma, får jag gå och titta i andra rummet? viskade hon.
Okej, men var tyst.
Så var Hedda borta, och Birgitta betraktade henne noga.
Hon är pigg. Precis som Viktor när han var liten.
Ja, aktiv.
Och i förskolan? Gör hon som fröknarna säger?
För det mesta.
För det mesta, ja. Vad betyder det? Kan hon vara olydig?
Jag satte ur koppen. Hon är bara ett barn.
Ja, barn är olika. Ludvig är väldigt lydig. Kajsa har uppfostrat honom bra. Han hjälper alltid till hemma och gör sina läxor med glädje.
Kvinnan på andra sidan bordet en kompis till Birgitta nickade.
Vilken fin pojke. Han tackade mig för presenten, så artig!
Det kokade inom mig. Allt gick ut på att jämföra. Kasta skuggor. Inte öppet, men tydligt.
Röster hördes från vardagsrummet. Viktor skrattade med barnen där inne. Han låtsades, alltid, att allt var perfekt; vi en lycklig svensk familj.
Birgitta, får jag gratulera Ludvig nu? frågade jag och reste mig.
Gå på du. Tårtan kommer snart!
Jag gick ut, kände deras blickar i ryggen. Lutade mig mot väggen i hallen. Vi hade bara varit där i tio minuter, men jag ville redan fly.
Telefonen darrade i fickan. Meddelande från Viktor: Hur går det?
Jag skrev: Bra. En lögn. Vad skulle jag skriva? Att hans mor anmärkt tre gånger redan? Att jag känner mig som inför ett examensprov jag alltid misslyckas på?
En okänd man kom ut från vardagsrummet. Han nickade åt mig och försvann. Jag stod kvar, räknade sekunderna. Två timmar kvar?
Otilia?
Där stod Ludvig i festfin skjorta och mörka byxor. Namnsdagsbarnet. Sist jag såg honom var han fem.
Hej, Ludvig! Grattis på födelsedagen!
Tack. Pappa sa att jag får en present av er.
Den ligger inne i vardagsrummet. Gissa vad det är?
Han log och sprang iväg. Artig pojke. Den Hedda borde vara, enligt Birgitta.
Jag andades ut och gick in. Vardagsrummet var fullt av folk elva, tolv personer minst. Barn som for runt, vuxna som satt med kaffe och vin. Berge av presenter i ett hörn. Några ansikten kände jag igen Viktors släktingar, hans kusiner, deras respektive. Nyfikna blickar på mig.
Viktor satt med några av männen. Han reste sig när jag kom.
Här är min fru, Otilia, sa han. Säg hej allesammans.
Jag hälsade, log, skakade händer. Floskler om att Viktor pratat mycket om oss. Lögn. Han berättade sällan något om vårt privatliv för dem.
Hedda satt i ett hörn, åter på plattan. Jag gick fram.
Hedda, ta bort den där nu. Man spelar inte på gästers födelsedag.
Men jag har tråkigt.
Hedda.
Men mamma!
Folk vände sig om och jag rodnade av skam.
Bort med plattan, sa jag. Nu.
Hon surade, men lydde. Kröp tillbaka mot väggen. Jag satte mig intill henne, kände alla blickar på oss. Misslyckad mamma, tänkte de.
Kajsa klev in med ett fat glas vin, saft.
Nu, alla, skålar vi för Ludvig! Kom och stå med mamma!
Ludvig gick till Kajsa, de omfamnade varann, och kamerorna plockades fram.
För vårt barn! ropade någon. Må han vara lycklig!
Ha högsta betyg!
Glädja sina föräldrar!
Alla drack. Vinet var surt, billigt. Viktor såg stel ut bredvid mig.
Dags för presenter! förklarade Kajsa.
Nu satt Ludvig i centrum, och gästerna kom med presenter. Målarset, radiostyrd robot, böcker, fler byggsatser, kläder. Hög av kartonger växte.
Hedda följde pakethögen med girig blick. En känsla av oro rann genom mig.
Titta inte sådär, Hedda, viskade jag.
Varför får han så mycket?
För att han fyller år.
När fyller jag?
I oktober. Det vet du.
Det är länge!
Inte nu, viskade jag.
Viktor kom fram, lämnade vår present till Ludvig. Han öppnade paketet. WOW! Byggsats! Precis den jag önskat mig!
