Mamma var trött
Elsa skällde så högt på kassörskan att den stackars kvinnan tappade växelmynt mellan fingrarna.
Ska det ta hela dagen, eller? Om du inte kan jobba ordentligt så kan du väl stanna hemma!
Ursäkta, mumlade den äldre kvinnan och skannade matvaror så snabbt hon bara kunde, ändå lyckades hon skynda sig ännu mer.
Elsa, hennes man Patrik nuddade vid hennes armbåge, försiktigt, nu räcker det. Kom.
Elsa snäste och vände sig ilsket mot honom:
Var tyst! Vem har bett dig blanda dig i?!
Patrik sänkte blicken och teg. Han brukade alltid tystna.
***
Hemmet doftade kryddig kyckling. Svärmor, Inga Svensson, stod vid spisen och rörde i en gryta.
Åh, ni är hemma! Jag har kokat ihop lite kycklingsoppa med nudlar. Sätt er, jag bjuder på mat.
Jag har väl sagt minst hundra gånger att du inte ska röra mitt kök? fräste Elsa. Bor du här, eller är du fortfarande bara gäst?
Inga bleknade och lade undan sleven.
Jag ville bara hjälpa lite
Jag behöver ingen hjälp! Jag klarar mig utmärkt själv!
Sjuårige Hampus for ut ur sitt rum:
Mamma, hej! Edvin i trappuppgång B sa att jag är svag. Visst är jag inte det?
Gå, morrade Elsa, ser du inte att jag har annat för mig?
Hampus stod still, tittade på sin mormor. Hon tittade bort.
Elsa försvann in i sovrummet och smällde igen dörren.
***
Så här såg varje dag ut.
Allt rörde sig i cirklar: Elsa vaknade arg, somnade arg och mellan varven skällde hon på varenda en som kom i hennes väg. På maken, svärmor, sonen, kassörskan, kollegor, förbipasserande.
Ibland, mycket sällan, snuddade tanken vid: Vad håller jag på med egentligen? Men tanken föll ner i ett svart hål utan botten, där det inte fanns någon väg tillbaka.
Maken stod ut. Han var van. Tio år av äktenskap hade lärt honom en sak: tystnad är bäst.
Han arbetade dubbla jobb, kom hem med kronor och gjorde allt som hon sa. På nätterna, när Elsa somnat, gick han ut i köket, drack te och stirrade länge ut genom fönstret. Tänkande.
Inga flyttade in för tre månader sedan, för att ta hand om Hampus medan föräldrarna var på jobbet.
Så Inga fanns där. Varje dag mötte hon Elsas arga blickar.
Hampus han bara levde sitt liv. Sprang, frågade tusen saker. Varje gång han vände sig till mamma, mötte han en mur.
Först grät han. Sen slutade han. Satte sig bredvid mormor tyst och stilla det kändes tryggare.
***
På fredagen hände det som hänt så många gånger förut.
Elsa kom hem från jobbet, arg som ett bi: chefen hade skällt, kollegan gått bakom ryggen, någon på tunnelbanan trampade henne på foten.
Just före hon klev in spillde Hampus saft över den nya beige soffan, som de köpt på avbetalning.
Han stod med det tomma glaset i handen, stirrade på den röda fläcken som spred sig ut över tyget.
Vad har du gjort?! vrålade Elsa, vet du ens hur många tusen kronor den soffan kostade?!
Det var en olycka, mamma. Snälla, skrik inte. Jag är rädd
Källa: https://clck.ru/3SCMHs
Rädd, minsann! skrek Elsa ännu högre, du kan bara förstöra och störa! Mitt liv förstörs av dig!
Förlåt, mamma…
Gå till ditt rum! Jag vill inte se dig!
Hampus gick. Elsa skrek in i tomheten tills rösten försvann.
***
På natten kunde Elsa inte sova. Hon satte sig i köket vid fönstret. Utanför regnade det sakta ner över Södra Vägen.
Hon satt och såg på vattendropparna som kröp långsamt nerför glaset. Tänkte på hur trött hon var på allting. På hur mycket hon önskade att allt bara tog slut. Att alla skulle försvinna. Att tystnaden äntligen skulle komma.
Hon visste inte ens när hon somnade sittande där.
Vaknade av kylan kvart över fyra.
Lägenheten låg tyst. Patrik sov, Inga sov, Hampus sov.
Elsa gick till badrummet. På väg tillbaka passerade hon Hampus rum. Dörren stod lite på glänt. Hon kikade in, skulle bara kolla att han inte sparkat av sig täcket.
Hampus sov hopkurad med armarna runt kudden. På skrivbordet bredvid låg ett öppet kollegieblock, omslaget fyllt av tecknade stridsvagnar.
Elsa skulle precis smyga ut, när hon såg ordet:
Mamma.
Hon lyfte blocket. Satt sig på sängkanten. Började läsa.
Det var en dagbok.
Första sidan: september.
Idag skrek mamma igen. Pappa sa att hon är trött. Jag ville krama henne men hon backade. Det är nog för att jag är dålig.
Elsa svalde. Vände bladet.
Oktober. Mormor fyller år idag. Jag gjorde ett kort med blommor. Ville ge det på morgonen. Men mamma skrek på pappa. Så jag stoppade det under kudden. Kanske ger jag det i morgon när mamma inte är hemma.
Vidare.
November. Jag förstörde den bilen som pappa köpte till mig, med flit. Tänkte att om jag bara förstör mitt eget så blir mamma inte arg. Men hon skrek ändå. Sa att jag aldrig värderar nåt. Att jag är dum.
Elsas händer skakade.
