Förra helgen åkte jag och min fru till hennes föräldrars villa i Dalarna för en familjemiddag. Där började allt gå fel.
Vi satt oss som vanligt runt det stora ekbordet, småpratade om det mesta väder, grannarna, min svärfar var på sitt vanliga humör. Men så gled samtalet snabbt över till min arbetsplats; det var min fru, Ingrid, som tog upp det.
Det var inte helt orimligt. Vi har nämligen länge drömt om att bygga en bastu vid mina föräldrars sommarstuga vid Siljan. Ingrid tyckte det var dags att slutligen genomföra det, att vi inte längre borde skjuta det på framtiden.
Samtidigt har vi tänkt skaffa en ny Volvo innan vintern kommer, och till sommaren hoppades vi på en resa till Gotland, eftersom det var tre år sedan vi varit där sist. Men i vår lilla familj är det bara jag som jobbar.
Jag är ganska nöjd med mitt jobb jag klagar inte. Men företaget har haft en del motvind på sistone, flera har fått sparken, och vi som är kvar har fått lönerna sänkta på obestämd tid.
Jag sa att vi har sparade pengar, men att de bara räcker till en enkel familjesemester och kanske en grundmodell av den nya Volvon, om priserna inte går upp.
Ingrid prioriterade ändå bastun vid hennes föräldrars hus framför våra egna planer. Jag hade svårt att acceptera det, och diskussionen slutade med att hon kallade mig lat och menade att jag inte ens försökte hitta ett bättre jobb, så vi kunde få råd med allt.
Vid middagsbordet gick det vidare i samma ton. Jag kunde inte hålla mig och sa rakt ut att hennes föräldrar redan får ganska mycket hjälp från mig varje månad. I ett utbrott sa jag att middagen nog till största delen var betald av mina pengar.
Jag borde aldrig ha sagt det, men det var för sent att ta tillbaka. Jag satt med en sur skål ärtsoppa och Ingrid började hålla ett känslosamt tal, tydligt sårad. Hon sa allt möjligt om mig, och jag lyssnade inte särskilt länge. Jag reste mig, gick ut tyst och åkte hem.
När jag kom hem packade jag hennes saker och körde tillbaka dem till hennes föräldrar. Att Ingrid förde sådana samtal framför hela familjen och betedde sig på det sättet jag tycker det är oacceptabelt. Nu sitter jag hemma, och det känns tomt. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra härnäst.