Tack, tack, det var snällt, sa Kajsa.
Ludvig kramade honom, kom sedan osäkert till mig och gjorde en halvt misslyckad kram. Tack, tanten Otilia.
Snacket gick runt, någon sa att byggsatsen var dyr. Birgitta, som dykt upp i dörren, nickade belåtet.
Bra jobbat, ni snålade inte på födelsedagsbarnet, konstaterade hon.
Mina knogar vitnade.
Hedda drog i min ärm.
Mamma, får jag också present nu?
Nej, Hedda. Idag är det Ludvigs kalas.
Men jag vill! Jag också!
Tyst med dig, Hedda.
Men hon steg upp, gick rakt ut i rummet och sa högt, klart:
Ludvig, kan jag få en av dina presenter?
Total tystnad. Alla vände sig om. Ludvig stirrade, förstod ingenting.
Vadå?
Men du har ju så många. Kan jag få en?
Jag rusade fram, tog tag i Heddas arm.
Hedda, nu räcker det. Vi går ut!
Men jag vill ha paket! Jag också vill! löd hennes protest.
Hedda!
Hon slet sig och bröt ihop. Gråt, skrik, sparkande mot mattan en fullständig sexårshysteri.
Jag stod över henne, kände blickarna på mig. Kall skam och förakt.
Och något i mig brast.
Hedda, res dig. Nu går vi hem.
Jag slet upp henne, bar henne mot hallen. Hon stretade emot, skrek. Viktor försökte stoppa oss. Otilia, vänta, snälla…
Jag skakade bort hans hand. Nu stod Birgitta ivägen vid dörren.
Otilia, snälla, inte sådär bråttom! Sätt dig, andas, lugna barnet!
Jag såg på henne, och allt jag burit på tre år kom upp.
Vet du vad, Birgitta? Kanske om du inte lärt dina barn att presenter är ett maktspel, så hade min dotter inte skrikit så här!
Hon bleknade.
Vad sa du?
Hörde du mig! Ni har alltid gjort saker till en tävling vem som ger mest, ser bäst ut, är bäst värd. Det är ni som skapat denna atmosfär! Och nu dömer ni min dotter för att hon vill samma sak!
Otilia, sluta! ropade Viktor. Men jag fortsatte.
Nej! Jag har varit tyst i tre år! Jag har fått mina sarkasmer, mina smygande pikar! Jag är trött på att dömas för att inte vara som du vill! Räcker nu!
Hur kan du komma hit och skapa kaos? spottade Kajsa.
Jag talar bara sanning!
Vilken sanning? Att ditt barn saknar uppfostran?!
Nej! Min dotter vill bara ha bekräftelse! Den bekräftelse Ludvig får varje dag, men Hedda nekas! För att Ludvig är din favorits dotterson och Hedda är barnet till den svärdotter du aldrig gillat!
Birgitta slog ut med händerna.
Sluta nu! Jag har alltid varit schyst mot Hedda!
Tre gånger har du sett henne på tre år! Du missade hennes födelsedag med förklaringen ‘huvudvärk’, men samlade hela släkten när Ludvig fyllde! Helt öppet visar du vem som räknas och vem som inte gör!
Bråket dämpade rummet till en kyrkogård. Hedda slutade gråta och blev tyst. Viktor stod mitt i, aska i blicken.
Otilia, snälla…
Jag mötte hans blick.
Jag orkar inte mer. Jag är trött på att låtsas som om allt är bra när det inte är det. Trött på att alltid vara syndabocken. Trött på att vara någon ni stöter bort!
Ingen stöter bort dig!
Det har pågått från första dagen! Din mamma sa, när du tog hem mig: ‘Jag hoppas du är värdig min son.’ Värdig! Som om jag prövas till en drottning eller som om jag var ett hinder!
Birgitta hängde med huvudet.
Det var inte så…
Jo, exakt så. Och varje gång vi träffas det är samma prövningar, samma blick. Men nu räcker det. Jag kommer inte försöka bevisa något mer.
Kajsa fnös.
Vem tror du att du är, prata så där med vår mamma?
Jag är hans fru. Och Heddas mamma. Och berättigar respekt.
Respekt får man förtjäna, spottade Kajsa.
Nitton år gift, barn, karriär, sköter hushållet. Hur mycket mer krävs, Kajsa?