December. Snart är det jul. Jag skrev till Tomten. Jag önskade att mamma slutar skrika. Synd att man inte kan få sån julklapp.
Januari. Vi skulle skriva i skolan vad vi vill bli när vi blir stora. Jag skrev att jag vill bli osynlig. Då kan mamma inte se mig och inte skrika. Läraren blev förvånad och ringde pappa. Han pratade med mig och sa att mamma egentligen är snäll men att hon har det svårt. Jag vet. Jag minns hur hon brukade vara. Hon kramade mig. Skrattade. Nu skrattar hon aldrig. Aldrig.
Elsa satt som förlamad. Tårarna droppade över pappret, gjorde bokstäverna suddiga.
Februari. Idag spillde jag saft på soffan. Mamma skrek jättelänge.
När hon skriker känns det som att jag dör bit för bit. Först öronen, sen hjärtat, sen själen. Jag låg och tänkte: undrar om jag dör i sömnen, om hon skulle gråta? Eller bara säga: bra, en mindre problem?
Blocket föll ur Elsas händer. Hennes axlar skakade, men inte ett ljud. Hon var rädd att väcka sonen. Rädd att han skulle se henne så här. Rädd för allt.
Så satt hon där länge. Kanske tjugo minuter, kanske en timme. Till slut lade hon blocket på skrivbordet igen och gick ut.
Hon lade sig bredvid Patrik. Stirrade i taket tills morgonen kom.
***
Hampus vaknade först.
Öppnade ögonen. Sträckte på sig och satte sig upp på sängen. När han såg att dörren var öppen mindes han gårdagen. Suckade tungt.
Han gick ut i hallen. Tystnad. Underligt. Brukar inte mamma redan skramla med porslinet och klaga på att alla är morgontrötta segproppar?
Han kikade in i köket.
Mamma satt vid bordet. Inte arg, inte stressad. Hon bara satt och såg ut över gården. Framför sig hade hon en kopp te, kall sen länge.
Mamma? Hampus viskade.
Hon vände sig långsamt om. Ansiktet var märkligt varken argt eller trött. Hampus kunde inte riktigt förstå.
God morgon, sa Elsa stilla. Sätt dig och ät frukost.
Han satte sig vid bordet. Mamma ställde fram en tallrik gröt. Slog sig ner mittemot.
Hampus åt och sneglade mot henne. Väntade på utbrottet. Men inget kom.
Mamma, sa han till slut, vad är det?
Ingenting.
Varför är du tyst?
Jag tänker.
På vad?
Elsa såg länge på honom. Strök håret bort från hans panna och lät handen vila där, bara för att känna.
Jag tänker på dig, sa hon. Tänker på oss.
Hampus satt stilla med skeden i munnen.
Är du sjuk, mamma?
Nej, min lilla. Tvärtom. Jag börjar bli frisk.
Han förstod inte, men nickade. Det spelade ingen roll; så länge hon inte skrek.
Ät upp nu, sa Elsa, vi måste hinna till skolan.
Hampus drack upp sitt te, klädde på sig, tog ryggsäcken. Vid ytterdörren stannade han.
Mamma, mumlade han, kommer du ikväll inte skrika igen?
Elsa gick ner på huk och såg honom i ögonen.
Lyssna på mig, sa hon. Jag vet inte om jag lyckas, men jag ska försöka att inte skrika. Verkligen försöka. Så att du aldrig ska behöva vara rädd mer. Förstår du?
Hampus nickade.
Och om du inte lyckas? viskade han.
Om jag glömmer mig, så säger du till. Säg bara: Mamma, nu gör du det igen. Då minns jag.
Minns vadå?
Allting, hon kysste hans panna. Gå nu.
Hampus gick.
Elsa stod kvar i hallen. Hon hörde hur hissdörrarna slog igen. Sen blev allt tyst.
Patrik kom ut, sömnig, håret på ända.
Du är uppe tidigt, sa han.
Kunde inte sova.
Han såg länge på henne.
Är allt okej?
Det är okej, svarade Elsa. Gå och ät du.
Han gick mot köket. Elsa följde efter.
De satte sig vid bordet. Patrik hällde upp te
Patrik, sa Elsa plötsligt. Varför älskar du mig?
Han satte nästan teet i halsen.
Va?
Vad tycker du om hos mig? Jag känns bara som ett monster.
Patrik ställde ifrån sig muggen. Granskade henne länge.
Du är inget monster, sa han. Du har bara glömt vem du är.
Och vem är jag?
Du är du. Ibland varm, ibland rolig, ibland någon som ger världens starkaste kramar. Jag minns. Det är du som glömt.
Elsa svarade inte.
Vet du, jag hoppas så mycket att du kommer tillbaka. Hur länge det än tar, så väntar jag.
Elsa närmade sig och tog hans hand.
***
Den dagen ropade hon inte på någon.
Hampus kom hem från skolan, kastade ryggsäcken och sprang fram och kramade henne, bara för att.
Mamma, jag fick MVG på provet idag!
Duktigt, vad stolt jag är! log Elsa.
Han stannade. Såg förvånat på henne.
På riktigt?
På riktigt.
Hampus log. Så brett som han inte gjort på länge.
Vet du, viskade han, på rasten tänkte jag: tänk om mamma kramar mig i kväll? Och du gjorde det.
Tokstolle, Elsa kramade om honom. Nu ska jag krama dig varje dag!
***
På kvällen smög Elsa in i hans rum. Hampus sov redan. Blocket låg på bordet.
Elsa öppnade sista sidan. Tog pennan och skrev, direkt under hans rader:
Min älskade pojke, jag älskar dig så mycket. Förlåt mig. Jag ska försöka allt jag kan.
Mamma.