Vi kräver vett och hyfs! Att du inte driver upp scener på vår sons kalas.
Ni har splittrat familjen. Det är ni som får Viktor att slitas i stycken varje dag. Och det är ni som får Hedda att känna sig obetydlig här.
Viktor dolde ansiktet med händerna.
Otilia, snälla, lägg av.
Men det var för sent. Allt sprutade ur mig tre års tysta nätter, alla dessa oändliga småtaggar.
Vill du att jag tystnar, Viktor? Bra, då gör jag det. Vi går hem nu. Hedda, kom!
Jag styrde ut henne ur lägenheten. Viktor försökte stoppa mig, Birgitta stod i vägen.
Du måste förstå vad du gör!
Jag vet exakt.
Om du går nu, glöm försoning, Otilia! ropade Birgitta.
Jag vände mig om.
Det kvittar. Ni får leva som ni vill, utan oss.
Viktor stod där blek, vilsen.
Vill du att jag väljer? frågade han.
Du har redan valt, Viktor. När du lät din mamma trycka ner mig, när din syster fällde pikar och du bad mig svälja dem. Du valde att vara tyst.
Han sa inget. Bara hängde med huvudet.
Då så, sa jag. Kom, Hedda.
Vi lämnade lägenheten. Gråtandes barn och mamma, men jag såg mig inte om.
Ute ringde jag efter taxi. Fem minuter senare var bilen där. Vi tyst i baksätet, Hedda lutad mot mitt bröst. Hon grät i sömnen.
Mitt telefon vibrerade Viktor. Jag ignorerade. Ny signal. Samma. På tredje försöket stängde jag av helt.
Väl hemma bäddade jag ner Hedda på soffan, satte mig bredvid. Såg hennes ansikte blött, trött, älskat. Min flicka. Bortskämd, envis, men min.
Jag visste att jag borde näppt till henne mer. Medgett jag har skämt bort henne. Men jag ville ju överösa henne med det jag själv saknat närhet, trygghet, ovillkorlig kärlek.
Men var går gränsen där kärlek blir svaghet?
Jag visste inte svaret.
Två timmar senare hörde jag nyckeln i dörren. Viktor hemma. Han såg på mig, tog av skorna, sa ingenting. Vi satte oss i köket med varsitt te.
Hon sover? frågade han till slut.
Ja.
Tystnad.
Mamma blev upprörd.
Jag vet.
Kajsa tyckte du var omöjlig.
Kanske.
Otilia, du fattar väl vad du ställt till med?
Jag bjöd te.
Jodå. Allt jag sa var sant.
Vad? Dina anklagelser mot min mamma?!
Ja. Det är precis så.
Nej, hon älskar Hedda!
Tre gånger på tre år, Viktor. Du tycker det är nog?
Han suckade tungt.
Hon är gammal, Otilia. Rörligheten sviktar.
Men hon kan åka till Kajsa varenda vecka.
Men… Kajsa bor närmare.
Vi är fyrtio minuter bort.
Han tystnade. Jag satte mig tvärsöver honom.
Jag orkar inte bråka mer. Jag vill bara inte att du ska stå mittemellan.
Vad vill du?
Att du ska välja oss. Din närmaste familj. Mig och Hedda.
Mamma är också min familj!
Men jag är din fru. Det kräver respekt och stöd.
Ny tystnad. Han såg ut genom fönstret.
Vad ska jag göra då?
Välj min sida, Viktor. Inte en kompromiss. När din mamma är elak, ska du ta ställning. Hellre konflikt än att alltid kväva mig.
Han vände sig om, smärta i blicken.
Jag har alltid velat vara perfekt son. Säga ja, ställa upp. Men jag har inte varit en bra man.
Jag gick fram, omfamnade honom. Vi stod där, hans hjärtslag mot min kind.
Jag vill inte du slutar prata med henne. Men från och med nu antingen möts vi på lika villkor, eller inte alls. Det är vårt liv, våra regler.
Men om hon inte vill?
Då får hon stå sitt kast. Vårt liv är vårt ansvar.
Vi stod kvar en lång stund. Sen gick jag till sovrummet, kollade till Hedda, som sov ännu.
Viktor kom efter, såg trött ut. Mamma vill prata. Imorgon.
Vill du åka?
Bara om du är med. Och bara om du lovar att stå på min sida.
Det gör jag.
Vi satt i tystnad, glodde på teet. Hans telefon vibrerade igen.
Kajsa skriver. Ludvig blev ledsen. Kalaset spolierat.
Jag skämdes. Stackars barn. Födelsedagen i skuggan av vårt bråk.
Jag ringer honom imorgon, sa jag. Ber om ursäkt.
Och mamma?
Jag kanske ber om ursäkt för tonen. Men aldrig för det jag sa.
Han nickade långsamt.
Vi satt resten av kvällen tysta, drack vårt ljumma te.
Tänker du på skilsmässa? viskade jag plötsligt.
Han ryckte till.
Aldrig. Jag älskar dig. Jag har misslyckats som make men du och Hedda är min familj. Jag ska ta tag i det här.
Men hur?
Det får vi se. Bara vi försöker.
Han la sig, drog mig intill sig.
Allt löser sig, viskade han.
Hur vet du det?
Jag vill tro det.
Jag slumrade in i en värld av splittrade familjebilder.
Nästa morgon vaknade jag av att Hedda kröp ner bredvid mig.
Mamma, ska vi aldrig mer åka till mormor?
Jag vet inte, älskling. Kanske, någon gång.
Jag blev rädd igår. Alla tittade på mig.
Jag klappade hennes hår.
Förlåt, Hedda. Jag var arg, men inte på dig.
Varför skrek du?
Hur förklarar man för en sexåring att vuxna kan brista?
Ibland blir vuxna ledsna, Hedda. Mormor sa saker som gjorde mig ledsen.
Hon funderade. Var jag dum igår?
Jag suckade.
Ja. Man kan inte kräva presenter på någon annans födelsedag.
Men jag ville verkligen ha…
Jag vet, men ibland får man vänta. Du får massor på din dag.
Får jag många?
Vi får se, gumman.
Tror du mormor älskar mig?
Jag visste inte vad jag skulle säga.
Det gör hon. På sitt sätt.
Hon kröp närmare, tyst.
Viktor kom in med bricka.
Frukost på sängen till mina tjejer!
Bamsepannkakor, jordgubbssylt, te. Hedda sken upp igen. Ett vanligt lördagsmorgon. Som om inget hänt.
Efteråt: Mamma ringer, vi ska dit två.
Jag nickade. Samma klänning, samma skor, Hedda blev kvar hos min syster.
På väg dit: tystnad. Grått över Göteborg.
Birgitta öppnade.
Sätt er, vi behöver prata.
Vi samlades i köket. Hon bjöd kaffe, vi avböjde.
Jag hör på dig nu, sa hon stelt.
Birgitta, jag ber om ursäkt att jag skrek. Det var fel. Men det jag sa det är min sanning. Jag upplever att du dömer mig. Och Hedda.
Jag håller inte med.
Men du förstår kanske att dina ord ofta sårar? Det känns som kritik.
Hon blev tyst.
Kanske ibland. Men det betyder inte att jag inte bryr mig.
Omtanke är också handling och respekt.
Hon drog ett djupt andetag.
Jag är som jag är. Kräver mycket. Men mina avsikter är goda.
Det handlar bara om balans. Vi måste börja om på nytt men på lika villkor. Inte mormor och svärdotter, utan vuxna kvinnor som vill väl.
Birgitta såg på Viktor.
Tycker du också det här?
Han nickade.
Ja, mamma.
Länge var det tyst, sen sa Birgitta:
Vi försöker.
Tack…
Kanske var det början på en försoning.
När vi gick, kramade hon mig riktigt. Kom hit nästa lördag med Hedda. Jag bakar kanellängd.
Vi kommer.
I bilen spände Viktor fast sitt bälte.
Hur känns det?
Vet inte. Men vi försöker.
Hemma sprang Hedda emot oss i handen en teckning.
Mamma, pappa, Hedda! Och mormor och morfar bredvid. Alla håller varann i handen.
Jag omfamnade henne hårt.
Kanske kan det bli bra till slut, tänkte jag.
På kvällen satt vi i köket, Viktor höll om mig.
Vad händer nu?
Ingen vet men vi försöker. Och ibland räcker det.
Vi satt där, tysta, medan Göteborg mörknade utanför. Och det var inte längre bara tystnad kanske, ett slags hopp.
